Spontan känsla just nu.
Nyårsafton kommer jag ihåg. 2016 skulle bli ett bra år. Med på banan igen efter massa konstigt mående (som ingen hittade orsak till. Säkert bara lite klen...och känslig...) och nu är väl utbrändheten lagd bakom mig??
Nu kör vi! Uppför och hoppa utåt. Yes!!!

Det gick 11 dagar in på det här året.
Sen startade helvetet.
Den 12e januari dog min hund. En hund jag hade planer med att ha massor med kul ihop med. Han mördades. Så är det! Människorna som gjorde detta mot oss är helt utan förståelse för varför "vi inte hälsar" när de åker förbi. Skakar på huvudet åt oss t o m.
Jag skulle vilja slå dem sönder och samman. Tål inte att se dem köra rally här utanför 30 gånger per dygn. Tål inte att veta att de dricker som svin och aldrig åker fast. Hatar dem nu. Kommer för alltid hata dem.
Hatade mig genom vintern...

I februari fick jag väl en rätt dålig hälsoprognos.
En läkare skrev ut sömntabletter. Det var det enda problemet han kom fram till att jag hade. Troligen utbränd igen.
Vilket skämt.
En annan läkare hittade canser i min kropp.
Våren försvann som i ett töcken. Vad ska hända? Hur illa är detta? Ska jag dö nu? Jag är ju inte klar med att sörja min hund... Stanna tiden!! Hallå??
Mådde dåligt. En enda stor orosbubbla. Kämpa på. De här går bra. Jag är starkast i världen. Solen skiner ju. Det snöar inte.
Ärligt.
Hatade mig genom våren...

Försommaren och sommaren kom.
Massor av lasarettbesök. Koller. Prover. Åka hit och dit och 100 frågor. Och en stor operation.
Och en jävla läkarmiss fick jag gratis.
Semestern gick bort. Mådde skit. Kunde inte ta vara på den bästa årstiden jag vet om. Solen var jobbig. Värmen var kall.
Smärtor. Oro. Orkeslös. Bortdomnade känslor.
Hatade mig genom sommaren...

Nu är det höst.
Jättefin höst, säger alla som kan njuta av långa promenader och har energi till allt höstmys.
Jag fryser. Ståpäls i skrivandets stund. Har fortfarande stora problem med den "lilla missen". Smärta. Obehag. Tålamodet är borta. Ledsen. Arg. Deprimerad? Troligen. Med tanke på hur andra gnäller är jag nog nästan död. Jag vill inte se mina barn stå tillbaka pga mig. DET gör mig hysteriskt arg.
Biter ihop. Kryckor för att inte få ondare. För att inte ramla ihop. För att ta mig fram i livets jäkt lika bra som en med bruten nagel, ni vet.
Ser allt andra upplever från fönstret. Jag orkar inte nåt. Kan inte det jag vill göra.

Jag målar naglarna. De går bara sönder. Sminkar bort tröttheten. Flagnar bort solbrännan från den lilla, lilla semester jag fick i år... Massor med fula utslag i hela ansiktet. Ser så trött ut. Och sover hela tiden. Behöver nya kläder. Orkar inte åka och handla. Hoppar runt på mina kryckor tar evigheter i ett köpcenter!!!! Och ska jag köra bil dit själv har halva orken i kroppen redan förbrukats innan entrén är passerad.
Orkar inte ens tänka på allt som måste göras. Blir vansinnig för att jag inte bara kan bli bra i benet!!!!! Då skulle ju allt ordna sig.

Väntar på min först återkontroll....

Japp. Jag hatar hösten också!!

Och. Med tanke på vad som ligger framför. Årstiden jag alltid avskytt. Blöt äcklig snö och kyla.
Fy fan!!!!
Jag hatar årets vinter mer än någon vinter förr...

Jag hatar rätt mycket nu.
Hur hade du mått? Just nu? I mina kläder?
Mmmm.

Dags att klä på mig halva garderoben och sminka bort tårar.
Man klara väl allt?
Tills den dagen man ger upp. I hat...

Nu ska man sova.
Ett slutkört ben och ett som det kryper i. Restless. Kallas det så? Redo att gå 2 mil för att lugna ner sig är det iaf.
Matematiken går inte ihop.

Har varit taxi idag. Det gör inget av ondo bättre kan jag tala om.
Men sambon har varit å fiskat.
En unge ha haft träningsläger.
En unge har körts på övernattning/kalas.

Min övriga dag. I bilder.

Frusen. Trött. Planeringar.
Och liten Dolly på besök på kvällen.

Full rulle imorgon. Le och va glad.