Och faktiskt. Livet består.

Eller ja...jag andas iaf fortfarande. Tror jag?!

Har inte haft ro i den trasiga kroppen att ta en bloggpaus de senaste veckorna. Vet fortfarande inte om jag har det, på riktigt. Det händer för mycket. Hela tiden.

För att ta nåt trevligt först. Jodå. jag hittade nåt.

Det var en fin helg. Trots måendet som sjönk...

Elinhelgen den 8-9. Mysig!!! Även om hon då är den svåraste människa att få med ut...och flöda kronor...  

Sen blev det vardag.

Och vilken jävla vardag sen...

Allt startade alltså liiiite smått på fredagen den 6e. Som ett uns av..."ska jag bli sjuk nu - igen????  "

Måndagen den 9. Vaknade. Kände mig inte sämre. Åkte till jobbet till 7...

Klockan 8 mådde jag fan kasst. Frös så att jag skakade ur kläderna nästan (jo, på riktigt) och snurrandet ökade, illamående... 

På något väldigt otrafiksäkert sätt så kom jag hem 2,5 timme senare. Spydde. "Dog" lite och när sambon sen dök upp efter 1(??) timme så hade jag 39,3 i feber. Från ingenstans. Yrseln var då så jobbig att jag nästan fick hålla i mig i soffan för att inte ramla ur den(!!!) 

1177 fick sig ett samtal. Från sambon.

Sen började karusellen.

Akuten i Köping...akuten i Västerås...tillbaka på Akuten i Köping...och sedan inläggning i Köping. Avd1.

Och där blev jag kvar i 5 dagar. Med en resa till, till Västerås. 

En av många vassa besökare i venerna för veckan...

Jo. Buden haglade vad som felade kan man säga. Det gissades högt. Det odlades blod i ilfarter. Det provades antibiotikor...och dagarna gick.

Det gjordes UL på hjärta, det röntgades lungor. Meningit hittades inte. MR på nacke och rygg. Hep-provtagning. Sårletande. Hur mår du? Hur mår du? Hur mår du?

För att sammanfatta så har jag på nåt vis fått in Streptokocker i blodet. Värdena galopperade åt alla håll. Mitt i allt så hittades det diskbråck i nacken. 

Hemskriven i fredags. Med stark antibiotika i tablettform. Vilka ger mig den värsta bismak jag varit med om. ALLT jag äter och dricker och andas smakar kemiskt äckligt. Metalliskt. Beskt. På nåt vis...som inte går att förklara. Har nu avverkat 4 dagar med eländet. Bara 6 kvar.

Armen och nacken är vidriga. Natten som var vaknade jag nog minst en gång i timmen av värk.

Om jag jobbar? Jodå.

Varför? Säg det... Hade man haft en svensk husläkare hade jag nog ringt dit och sagt att jag står inte ut. Men det är ingen idé att jag gör till den fan jag har. Han vill ju bara sjukskriva mig som utbränd. Fanskapet vet bevisligen inte hur man utreder sjukdomar. 

Får jag inte sova i natt så vettifan om jag tänker gå upp imorgon. Fick ju veta idag (sist som vanligt...fast det angår mig mest av alla) att jag ska ha nån jävla lärling fr o m imorgon. Om jag har nå lust med det? Inte ett dugg. Folk är ju så duktiga så det kan de väl sköta det där själva?

Lärt upp minst 2 st de senaste veckorna. Att de inte fattar det jag lär dem... Det är inte min huvudvärk. 

Näe. Så jävla less just nu.... Lika bra att sluta skriva.