...startade inte som jag hade planerat.

Iofs hade jag väl inte tänkt bygga ett nytt fredligt land eller skapa större headlines än gulle-Greta (btw...vilken grej att just hon får en timme på svt under bästa sändningstid ikväll va?) men... Jag hade inte tänkt vara trasig heller.

Hade tänkt gå långpromenader varenda dag under min ledighet. Skött min träning. Njutit av att vara just ledig.

Inte halvlegat i soffan och behövt hjälp med att klä på mig, duscha och t o m få på den jävla hudlotionen heller!!! Och knaprat piller för att inte grina. 

Blått må va flott men inte i form av blåmärken och ömnad både här och där på kroppen.

Och den jävla huvudvärken då...sitter på höger sida/tinningen...och börjar någonstans vid det blåa skulderbladet, genom nacken och vidare...

Ibland måste även jag bara få tycka att mitt liv är förbannat orättvist! Det gör jag nu. Det finns ju folk som klagar över ingenting och att jag går från dålig, till sämre och värre oftare än de bra dagarna är FAN inte rättvist.

Det enda jag vill är att kunna röra mig normalt. Den önskan har jag haft i många år nu. Jag har inte tänkt gå på gym som nån åldernojjande kärring. Blir alla "normala" så när det börjar runda 40? Eller är det bara bönderna här?

Jag är helt ärligt när jag skriver att jag hyser ett ganska stort hat mot den lilla svarta ännu. Hade hon inte gått ut rakt framför fötterna på mig så hade det varit lite trevligare nu. Inte ett jävla handlöst ras ner för 5 jävla trappsteg. 

Bitter? Börja stava... 

Det bästa jag gjort under helgen är väl att varit någon form av arbetsledare och nästan hela köket fick en genomgång i resultat. Det hade ju varit ännu roligare om jag verkligen hade fått göra det mer än verbalt också.

Att inte känna mig nyttig är ett jävla aber för mig.

-...det är inte min dag i år eller...- 

 

Att summera 2020... 

Covid-19.

Klart så?

Nästan... Den behöver spetsas med lite rak sanning också.

Fick en summering av Google, över 2019, i januari. Gissar att detta årets trippande knappt räcker till Kolbäck och tillbaka i jämnförelse...

Somliga har ju blivit mer hemmavid än andra. Man är ju inte högt uppsatt eller minister i det här landet så. Man har liksom följt restriktioner. 

 

Vi kan väl säga att det funnits roligare år? Ord som: Restriktioner, Tvätta händerna, Håll ut, Håll avstånd, Stanna hemma, Pandemi har vi alla lärt oss.

Sen har väl långt ifrån alla fattat dessa enkla instruktioner. Eller fattat men bara skitit i dem. Troligen. Det kan ingen säga emot mig i. 

Januari.

När Landet Lagomt fortfarande inte fattade allvaret och därav fattade inte vi som ska lyda order från de bäst vetande heller. (Med facit på hand så tror jag Ulla, 59år, hemtjänstanställd, kunnat ge bättre råd än våra politiker men... Sent ska syndaren vakna.)

Det började alltså lika kul som vilket roligt innebandyår som helst.

Storvretacupen i Uppsala för båda tjejerna. Kombinerat med SDF-SM som kuggade in för den ena när den andra ff hade Vreta. Vi löste det hela med att åka som dårar fram och tillbaka mellan länen och hotell. Va gör man inte för sina barn?

 

       
Hannah slet hund för laget som man inte kan kalla lag...

 

SDF-SM´s första match för Ida var ju solklar att se. Once in a lifetime-händelse.
Kan väl inte annat än säga att jag var skitmallig när line-up:en presenterades och min, MIN unge dök upp i första femman.  

 

Nalle hade flickbesök från en helt underbar tik. Kemin var klockren och då blir det valpar. 

 

Februari.

Livet tog slut redan den 2:a.

Bosse lämnade mig/oss och jag har inte kommit på rätt kant med denna förlust ännu... 

