Det är aldrig lätt att vara ärlig.

Det är näst intill omöjligt att vara ärlig mot sig själv. Om man är jag.

Handlar inte om att jag lever i förnekelse. Det handlar om att jag sätter annat/andra före mitt eget. That´s me. Alltid varit.

Rätt sjukt att vara så ego som jag är...och ändå inte bry sig om sig själv va?!

ALLTID är det någon som "gör en grej" av sånt också. Retar upp. Skapar rabalder. Skapar kommentarer. Eller varför inte bara...tystnad...? Den är spännande...

Jag må vara ärlig. Och mycket skrivs ner här för att jag själv ska ha i "minnet".

Men faktiskt, ALLT kommer inte ner här. Jag har ett privatliv. Någonstans i det verkliga livet... Det är där det händer.

Haft lediga dagar. 10 st på raken. De var väl ärligt inte de bästa av dagar det...

När jag sen skulle tillbaka till jobbet. Då gav min kropp upp. Eller faktiskt några dagar innan redan. Smärtor från helvete satte sig i nacken och gav sig ut i vänster axel och vidare... Att ta sig fram via kryckor utan att kunna titta åt vänster eller röra en arm. Att köra bil med detta. Fundera på den.

Min kropp är sliten. Och utan muskler. Den har gått igenom rätt många matcher, bara sedan 2013. Utbrändheten vet de flesta om. Sen har det varit...värre...mycket värre...och sen...

Någonstans i allt detta så har jag stått upp. Smäll efter smäll. Sträckt på mig. Borstat bort dammet och gett livet ett hånleende och slängt upp the middle finger. "De här fixar jag!!! Det här...också!!!"

Troligen inte fattat. För jag vill inte fatta. Hjärnan är ju rätt bedövad sen den kraschade...och när det sen bara small om och om igen med händelser... Jag hängde inte med!!! Jag hänger inte med, än?!

Jag VILL inte hänga med.

Jag vill hänga med i ALLT. Roliga saker. Fritid och planer att glädjas åt. Renovera. Jobba. Lyckas. Vinna. Framåååååt. Men...det fungerar inte. Inte så bra.

Det finns dagar som är bättre.

Hon fick ÄNTLIGEN göra mål i lördags!!!!!! Min tuffa, underbara, lilla snart-tonåring!!! MiniMe.

(Jag var tyvärr inte med och såg det...)

Yngsta dotterns lag hade match igår.

Hon själv var inte uttagen (de har rullande schema för matchdeltagande för att det ska bli rättvist) men ville såklart se på och hejja fram sitt lag. Och vi hade sekretariattjänst på våran lott dessutom.

Behövde jag medverka?

Ja. För min egen skull.

Det var även Farsdag igår.

Husets pappa fick välja vad han ville få ut av dagen.

Det blev IKEA det.   

Resten av kvällen spenderades med fika och mycket skruvande, spikande, och fixande i döttrarnas "nya" rum.

Så. Hur går det då?

Det är inte svårt att bli placerad i en bil, skjutsad från A till B. En hand att hålla i. En välkänd terräng. Omgiven av människor som är mitt skyddsnät. Det är lätta dagar. Mina 3 hjältar gör det möjligt. Att det tar mig dock 3 timmar att bara få på mig kläder många av dessa dagar. Det vet ingen om. Men DE vet om det. De löser den planeringen åt mig. Och om de där 3 timmarna inte räcker till...eller de går åt helvete... Då bäddar vi ner mamma, ger en kram och uppmuntrar till att nästa gång är det en bättre dag.

Hur orkar de???

Hur fan orkar de???

Jag tänker inte skriva om mina senaste dagar.

De har jag ångrat bort strukit ett sträck över.

Men Bosse. Den herren... Jag saknar ord.

Smink är rätt bra grejjer. Bara så ni vet. Man kan se ut som "normal" av sånna medel. Magiskt...

Fick just ett samtal jag inte behövde. Skolsyster. Hon, som jag "tillfälligt slutit fred med" sen hon fick veta vem fan hon har att göra med...och vek ner sig blixtsnabbt.

Det har varit så mycket senaste tiden att jag faktiskt glömt en del annat. Det blir lätt så när man inte andas misstänker jag!? Och när dottern är lite lik mig...så klagar hon inte...utan biter ihop och kör...

Vi får väl hoppas att det opererbart. Gärna LÄTT opererbart. #praisethelord #honsomhatarsprutorsåhonblirlikvitiansiktetavattse
en

Sen är det ju bara den lilla andra tåremissen också... Det var väl inte nödvändigt att ena ungen skulle få mitt kontrollbehov/envishet/likhet och den andra behöva få min "otur" uppblandat med "bit ihop, ner med huvudet i gruset och köööör" i livet?

Somliga ska inte i gå i avel va?

Kan inte nån bara ringa och säga att jag vunnit en bil eller nåt?? Lite Happydancing kan väl inte göra ont (för humöret)???

Fotnot: Jag tar gärna en automat. SUV om jag får önska!!!
Enligt både chef, småaktigt folk och läkarutlåtande senaste tiden så är det ju det jag behöver här i livet...(!!!)

