Kivra. Appen som skapar nyfikenhet.

Idag åkte jag själv till mamma och pappa för att lämna lite tomatplantor och även slinka mellan med lite sy-fjäsk-hjälp.   Var ju "tvungen" att testa de sprillenya sommardäcken. 

Mitt när vi sitter och pratar så plingar de till i mobilen. Ett brev från Försäkringskassan.

Hade ärligt glömt bort att jag ansökt om en sak... Och nu stog det bara att det ankommit ett BESKED. 

Alltså...det är bara sjukt när man ser ett besked från Fkassan som en framgång i livet. Men just nu så kan jag räkna framgångarna på 2 tår sen rätt många år tillbaka, så när nu min ansökan gick igenom så måste jag bara jubla. Eller nåt. Det är väl en lugnt sagt sjuk sammanfattning av ett skitliv när jag får leta glädjeämnen på Fkassan va?  

Hur som. Nu känner jag att jag äntligen blivit tagen på allvar på en punkt i livet. Iofs så har jag aldrig haft motgångar *peppar peppar via denna myndighet. Aldrig någonsin. Eller som vännerna brukar säga. Du om någon ska inte ens kunna ha problem med FK. Du är inte frisk någonstans. Till skillnad mot alla myglare... 

Jag har nu resten av kvällen alldeles solokvist.  

Hannah är hos pojkvännen. Sambon och äldsta drog precis iväg på innebandyavslutning med padel, mat och annat galet kan jag anta. De får det nog roligt!!

Och min kväll är planerad in i minsta detalj.

Inga hysteriska utsvävningar utan det ska letas kort till studentplakatet, käka pizza och ha seriemaraton. Det tuffaste beslutet är vilken av serierna jag ska sno mig in på bara... Älskar att ha sånt I-landproblem. 

Igår kollade jag klart på Leva Life.

Jag fick ett wakeup-moment av den. Insåg att även om nu jag klarade mig från cellgifter och strålning så ska jag tala om att "bara" bli opererad (och då har jag inte ens räknat in komplikationerna efteråt) är inte heller en så enkel upplevelse som folk nog tror. 

Iofs så blev ju mitt liksom en huxflux grej av allt jobbigt. När kallelsen försvann med posten. Fick inställa mig i Linköping på bara några timmar. Hysteriskt rädd.

Och sen den större operationen. Där allt gick bra och obra samtidigt. Och allvarlighetsgraden hann jag inte ens reflektera över. Har jag gjort det ännu??? Tvek. Men inser ju nu, att innan allt, när läkaren ringde, och sa åt mig att hon skulle sjukskriva mig innan operationerna bara för att jag skulle få "umgås och bara mysa med familjen" inte var en barmhärtighetsgrej. Utan att de verkligen inte visste hur detta skulle sluta... Jag fattar nu. De trodde livet va kört.

Jag tog också med mig, från serien, hur nog folk runt om känner sig/hur min familje kände sig.

Att de, när jag väl fick komma hem, tassade runt på tå... DET svider i hjärtat än idag. Stackare...  

Tänker på när Ida ringde mig på lasarettet och sa: "-Mamma...du måste komma hem!! Vi kan inte sova. För pappa dammsuger och springer omkring hela nätterna..."

Tur den tiden är förbi. Har man tur så tar det lång tid innan den återupplevs. Som bäst, aldrig igen. Men, realisten i mig (och läkarens ord) säger annat.

Nu ska jag fortsätta härja runt bland gamla kort... Och dra en lättnandets suck över beskedet. 

- Inte utan min Kicki och Jattelaskan... -