Igår gick inte som planerat. Soffan hela dagen. Bortsett från toan då...

Idag blev inte som planerad. Hade tänkt mig att gå till jobbet och få en massa gjort i lugn och tyst ro.

Inatt blev inte heller som planerad. Med massor av sömn. Det blev några toabesök istället... 

Så när den jävla klockan ringde så vara jag mellan medvetslös och dödstrött och bestämde mig för att skita i andra och ta hand om mig istället.

Sov till 10.30 ungefär. När jag hade tagit mig upp, ätit min dagliga pillerhög, fil...och hämtat min blåbärsdricka fann jag sovplatsen i soffan upptagen av ovan beskriven på bild... Bevismaterial kan vi kalla det.

Förra veckan var ingen barnlek. Från lördagen till ja...det har ju inte direkt gett upp ännu...så har magen krånglat. Vet inte om det är nåt jag ätit eller om det bara är så att den har förenat sig med kroppen och sagt sitt. Att det räcker nu med idioti? Kan vara en kombination.

Alltså...jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Vad blir konsekvenserna? I en rättvis värld skulle man gå fri. I den här...ja...då kan ju allt hända som inte borde. Jag gillar mitt jobb. Varje gång jag klurar ut nåt jag inte borde kunna så är det Trisslott på den. Varje gång jag överbevisar andra...Trisslott nr2.

Hade man haft en överhuvud som tog och snokade runt lite. Hade man haft fler med sig som inte kör struts, då hade det varit en enkel hemmavinst. Hade någon kunnat stå upp för nån annan...

"Trist. Har du ringt VC?"

Det var svaret på min sjukanmälan jag fick via sms idag.

Trist???

Idioten tycker att ett ryggskott är det värsta som han kan stava till. Eller att barnen varit sjuka i ett par veckor. Det är jobbigheter det!!

Trist????

Trist...är det när man råkat bränna vid sin mat på spisen och måste laga nytt eller fixa en onlinepizza när man tänkt vara nyttig istället. Trist är det när en tröja inte riktigt har samma färg som man ville matcha sina nya byxor till. Trist är det när det är strömavbrott mitt i en bra film.

Trist. Är det. När man har en så inkompetent, konflikträdd, dålig arbetsmiljöskapande chef.

Jag tänkte ringa VC och få en tid för lite blodtester. Eftersom jag somnade så blev det inte nåt sånt idag.

Nåt är inte som det borde. Känns. Syns.

Att jag dessutom gjort en liten upptäckt som jag knappt vågade förtälja för sambon är inte direkt humörhöjande.

Vill inte prata/skiva om det ännu. 

Det börjar väl inte om nu?

Tulpaner är verkligen något jag är kär i. De inbringar vår, hopp och värme. Även om det är istiden ute.

Behöver verkligen värme nu. Gärna igår. Är glad över att jag iaf fick den känslan på min födelsedag...

Tänk att jag blev 42 också. Det hade jag säkert blivit trots... Men jag hade nog inte varit lika pigg. Om det nu är pigg jag är nu? Att slåss med en mage som krånglar, vara ständigt trött, blek, orkeslös. Ha en kropp som är förstörd, utsliten och omusklad. Att varje promenad som borde gå åt det bättre välmående hållet istället ger mig en känsla av att jag bär på 40 kg bly i en ryggsäck eller på väg mot en influensa.

Vet inte om det är pigg jag är? 

Ångest är inget bra ord. Men "ågren" infinner sig i mitt fack över nu-har-jag-inte-gjort-det-jag-ska varje gång jag stannat hemma från jobbet, av den ena eller andra orsaken. 

Dock är jag ganska 100% säker på att hade somliga andra setat i mitt mående så hade de inte gått till jobbet någon dag.... Men det kvittar ju mig. Jag är INTE som alla andra. Never been. Never will be. Never, ever. Andra hjälper inte mig och min familj. 

Gårdagens tjoohoo.

Det gjorde ont de där. Det gör inte så mycket mindre ont nu. Och det är mer lila idag. 

Men det går över.

Mycket går över.

Annat måste man utreda lite.