Hälsan med mig och lite tur är visst inte sånt man borde lägga hopp på istället...?

Är inte folk...underbara...?   

Varför kommer det bara samtal och brev som handlar om ting, med följereaktioner av svordomar??

Dags att skruva ner postlådan och säga upp mobilabonnemanget. Och köpa en automat förstås. Oh happy life!!!!

Well.

Imorgon är en annan dag. Jag har tänkt ta mig till jobbet då...

ps. Jag vet. Men jag är inte som alla andra. Då vore livet lätt...

Lite fräckt.
Ganska dumt.

Kanske man ska maila och ställa sig i valpkö? Eller söka jobbet som kennel flicka??
Det är ju trots allt väldigt vackra hundar på " deras " kennel.
Bara några ganska stora problem.
En av hundarna är död.
Kan bli lite problem att vinna BIS då. Om det nu inte är i himlen förstås?
Ännu ett stort problem är ju att det är MINA hundar på bilderna. Bortsett från valparna då. Gud vet vems de är???

Skickade ett meddelande till kontot. Spännande att se om det besvaras ELLER min följ-förfrågan... ;)

Annars.

Stolt över dotterns provresultat.
Munken....en var nervlugnande, smärtstillande, god och kaffet var ännu bättre.
Nya tag imorgon.

Vilken dag.

Ledig. Semester. Fri. Sovmorgon.

#brist #på #lyckopiller

Kom knappt upp ur sängen. Var ju själv hemma också. Bosse fick rycka ut (blev nog av med lite päls på ryggen men...inte en min utan drog upp mig) och rädda min dag. Som så många gånger förr. Va gjorde jag utan den hunden?? Han vaktar på mig, passar upp mig, gosar med mig, tröstar mig, får mig att skratta...

"Nackspärr" sedan i fredags och inte verkar den vilja ge upp...snarare ge ner...i armen...

Sooo Great! Tar mig bäst fram med kryckor. Och kan nu inte använda ena armen... Can I get more SHIT in my life???   Hit me!! Jag tar allt nu när jag endå är igång.

Snön har lagt sig även här nu. Det är ju upplivande som bara den.

Hade nog varit kul att ut och gå i den idag när det nästan fanns en sol. Ska dock försöka nu, några meter, med sambon. Känns tryggare när det finns någon som kan skrapa upp en från backen när man ramlat eller när benet lägger av...

Nåt positivt då?

Ja.

Har nån nåt sånt att delge - så varsegod.

Jag har välmående men smått uttråkade hundar. Doris lyckades förvisso idag att göra nåt med ena tassen på tomten så hon blödde en stund. Får se om det börjar igen nu när vi ska ut och gå.

Imorgon blir det sjukskrivning. Om jag inte kan vrida på nacken, såklart. Finns väl ingen frisk som är hemma och är sjukskriven?

Nu utgång. Hepp. Pepp. Å jävlar va jag klarar allt!!!!

 #övertygar #inte #ens #mig #själv

Homestyling.

Hur svårt kan det vara?

Jag har kört ett 3-stegs-program.

1. Lägg ut en fäll.

2. Katten hittar den.

3. Klart!  

För övrigt har morgonen varit...såhär:

Äldsta dottern blev nyss upphämtad och åkte till sin BFFrida. Sötnötar de där två.

Sambon river på övervåningen. Det ligger ett svagt os av målarfärg i hela huset.

Man får andas för att inte få panik över att huset är som ett enda stort upp-och-ner. Inget lugnt läge för den med kontrollbehov alltså...   Att man kan bli mer och mer petig med omgivningen ju mer kaos det är på insidan va?! Ordning utanpå. Le och se ut som du mår bra och allt är bra. Det ÄR mer lättstädat på utsidan. Så är det.

Men det blir nog bra. Nån dag.

Man vill mycket hörrni.
Tog det fina beslutet att fixa lite på hundarna idag. Tassar och klor. Bra, för att slippa få in så mycket grus och skit. Inte bra, för att kroppen är i lika fin vigör som en 80-åring...
Fina fötter, halvdöd Doris (kloklippning är lika med misshandel enligt tanten), drivor med päls dammsögs sen upp.
Lite vinterkläder fick åka maskin också.

Sen hade jag ju lovat mig själv att ut och gå också.

PT-ligan för dagen. Verkligen PT. Ingen väntade på krymplingen... På återvägen fick jag ta stöd av Hannah för att ens komma ur mina egna steg. Korsryggen skrek av ansträngningen och benet ledlöst. Muskler....vart är ni???

Tid tog det verkligen. Ungarna kom för sent till sin träning. Bra, Supermorsan!

När de iaf blev på sin plats så for jag med sambon till stan för att hämta hem golv. Blev lite mer än golv. Och Doris nya täcke får vi åka in och byta i helgen. Hon är visst större än vi tror. Haha!!!
Well... Fylld bil, till Sporthallen, och lite hann vi se.