Men som hundägare tar man sitt ansvar. Det var dags att säga hejdå. Eftersom han levt hela sitt liv utan att ha genomgått varken operationer och/eller medikament för att "lösa" livet. Varför skulle det börjas när han var 10 år+ och kroppen sa att det var dags? 

Att summera hans liv är inte lätt. Jag kan inte riktigt ännu...
Det är än idag rätt spännande att den "seriösa uppfödaren" inte hört av sig ännu med varken frågor man borde ha om man bryr sig, eller kondoleanser. Fattar inte hur folk kan stödja denna verksamheten. Total avsaknad för individen så länge resultaten framhäver kennelnamnet. Sinnesjukt. 

Jag köpte hunden som var den bästa i kullen. För att han var det närmsta Falcons gener jag kunde komma på just då. Barancourt alltså. Har aldrig hymlat med det. För den som frågat, hade exakt det svaret kommit. Men varför fråga när man kan koka ihop något som är osant? 

Trots försöken att lura mig in i det sista (så som mänskan lurat många valpköpare mig veteligen)...så lurar man inte mig så lätt. Man har ju idiotkompetensutbildning!!!

Den som vet vet. Jag vet sanningen. Han. Den värsta konkurrenten mot sin egen uppfödare. Hur fan lever man med det tankesättet som uppfödare kan bara några få svara på... 

Och som information. Dessa påståenden kommer från stora, erkända, utländska uppfödare.   DET skulle den seriöse veta. Oooops.

 
Sista bilden. Tillsammans med sonen, tronarvingen... Tycker den talar för sig självt. Den gör ont. 

Parningsförfrågningar på Nalle haglade från utlandet. Men pandemin satt stopp för dem. Synd.

Vi påbörjade våra utbyggnad av huset. Den huvudbryn behövde våra hjärnor på många vis. Det bästa beslut jag fått sambon att förstå. Iofs hade han ju bara 2 val. Ena va nu fixar vi detta. Det andra va nu fixar vi detta. Hehe...

Fort gick det att förvandla en altan till något mera behövande. 

Bild tagen sommar/höst 2019 någongång.

 

...och på en grisblink så hände detta...

   

Skalet på.

Vi var så smarta att vi byggde mycket innan vi "bröt oss igenom väggen in". Det var ju liksom februari. Inte riktigt så behagligt varmt ute att det dög åt mig som innetemp.

 

Eftersom vi inte hade så mycket att göra  ...så snöt vi in lite innebandy ibland. För att se och bedrövas över dotterns förfall... Pina på hög nivå. Men för att stötta henne, och de kamrater som nu också lämnat laget för gott, så åkte man. Ibland behövdes det en närvaro bara för att dottern inte skulle få en billig utskällning. 

 

Tänk allt hon gjort för sina lagkamrater och laget. Så otacksamt. Så illa skött. Laget finns inte längre i våra ögon.

Det dog när styrelsen tog 2 idioter i hand och glömde bort att ungdomsidrott är det som skulle backas.

Mars. 

Det började ljusna ibland.

 

Två vilsna själar som försökte skapa en flock utan ledaren.

 

 
Vissa dagar var det mer lättarbetat läge än andra. Sol är enda energikällan att tala om. 

 
Hallsta spöade Sura... Fast det sen blev samma lag. Mycket, mycket bra gjort!!!! Det bästa som kunde hända dem och äldsta. 

Dagen efter min födelsedag. Då kom det lite bilder. Bland annat denna. 

 

Välkommen till världen Chrille och syskon   

Ungarna fyllde ju strax därpå, som de märkligt nog gjort varenda år sen 16 i antalet tillbaka...

Ida fyllde "licens to testdrive". Behöver jag säga att den lotten som handledare är INTE jag. 

 

I det stora hela så vaknade folket mer och mer - jisses Corona finns!!!???

Och resultaten blev tomma toapappershyllor (!!) och jag kan ha odlat lite i överkant...i år igen...

