Kivra. Appen som skapar nyfikenhet.

Idag åkte jag själv till mamma och pappa för att lämna lite tomatplantor och även slinka mellan med lite sy-fjäsk-hjälp.   Var ju "tvungen" att testa de sprillenya sommardäcken. 

Mitt när vi sitter och pratar så plingar de till i mobilen. Ett brev från Försäkringskassan.

Hade ärligt glömt bort att jag ansökt om en sak... Och nu stog det bara att det ankommit ett BESKED. 

Alltså...det är bara sjukt när man ser ett besked från Fkassan som en framgång i livet. Men just nu så kan jag räkna framgångarna på 2 tår sen rätt många år tillbaka, så när nu min ansökan gick igenom så måste jag bara jubla. Eller nåt. Det är väl en lugnt sagt sjuk sammanfattning av ett skitliv när jag får leta glädjeämnen på Fkassan va?  

Hur som. Nu känner jag att jag äntligen blivit tagen på allvar på en punkt i livet. Iofs så har jag aldrig haft motgångar *peppar peppar via denna myndighet. Aldrig någonsin. Eller som vännerna brukar säga. Du om någon ska inte ens kunna ha problem med FK. Du är inte frisk någonstans. Till skillnad mot alla myglare... 

Jag har nu resten av kvällen alldeles solokvist.  

Hannah är hos pojkvännen. Sambon och äldsta drog precis iväg på innebandyavslutning med padel, mat och annat galet kan jag anta. De får det nog roligt!!

Och min kväll är planerad in i minsta detalj.

Inga hysteriska utsvävningar utan det ska letas kort till studentplakatet, käka pizza och ha seriemaraton. Det tuffaste beslutet är vilken av serierna jag ska sno mig in på bara... Älskar att ha sånt I-landproblem. 

Igår kollade jag klart på Leva Life.

Jag fick ett wakeup-moment av den. Insåg att även om nu jag klarade mig från cellgifter och strålning så ska jag tala om att "bara" bli opererad (och då har jag inte ens räknat in komplikationerna efteråt) är inte heller en så enkel upplevelse som folk nog tror. 

Iofs så blev ju mitt liksom en huxflux grej av allt jobbigt. När kallelsen försvann med posten. Fick inställa mig i Linköping på bara några timmar. Hysteriskt rädd.

Och sen den större operationen. Där allt gick bra och obra samtidigt. Och allvarlighetsgraden hann jag inte ens reflektera över. Har jag gjort det ännu??? Tvek. Men inser ju nu, att innan allt, när läkaren ringde, och sa åt mig att hon skulle sjukskriva mig innan operationerna bara för att jag skulle få "umgås och bara mysa med familjen" inte var en barmhärtighetsgrej. Utan att de verkligen inte visste hur detta skulle sluta... Jag fattar nu. De trodde livet va kört.

Jag tog också med mig, från serien, hur nog folk runt om känner sig/hur min familje kände sig.

Att de, när jag väl fick komma hem, tassade runt på tå... DET svider i hjärtat än idag. Stackare...  

Tänker på när Ida ringde mig på lasarettet och sa: "-Mamma...du måste komma hem!! Vi kan inte sova. För pappa dammsuger och springer omkring hela nätterna..."

Tur den tiden är förbi. Har man tur så tar det lång tid innan den återupplevs. Som bäst, aldrig igen. Men, realisten i mig (och läkarens ord) säger annat.

Nu ska jag fortsätta härja runt bland gamla kort... Och dra en lättnandets suck över beskedet. 

- Inte utan min Kicki och Jattelaskan... -

Då har man upplevt sitt första FMdygn då.

Det var...grönt och mer därtill. Fick masken att sitta på plats på 9 sek. Så matt i fötterna då tofflorna och jag inte riktigt kompar. De är så tunga...

Men maten var ju intressant...

Jäklar...hur får man i sig allt?

Well. Someone has to do the job.

- Ett, två...ett två...ett två...-

Förrförra helgen fick Chrille-dammfilter ett bad. Det var behövligt.

Och tyvärr kunde det nog behövas igen.  Skogsavvärjningen satte fart på allt som kan damma. 

Fluffig och godisdoftande. Gullegrisen.

Dock vaknade ju hans Bosse-päls... Alltså varför va barnbarnet tvunget att ärva den jävla SH-tofsen på ryggen? Jag orkar inte...  

Nåja. Han har iaf både farfars och pappas goda hjärta. DET är avsanlag att ha det. Skönt att jag knappt ser några av de passerade kennelanlag. Jag har lyckats tvätta bra!!! Andra avlar vidare på dem...jag tvättar bort. Snacka om att göra gott för rasen. Jag borde ju taggas och hedras.   Jag går ju heller inte emot ALLT någon stod och skrek om för några år sedan bara...  Meeeen. Det är ju glömt.

Eller aldrig härifrån. 

Den där farsan borde också badas. Men det kräver lite mer planering och efterjobb. Så vi får se när vi kan utföra det...

Har även varit på ny ögonkoll.

Oskönt och blind.

Och är inte klar för den här gången heller...

Alltså SNYGGASTE och BÄSTA hane i Sverige.  

Sorry suckers. He is all mine. 

I skrivande stund så kan vi kalla skrivandets stund för rehab.

Igår skaka jag sönder. I förrgår så jävla däckad. Idag så skakar det mindre och huvudvärken lyser med sin frånvaro. Det måste ju vara ett framsteg? Jag har dock...nej. Är inte bra. I jämnförelse...död ännu.

I helgen hade jag iaf en helt fantatiskt bra eftermiddag och kväll. När hände de sist?

Gott i glas och tallrik. Och i sällskap av hela familjen inkl svärson. Nöjd!!!! Sjukt god kycklingpasta. Testa den! 

Att det sen liksom bar utför är ju/väl pga att jag "löste" arbetslivet med kryckor förra veckoslutet. Antar jag. Då betalar man notan sen...som nu...

Det är bara att vila. Och nu dags att vila armen för nu domnar fingrarna bort igen...

- Va inte så jävla motsägelsefull. -