Jo. Tyvärr är den inte riktigt på topp. Kroppen är min värsta fiende. Borde åka in...men huvudet fungerar. Tyvärr. Bita ihop är nästan nåt jag önskar jag kunde låta bli...

Åkte på innebandy i Sura idag. H3. De vann i nästan lite för mycket sista stund. Likt älgen vi träffade på. Hann i sista stund över vägen. Bjässe kan jag lova.

Veckan har bestått av 42 timmar jobb. Massor har gått riktigt bra. Nöjd med att jag knäcker nötter på löpande band. Fan. Va jag kan!!

Uppiggad med att nu inse vad årets haltande satt för krondikesdjupa spår i kroppen...kryckorna skulle hjälpa...men så går nu inte längre axeln tillbaka. Och så armbågen sen innan semestern..och nu är det utökat till tandvärk och domningar ut i fingrarna...
Börjar fundera. Ska jag vara 80 år i kroppen i resten av det här livet?

Tappa modet känns ibland närmare än att bli bra.
Vad och hur tränar man upp sig? Så nån muskel kan få infinna sig. Hur? När man bara har 50% kvar, en högersida...

Fy fan. Less.

Glada detaljer väger ibland. Det är väl det som gör att jag fortsätter bita mig fast? Även om det blir nåt jobbigt att ta tag i till veckan...

Hannah har ny pojkvän. Fotbollen är slut nu och båda brudarna älskar sina innebandyträningar. Jag med kan jag lova.

Imorgon snart här. Vardagsrummet. 2 matcher.
Först Idas. Som gör första träningsmatchen inför säsongspremiären. Första matchen på nya positionen. Min back är inte längre back. Jag hoppas hon skövlar in mål och får mer plats nu, som center, och att de andra tar upp de fina fördelningarna hon så briljant fördelar.
Herrarnas match måtte bli 3 poäng, tack.
Hannah ska till Ekliden i samma omgång. Har inte knäckt transporten där än bara...

Nåja. Livet går vidare. Med bränslet Familjen.