   

April.

1:a aprilskämtet dök upp den 2:a. Och då talar jag inte om sambons 48årsdag.

 

Yepp. The white sh*t....

 

Byggeriet fortsatte som planerat. Och ett graviditetstest gav oss nyheter.

 

Ingen snack om saken. Titten på Nalle-Wildabarnen gav utslag och hål i tänderna. 

 
Kärlek uppstod den 18:e april. Vem är jag som står i vägen för kärlek???

 

Ida skulle ha hem sin Chrille. Det var den snabbaste mening den ungen har uttryckt.

Bara att ansöka om föräldraledigt...

 

 

Maj.

Bästa månaden kom. Det blir liksom lättare att leva när det är grönt ute och man inte klär på sig hela garderoben. 

Och när man dessutom tar en liten tripp för att hämta hem den här...

 

 

Han skulle sova hemresa mitt i bilen han. Tur att det är en automat.

 

Runt midnatt kom vi hem. Sonen, sömndrucken och väldigt fundersam... Hur kan någon så STOOOOR vara min pappa????  

 

 

Det tog ju inte många dagar innan Chrilles rätta jag skulle komma.   Jag var "mammaledig" första veckan och jag kan säga att jag hade bra roligt åt stollen.

 

 

 

När husse skulle vara ledig så blev det även lite jobbande i kombination. Det är tur chefen på bygget är så hundvänlig. 

Chrille tog jobbuppgiften på största allvar.

 

Så stressad...ojoj...  

 

Bygget flöt på... Och som plikttrogna medborgare så tog vi till oss uppmaning om att isolera oss.

 

 

   

El kopplades...och plantorna vräktes...

 

Ordet Kaninbio kom till. Än idag är han lika facinerad av Lakrits...som bokstavligen är obrydd om busungens glada hopp och businviter.

 

   

 

 

Chrille och Nalle i slutet av sköna maj. Snällaste pappan och busigaste fröet.

 

Juni.

Den svenska sommaren dök upp. Med råge.

Det var typ 97% regn per dag. Och några dagar som gav en hopp om en sommar. Tänk så lättlurad man är.

 

     

Vackra kvällar, för varma dagar och man fick passa på att ta promenader när man inte hundarna storknade.

 

Då vi jobbade både natt och dag med våra vanliga jobb och huset övrig tid, var vi ju lyckligt skattade som hade "barnpassning" av de större barnen.

 

       

 Men man kan ju inte bara jobba.

Man måste ju även ha lite kul? Valpkurs är kul!!!!

 

 

Chrille blev nog inte kusetta. Men han hade roligt och allt annat än inkallning var han duktig på. När man är nyfiken så har inte inkallning så stor vikt. Man måste ju kolla klart på ALLT innan man har tid med annat...  

 

 

Juli.

2 veckors semester. 98% regn i form av 17 skurar per dag. Första dagen var det sol. Har jag för mig.

 

     
Det blev 70-11 strömavbrott pga vädret. En av de dagarna så rök halva trädbeståndet ner och plötsligt såg vi ut...

 

 

2 av de soliga tillfällena så blev det Wakeboardträning inför SM (som sen covidskiten satte stopp för) och Ida såg till att vattennivån i backen inte torkade ut...

 

   

 

18:e var det ett räcke på plats. Och håret åkte av.

 

   

Augusti.

Det blev semester igen.

Och eftersom hantverkare av den strömförande varianten inte jobbade så passade vi på att inte heller göra det.

             

Öland. Vi kommer tillbaka nästa år. Måste ju kolla om Chrille minns hur man simmar. 

 

När SM blev inställt. Och sen plötligt flyttat. Och så blev Hannahs klass inställd. Ja. Va gör man då?

Man låter henne å E bo i vagnen och ha lite träningshelg i Fagersta själva med vänner och så fick man sen åka och kika på SM istället.

   

Och så byggde vi lite mera då...

         

A room with an odd view. Utarbetad valp och så med mera...

