Jag vet inte hur jag ska få ur mig allt.

Jag provar här.

Inte för att det hjälper, läker eller ställer allt till sin rätta. Men. Nu skriver jag. Rakt upp och ner allt som bara åker runt i huvudet, upp i halsen som om man ska kräkas, skär i hjärtat...

Det finns inget slut på sorg, smärta, tårar och förtvivlan. Är detta det liv jag ska ha? Vi ska ha? Vi är en familj. När en är ledsen är vi alla ledsna.

Jag vet. Jag har tappat tron på att det någonsin kommer bättre dagar, lättare dagar, dagar när man kan andas ut och bara känna...lugn, ro och hopp. Jag är väldigt förvånad om någon i mina skor skulle känna något annat än just såhär.

Av vad jag kan minnas. Det har nu gått 4 år av helveten i olika grader. 4 år... Det borde krossat mig för länge, länge sedan. Kanske det har det också?

När kommer det dagar som man orkar tänka vad som är rätt och fel längre? De dagar när man bara sätter sig i en bil och flyr från den så kallade vardagen? Åker bort. Står inte ut, kan inte andas, i sitt eget hem.

Jag vill flytta. Jag tror det iaf. Jag vet inte ens vad jag ska tro längre.

Jag vill skylla på att det är en förbannelse där jag är nu. Eller är det så att allt ont bor i mig och detta helvete aldrig kommer lämna oss, för det känns onekligen som om navet i det hela är Jag...

Vem kan svara på det???

Hur går man vidare? Hur gör man när man inte ens hinner upp på knä innan något slår ner en igen...igen...och om igen... Orkar man?

4 år.

De senaste veckorna kan bara sammafattas med att stirra rätt ut i ingenting. Inte veta vad man ska tro, torka tårar, viljan att stanna klockor och tid, vilja slå någon hårt, vilja skrika rätt ut, falla ihop i en hög och bara somna... Slippa vara den som ska vara den tröstande mamman, förstående arbetskamraten, kärleksfulla sambon, bästa matten... Slippa tänka på vad familjen behöver, vad vi ska äta, slippa se att ingen städar huset, slippa tvätten, slippa frysa, slippa vara trött, arg, ledsen...orkeslös.

Jag är arg på att vara ledsen!!!!! Jag hatar tårar!!!!

Sömn.

Har inte ens koll på när jag sov en hel natt sist. När man inte vaknat kallsvettig, febrig, inte vaknat av att jag gråter i sömnen till och med, inte vaknat av smärta både från den trasiga kroppen jag är fast i...och tårar av oro och ilska...

Hur mycket orkar man gå igenom? Hur kan jag orka? Hur...? Varför..?

Varför kan inget hjälpa?? Varför räcker det inte??? Varför????

Vem kan ta hand om våra barns tankar, förkylningsbesvär, feber, tröst, förklara för dem... Jo, barn. Ni har en mamma som är fast i ett jävla helvete!! Hon gråter alltid! Sover eller har ont. Hon kommer aldrig vara kul och glad och kunna förklara varför allt vi älskar försvinner från oss! Hon orkar inte engagera sig i det mammor ska göra. Orka inte vara den där behärskade vuxna med alla svar.

Jag vet ju inte ens om jag har stämplat ut i torsdags...

Liten valp. Så glad och go och lekfull. Och förstår inte varför hans matte bara ligger i sängen och gråter eller stirrar rätt ut i luften timme efter timme...

Stora hundar som knappt syns till. De sover bort dagarna. Håller sig lugna, kommer smygandes för att få bli kramad på. Kräver ingenting. Väntar 2 timmar för länge på en frukost, bara för att inte störa...

Stackars hundar!!!! Varför hamnar ni här..till ett hem där alla älskar er ut i minsta lilla pälsstrå...där det hela tiden händer sjukdomar och död suger upp all energi...stackars hundar...

Jag förstår om ni hatar mig. Jag hatar mig. Jag hatar mitt liv. Och jag har ingen koll alls på hur jag ska fixa allt.

Det har passerat en helg.

4 riktigt förkylda familjemedlemmar skulle åka bort. Husvagnsliv bland människor med bra energi, skratt, innebandycup... Familjeliv!!!!!!! Som en helt normal familj.

Det blev en cup.

En dotter åkte dit.

Som mamma är jag glad att hon åkte. De stackars barnen... "-Mamma...varför försvinner alla hundar JAG älskar???" Henns ord snurrar bara i huvudet på mig. Tänk om jag kunde svara på den frågan.

Vi andra stannade hemma. Vem orkade resa? Packa? Ett barn som håller sig på sitt rum. Hon ville åka bort. Tror hon blev väldigt besviken...förstående...men hade nog behövt få slippa detta...hemmet som bara har sorg och saknad som ingrediens.

Det är tyst. Det är tomt. Meningar ingen orkar säga längre...

Vila i frid älskade lilla vän.

Det var inte din tur. När inga mediciner hjälpte. När du inte ville äta mera.

När värdena blixtsnabbt gick från katastrof till...slutet.

Vi tog beslutet att låta dig slippa.

Vi såg eländet. Lyssnade på veterinärens "-..ånej...detta är inte bra...inte bra alls..."

Det gör mig så ont...varför...

Jag orkar inte.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om man bara kunde få bryta benen. Vilken befrielse. Det syns. Om man bara kunde få slippa ifrån... Alla diskbråcken i nacken. Sviterna efter cancern. Gallproblem. Magmunsbråcket. Magsår och inflammationer. Tarmfickor. Rörelseproblem...

Eller vad man ska kalla det jag gjort idag?! En del av mitt nya jobb, var det iaf. Som SKA bli bra för mig. Det smakade iaf bra. Jag hade kul, bra energi, i huvudet, för att ta 2 km fyss, nöjd-känslan infann sig ikväll. Jag fick ett nytt eget kon...

"Vilken otur du har..." Är bannemej den värsta kommentaren jag fått och får. Otur har man om man snubblar och stukar lilltån. Tappar bort en strumpa eller liknande. Det jag har är nåt annat. Förbannelse mer likt.   Jag har tappat räkningen, i...

    Den kom i år igen. Tänka sig. Fort gick det också. Bara snön ramlade ner... Men julen har varit jättebra! Förutom att H haft hög feber och varit som en trasdocka... Men har vi någonsin haft en jul när alla varit friska? Tror inte det.  ...