Det finns saker som inspirerar mig.

T ex titta på "Mannen som kan tala med hundar". Nej. Jag tror inte på hundpsykologer. Men jag tror på att varje gång jag ser hans avsnitt så blir jag sjukt sugen på att träna hund.

Man får ju va tacksam över att man har de hundar man har. Som inte river hemmet för att man har en handikappad matte. Visst, den lille hittar ju på hyss när det blivit lite för lite huvudbry (borde va? Han är 2 år) men så länge han bara bär omkring med kökshanddukarna så överlever jag hans påfunn.

Undra vad som kommer ske när vi renoverat hallen 2.0? Har ingen lust med 3.0

Just nu är det dessutom helt okej att jobba. Det är mycket, nytt och intressant.

Det är soliga dagar och plusgrader.

Jag har sovit ganska okej ett kort tag nu. Armen är inte bättre, men benet gör nästan inte ont längre. Inte helt påkopplat varje dag men...

Halvtiden ska utökas. Jag vill prova.

Jag ska ju framåt.

Hur som.

Dagen inlägg ska också handla om annan. Elakhet rakt ut.

Är det någon som ska vara elak så är det jag.

Jag har 2 barn. 2 barn som jag är överlycklig över att de hittat samma hobby som både jag och sambon har. De har alltid fått prova på det de fått för sig. Brottning, scouting, wakeboard, fotboll etc. Men det har allt fallit tillbaka på innebandyn. Happy me!!! Very Happy Me!

De sköter dessutom skolan högt över mina förväntningar. Deras betyg är...fantastiska. Jag är stolt. Jättestolt!!! 

Och så sportar de.

De är bra lagkamrater. De tränar så hårt de förmår. De är duktiga. De lyssnar och lär.

Och allt vore ju trevligt om det slutade där?

Men det gör det inte.

Idag har de träningar. Den ena skulle man kunna binda fast och hon kröp ur snöret och tog sig till hallen iaf. Den andra, som hållt på länge med detta, alltid behövt rätta in sig efter andras förmågor, ställt upp, hjälpt, lyssnat, bugat sig... Hon vill numera inte ens träna.

Hon, med de förfärliga tränarna.

Helt ärligt så sitter jag nästan med luren i handen för att ge fanskapet en omgång. Men. Det tjänar antagligen ingenting till. Detta ska inte bli mellan 4 ögon. Detta ska upp i rampljuset, det sks höras, läsas och ses av andra. Jag har vänt på steken åt alla håll. Rannsakat mig själv för att se om jag är så hemmablind att jag överreagerar.

Men nu har jag ventilerat detta med andra, obroende. Och det är bara att inse att jag har inte fel. Min dotter är fan utfryst av sin egen lilla jävla pisstränare.

Det blir ju förbannat jobbigt när pappa är ordförande i klubben. Han vill inte, pga att andra bara har vänsterglasögon, få detta till att han utövar sin rätt att kritisera för att han sitter på den stolen han sitter. Han är också pappa! MEN, det vill ju såklart inte kritisören se. Det kan man förutspå med förbundna ögon.

Mamman...är ju bara den värsta morsan på läktaren. Och den lilla skiten ska minsann få se vad som kan komma ur truten på henne.

Förra helgen blev måttet rågat. 

Vi har varit sjuka här hemma. Som så många andra familjer. I Hannahs lag har det inte varit ett undantag. Hon avstod träning i onsdags för att hon inte kände sig pigg. Vill inte smitta andra.

På torsdagen kom ett inlägg om att det var 12 st barn kallade till söndagens match. De skulle EVENTUELLT fylla på  med fler deltagare om de var krya, efter fredagens träning.

Inga löften. Inget bestämt.

På fredagsträningen deltog 18 barn. En av dem var Hannah.

På lördagsförmiddagen hittade vi en flik där det uttagna laget kom upp.

17 barn kallade till match.

Hannah är den 18:e. Ingen kallelse kom alltså... 

Gissa hennes besvikelse? Gissa hur många funderingar hon hade varför hon inte fick spela? Gissa hur man kände sig som förälder när hon faktiskt påvisade att det BARA var hon som inte fick en kallelse...

Idag ska jag på träningen. Jag hoppas innerligt att Hannah vill träna. Jag ska göra allt för att övertala henne att göra det. 

Ska en sketen idiot få min dotter att sluta med det hon älskar att göra?

Ska en sketen idiot få henne utskuffad från sina vänner? Några t o m hennes klasskamrater?

Vet han om vad han håller på och skapar?

Att han dessutom har 2 till vid sin sida som inte kan vara så blinda att de inte ser vad som sker. Det gör dem till lika mycket medskyldiga. Det kommer inte bli vackert detta. 

Jag kallar det mobbing av en 13åring. Jag kallar honom även vad jag vill. Om han hatar mig så ler jag stort. Men att bestraffa min dotter....det finns det lösningar på för hans del. Och jag tror inte hans egen dotter kommer ha det så lätt i laget när pappa inte finns kvar i ledarposition.

Jag skulle verkligen inte vilja vara i de andras skor heller. 

"...kasta gärna sten i glashus. Jag kommer se till att du är på insidan när det faller skärvor."