 

September.

Vad jag kan minnas så var det nog bara EN sak som verkligen gick bra och var trevlig. När alla semester är uttagen...då är det liksom bara året-slut på nåt vis. Iaf i år när min utlandsresa bara försvann bort i virusträskets fy-fy...

Sambon avgick ur klubben på riktigt. Hallelulja. Man höll ju på att bli nötallergiker... Lipande päron som ska framhäva sina egna ungar. Noll koll. Verkligen noll koll på vad som ska följas och vad som krävs. Och allt jobbigt ska någon annan göra. Jisses...  Undra vem som ska göra det jobbiga?    Det kommer bli krig. Och jag är redo med popcornen!!!! 

Adjö. Kommer inte sakna er. Så skönt!!!!!!  

       

Lyckade parningar. Doris blev 10 år. Ett sekjobb och Chrille blev av med valpmössan.

(Det var väl EN sak?)

 

Sen var det mest ett stort "tomrum" när mobilen ringde en morgon och jag fick höra att min äldsta bror låg på lasarett i Sthlm, transporterad från USÖ för att de inte lyckades stoppa en blödning i hjärnan...

 

Det var väl det månaden handlade om. Kommer han vakna mera? Och OM, kommer han ligga som en sallad för resten av livet?

Kan nu säga att han vaknade, han går, han pratar knappt och kan absolut inte kommunicera ordentligt. Om inte ett blädderblock med bilder är normalt för en 53åring...?

Detta har inte ens hunnit bli jobbigt. Det blev andra prövningar som äter upp magsår på mig flera gånger i veckan istället, av olika anledningar. 

Oktober.

Har verkligen inget av minne av den månaden. Va hände??

SDF-SM-truppen blev komplett. Ja, Ida tog sin välförtjänta plats även i år. (Nu vet vi ju att den inte blev av nu i januari som den skulle ha...utan har flyttats fram till hösten...och vi hoppas självklart att vi får åka på den då!!!!) 

November.

Soliga dagar och uppehåll finns inte mera än om man googlar det.

Jag tog det vidriga Covid-testet och som den människa jag är så var även testet negativt...

Nalle blev pappa igen!   5 gryn i Umeå. OM jag skulle vilja träffa dem!!!!!! Vet ju iaf att en kommer till ett hem där han är mer än välkommen. "-Vi behåll han i släkten...", som de INTE säger dit han ska flytta... 

Grannen tyckte det var lite för kallt (Ironi. Tror jag...) och så brann en hel verkstad ner. 

 

December.

Ja...va säger man? Årets sista månad.

• Ännu strängare restriktioner...
• Huset är beboligt. Tapeter, golv, värme och ljus. Granen fick stå i ett hörn av TVrummet. Tack! Lister å skit fattas ännu. Men det gör det ju även på övervåningen sen 16 år tillbaka så...
• Ungarna är fortsatt uttråkade sen länge tillbaka efter hemskola och inga kompishäng eller träningar. Jag tycker fan synd om ungdomen!!! Det kommer nog behövas mer antidepp-mediciner än vaccinationer framöver. Det är INTE synd om sånna som jag för väl känner och de gör som de vill för DE är ju inte sjuka. (Tänk att man kan leva utan IQ...imponerande på något vis...)
• Våra politiker ger ut förmaningar och håller dem inte själva. Runt jul verkar hela regeringen varit på julshopping/mellandagsreor och utomlands. Vi vanliga Svenssons....vi sitter hemma och äter Aladdinaskar och har inte sett mer än regnet falla på rutan. MEN. Det är ju inget vi får kritisera adeln för. Nej,nej...
• Julen har vi överlevt. Kidsen fick vad de ville ha. Jag ska se om XLASH kan stå för vad de lovar. Det blev lite snö. Det blev lite fruset. Det blev mycket regn.

Och det blev ett sjujävla trappfall på årets sista dag...

2021. Ge mig ett år jag vill minnas, tack! För detta...det var ganska bra.