Sådden kämpade på. Trots att sommaren fortfarande inte tagit den fart den borde ha.

Och våran nya familjemedlem fick äntligen komma hem.  

Som jag saknat att ha en möjlighet att bara försvinna. Nu kan jag. Eller ja...körkort för ekipaget har jag ju inte men det finns det ju en sambo som fixar. Jag ska ju inte köra något (helst) som framförs på väg. 

Men. I exakt samma veva som vi hade hopp om lugn och ro... Då blev det akutfärd för att få hjälp när Nalle vaknade upp en söndagsmorgon med hög feber och halva ansiktet uppsvullet. Panik i både hjärtat och magen.

Så svullen och ont stackarn... Men en kämpe är han. Och lovorden på Strömsholm haglade över allt han genomgick. Rykte om sig har han ju tyvärr redan sen 2023 och helvetet han fick genomgå. 

Men min lilla krigare fick den bästa hjälpen fort. Och efter att kinden tömts på var och blod under besöket, bra mediciner, samt hemvård i minsta illa detalj av oss i en veckas tid så var han sitt gamla vanliga glada jag igen. Och vi bestämde oss för att åka iväg på första trippen med vagnen. Mitt mående och Nalles blev inte värre. Det viktiga. 

Men innan dess hade jag en hemsk vecka själv. No words needed. Jag vill liksom helst inte ens minnas det. 

De som vet...de vet.

Och de som är fina. Är det också.

När man får hjälp att le fast man egenligen borde gråta.

Trippen gick till en helt perfekt lugn plats vi aldrig varit på. Att bara kunna sitta och titta på folk i 1,5 dygn är ganska rogivande.

Och den okrya herren mådde så pass bra att han både hoppade hage, tiggde till sig ben och spanade in området i lugna promenader. Fighter är vad du är nallen min. Och tur är det. Klarar mig inte utan honom.

~ The power of pellisar ~