Hur blev det såhär????? Varför?   

Minns den dagen jag fick frågan om vi kunde ha Doris några dagar hos oss. Allergi (På riktigt. Inte som i annonserna för ogenomtänkta hundköpares idioti...) i familjen som skulle utredas. Det käraste behövde ingå i den.

Så kom de då. En solig eftermiddag. Den lilla tokan så glad och full i fart. Hon fick träffa Bosse. Som genast kände hur rädd hon var för honom. Doris avskydde stora hundar, allra värst var stora svarta modeller, när hon kom. Rädd för dem. Men den klokaste av många fattade vinken och lät henne helt enkelt vara så nyfiken hon ville och gjorde som han var bäst på. Låtsades ointresserad. Tillitssmart val.

Sen åkte hon hem en sväng. Men det var inte länge förren hon var tillbaka igen. Då varade det lite längre. Och ganska snart så var den stora svarta hunden inte så läskig mera. Det var ju rätt tryggt att vara i hans sällskap(!?!)

Fick sen den mest ärofyllda frågan av dem alla. Kunde vi tänka oss att ta över henne? Testerna visade ingen tvivel på vart allergin kom ifrån. De satt med två alternativ de kunde tänka sig att ge henne i öde.

Vi åkte dit. Fikade. Hade lilla Hoffa med oss. Som sov sig igenom det mesta av trevligheterna. Det var 7 1/2 år sedan det. 

Minns för alltid när vi skulle åka därifrån. Vi klädde på oss i hallen. Skulle gå ut till bilen med Hoffa så familjen fick ta adjö av sin pälskling. Men när vi öppnade dörren så for hon, som en oljad blixt, rakt ut genom springan och kastade sig in i skuffen.

Familjen såg det som "THE sign!" Hon ville åka hem. Och hemma för henne var bland, som de kallar dem, Boffarna. De stora svarta, lurviga. De ansåg att hon hade valt sin framtid själv. Och trots ledsamheten i historien så var de evigt tacksamma för att hon fick fortsätta sitt liv, och lånas, när som helst lusten och möjligheten fanns.

Vi åkte hem den dagen som nyblivna ägare till en tik. 

Åren har gått. Hon har aldrig varit sjuk. Lite matkinkig emellanåt. Ätit olämpliga saker och blivit dålig av dem. Men alltid repat sig. Levt med och uppfostrat flera Boffar. Förlorat några av dem. Värst var nog förra året när Bosse försvann. Det var ju hennes egenvalda Karl med stor K. Han som hon gärna hade skaffat valpar med varenda löp. Men den kärleken var ju dödsdömd förstås. 

Mycket tok har vi skrattat åt. Sol och värme. Sina kära däck-leksaker. Pinsamheten i täcken, som samtidigt älskades, som den fryslort hon var.

Men. Så kom idag.

Sagan tog helt fel vändning. Och det fanns inget quickfix. Det fanns inte ens ett alternativ.

Tack för att vi fick vara din husse och mattar och allas goaste Doris. Jag hoppas såå att det finns en plats efter detta. Så du slipper entra livet efter detta ensam. Hittat Bosse och för alltid vara i tryggt sällskap. Jag önskar dig soliga platser. Värme.

- Vila i frid, lilla Tanten. -