Min beställning gick som sagt fram.

Ganska okej. Faktiskt.

Lugn dag. Yrsel. Då blir det lugnt.

Sen blev det inte lugnt mera. Sambon fast på jobbet (som vi nog får vänja oss vid en längre tid framöver...) så Idas match (tack och lov på hemmaplan) fick jag så vackert åka på.

Uppvärmning av målis.

Mental uppvärmning av hela laget?

Motståndarna på andra planhalvan sprang, bollade och peppade sönder varann. Lite komiskt.

Många mål blev det. Endast 2 släppte Ida in. Jag tror hon tyckte de var gaaanska okej att släppa in just dessa. En var så hög och slank in mellan hennes fingrar och ribban. Det är inte lätt att var kort alla gånger.

Den andra var en riktig rysare till frislag. Den tjejen lär inte göra om den varianten mer. Lyckoskott kan man säga.

5 mål gjorde laget ihop. Med andra ord. En fin vinst!!!

Solen sken på hemmalagets halva kan man säga.

Obligatoriska "Andra sidan är ni klara..."-rusningen. Isa fotobomba min bild. Hahaha!!

Den orangea är min stolthet.

Mer hanns inte med idag...

Det beror helt och hållet på vilket håll man kom ifrån.

Bättre förr? Inte allt...såklart. Vi har ugnar och sånt nu. Öppen eld för söndagssteken...njaaa... Vi har kommit över sånt.  

Tänkt på en sak.

Hur många gånger jag får frågan dagligen hur jag mår. Om det är bättre nu? Helt ärligt. Jag har börjat svara: Vad ska jag ha som utgångspunkt?

I januari dog en del av mitt hjärta i sorg...i april var jag sjuk...i juli nyopererad...nu...konvalesent...

Har både glömt vem som hört vad sist. Och mäta smärta...det är liksom inte mätbart längre. Stängt av. Har en ärr på magen som för alltid kommer påminna (och nog lite lätt oroa för återfall) mig om vad som hänt. Och några firarklockor...när plingar man i dem? Jag är inte den som lever för dagen. Carpe diem är inte jag. Men jag kan uppskatta bra dagar mera. Fast det har jag lär mig göra sen väldigt lång tid tillbaka. Ett skoskav börjar med grus liksom... På en bra dag vill jag göra allt. På en dålig gör jag inget. Klok med erfarenhet kan man säga. Tog bara 40 år. #hurray

Bättre förr - gradantal. Det börjar bli liiiite brrrigt igen. Fint. Men brrrigt. Får dock en väldans lust att åka ut med Pärlan när det blir såhär.

Det var liksom mer ordning och reda. I den punkten vill jag tillbaka. Nog för att Stig inte var den mysigaste läraren, men det skulle inte göra något om hans katederpinne ven över huvuden på elever idag som förstör för hela klasser och lärare. Vi hade respekt på den tiden. Man knep käft. Man höll upp dörrar för äldre. Man rånade dem inte. Man åkte ut och till rektorn när man gjort nåt ofog.

Vem av oss i min ålder har dött av det?? Eller blivit sämre människor? Don´t think so.

Nu.

Det är ett skämt. Respekt. Jojo.

Ordning och reda ja.

Gäller även här hemma. Något har fallerat.

Somliga lyssnar inte ens på förmaningar när man säger dem vääldigt nära.

Kvällen gjorde inte det hela bättre.

För teckningens rätta - det är en hund och en katt på bilden. I delar. Hör inte ihop alltså.

Meeeen.

Hussen har så slapp koll på sina djur. Min? Han får.

Då var det avklarat!

Nu har jag faktiskt inte tid här mera. Jag beställde sol. Det var ju så blött igår. Men nu är det inte det längre.

Gud vet hur länge den ska stanna. Jag har ju beställt sol till så många liksom.

När nyckeln inte passar i låset... Ny erfarenhet. Undrar mest varför...