Resten av kvällen gick åt TVhållet. Svartsjön har visst blivit nåt att se!? Och The Blacklist ÄR nåt jag absolut måste se.

Tänk att man lyckades få även den här dagen att gå!? Trots att man varit utan FB.

Vem som roat sig med att få mitt konto spärrat skulle jag gärna vilja veta.
Oss "kriminella" emellan, tala gärna om, om det var värt det...

Imorgon är det fredag. Jag har fått aktivitetsförbud av sambon. Ta det lugnt, hela dagen, säger han.
Det kan jag såklart lova. Att det inte kommer ske.

Var på mitt första återbesök igår. Intressant!!!

Eller...inte.

För det första så var det som "alltid", när det gäller mig, en ny läkare. Redan när kallelsen kom så måste jag ju erkänna att jag var skeptisk.

När jag blir uppropad så ser hon på mig och säger: "-Dina kryckor...jag blir bekymrad..."

Jag svarade: "-Då är vi 2 om den känslan!"

När jag sen kommer in och vi ska gå igenom lite händelseförlopp (hon har inte läst på om det viktiga, men de jävla kryckorna visste hon om!!!?, min skeptiska känsla var alltså befogad). Så hon verkade inte veta typ något av min operation...så den valsen drar jag väl snabbt och uttråkat. Journaler. Varför har man sånna när ingen läser dem??? Hur många gånger har man inte fått rabbla sin livs historia varenda gång man får en ny läkare...på varenda vårdinrättning...????

Vid det här laget är jag sur. Att berätta om en operation, samtal med läkare som skett i morfinrus... På riktigt!!???

Hon skakar på huvudet, pissar på gynop-registret(!!!) om förklarar nästan surt att det bara är drygt när varje läkare får uppgifter därifrån på sina bord som de aldrig kommer orkar hinna med (!!!??), småler åt att det kommer ett nytt vårdpaket, lägger till att "...det är inte i drift ännu...och det är nog ingen som vet något om hur det kommer se ut...typ..." och snöar snabbt vidare in på benet...och när jag blir ännu mer sur så ringer hon en ortoped. Och den upplyftande karln informerar om att om ETT ÅR så kan man ta upp benet som ett problem för eventuell åtgärd.

Gissa känslan!!!!

Undersökningsdags.

"-...hm..?!....behöver inte vara nåt fel men..."

Jomen SÅKLART!!!! Hade jag ens trott nåt annat??? NÄ.

Så...*  ...ny biopsitagning. Har jag tur kommer det svar per brev. Har jag inte tur så ringer hon så fort svaren kommer...och vad som händer därnäst har jag inte ens lust att tänka på.

Och så skulle medicin skrivas ut och igår, senast idag, skulle hon ringa mig och tala om att jag kunde hämta ut den.

Om hon ringt?

Gissa...

Människan hinner också fråga om jag kan köra bil. Jag svarar att det måste jag ju. Bör nog inte. Men i det här landet har vi väl skyldigheter att arbeta och jag kan inte hoppa 8 mil på kryckor varenda dag. Hon svarar att jag borde ha en automat. Jag frågar om det är hon eller nån annan som ska köpa en ny bil åt mig. Så var den pucken slagen...

Helt ärligt. Dum fråga kräver dumt svar. Ska jag byta bil för att anpassa mig för att en läkare har förstört mig??? Så fan heller.

Svenska sjukvården. Är det fortfarande någon som undrar varför jag gett upp all hopp om den?? Annars rekommenderar jag att prova bli sjuk på riktigt och lyckas få vartenda rötägg i läkarkåren som går att hitta. Jag har alla namnen om någon vill ha dem. Har spetskompetens i ämnet. #hurorkarjagmed?

Funderar ärligt på att sjukskriva mig. På heltid. För vad som helst. Ont. Trött. Smärta. Invaliditet. Jag vet ingen annan än jag som skulle kämpa såhär i motvind förutom jag själv. Och inte har jag nå fördelar för det!!! Nä. Klen skulle man vara... Lite som alla andra. Attjo och "...jag kommer nog inte till jobbet på några dagar..."

Jag kommer bli min egen död.

Idag har jag försökt få tjejerna att hjälpa till med lite städning. Kan inte påstå att de glänser på den punkten. 19 osämjor senare hade de dammsugat övervåningen. När jag kom in på toan var det 3 löv på mattan. #suck

Men SOM jag längtar tills Idas rum är klart. Fr o m den dagen har vi infört att de båda ska hålla sina rum städade!!! Annars ryker mobiler, paddor, kompisbesök...rubbet. Can hardly wait.   

Sambon hänger just nu i taket och målar. Jag orkar verkligen inte... Var till Möbeloutlet:en tidigare på dagen för att hämta lite inspiration. Och kolla på lampa till taket. Alltså jag kommer nog aldrig hitta nån. För inte hittade jag nån idag heller.

Imorgon ska vi försöka hämta hem ett golv. Hade man varit OK hade jag kunnat fixa det själv.

Tänk...här sitter man som ett mähä...och har semester...inte sjukskriven...har semester... Är man idiot eller?

Men. Det snöar inte.