Den försummade bloggen. Här är den.

Krönikor har jag gjort förut. Förkastat och...tillfälligt återupptagits igen.

Nån kioskvältare för i år? Näääe. 

Men ännu ett år har kämpats igenom. Och här är facit. Glamour...

Haltade mig in i året på kryckor, mest utan, och en kropp som efter 1 års slitage pga benskadan saknade både muskler och ork. Man visste inte vad man hade att vänta sig.

Började nästan omgående med en sjukskrivning...

Och åkte till Kalmar och kikade på Bosses sista hulliganer.

Inte samtidigt. Men det var den månadens höjdare det.

Hämtade hem våran tok - Stora Brogårdens Nyckfulle Nalle i februari. Kunde liksom inte motstå den där översöta kubiken som glufsade i sig mat från syskonen med propellersvansen heller?! Han fick titeln Mattes LyckoNalle. 

Vad han heter? Nalle. Glufs-Glufs. Glufsen. Lufsen. Lussen. Lusen... Han heter allt möjligt faktiskt. Och har nu gjort så i snart ett år. En vacker dag kanske han lyssnar på nåt av dem också?   

Tog ledigt.

Genomförde en innebandycup med jobbet. Det var liksom för roligt för att avstå. Kryckorna var ju med. Så varför inte? Hade ont i varenda ven länge därefter. Värt. Men svordomarna stockade sig. Jag vill!!! 

Sprang väl några lasarettvändor med om jag inte missminner mig...

Fyllde lite år. Fick en tonåring i huset strax därpå.

Sjukskrivning...

Och en Tessi...som gick från höglöpande glädje till jättesjuk...och många veterinärbesök, prover och försök för att reda ut varför. 

45 hipp hipp för sambon. Han är som gammal nu va?

Dagen alla minns som "Sverige har drabbats av ett Terrordåd!!!!" minns jag som dagen när vi fick chockbeskedet att det inte hjälpte med de starkaste medel att få Tessi bra. När vi trodde att återbesöket skulle bli positivt, funderade veterinären på hur hon ens kunde leva efter att alla prover gått från illa till katastrofala... Ultraljudet avgjorde vårat beslut. Hon lämnade oss kl 13,08.  

Ännu en vän förlorad...i år igen...

Tog lite ledigt. Åkte på cuper. Mest för barnens skull. 

En fantastiskt trevlig fest med innebandyns seniorer m.fl Tack! Behövde!!!

Sköna maj... Säsongsdebuten med husvagnen i lugnets vrå, Malingsbo.

Blev sååå sjuk. Igen. 

Åt hysteriska mängder med antibiotika. Som slog ut allt. Och även sånt som inte behövde slås ut...

Röntgen...njurproblem...cystor...bakterier...bla bla bla...

Jag tror det var en ganska lugnt i juni? Eller så har jag bara förträngt...

Armen började då ge upp iaf. Det minns jag. Vänster såklart. Alltid vänster sida...

Tillbaka till verkligenheten i juli. Sjukskrivning...

Tog en sväng till Leksand Sommarland med Pärlan. Miljöombyte till Helvetesfallet. Ett steg fel där kunde ha blivit nåt.

I augusti kom den efterlängtade Semestern!!!

Hade massor av skumma typer på besök som satte problem för snokande grannar. Firmabilar. Folk i kostymer. Hm...?!

Åkte till Ayia Napa med sambon när döttrarna började skolan. Och hade det så förbaskat bra att man fick hopp om livet!!! Värmen är balsam för min kropp. Så är det bara!!! Att vi sen hade krypavstånd till allt man behövde gjorde ingenting såklart. 

September. Skolresor. Lasarettbesök. Herrfallet med jobbet!!! Och lite innebandycuper i samma andetag. Den baksmällan...

Malingsbo...och blev sjuk igen...

Åkte på överraskningstripp med Elinenmin. Hotellmys i brrigaste oktober.

Glädjen i kroppen av det, blev kort. Dagen därpå hann jag få 40 graders feber på 1 timme och åkte skyttetrafik från akutmottagningarna halva dagen och slutade som inlagd sent, sent på kvällen. Åkte röntgenapparater, ultraljudade hjärtat, kollade lungor och nästan all blod i kroppen togs det prover på. Blodförgiftning och antibiotikakurer och lasarettmat i kombination som nästan dödade mig lite... Checkade ut efter 1 vecka. De visste inte vad de skulle göra av mig. Proverna sa inget bra. Mitt ego sa Åka Hem NU. Jag vann. 

Levde som en död...och åkte till Stockholm för Halloween på Grönan. Har nästan aldrig frysit så mycket i hela mitt liv. Tur hotellet hade stor varmvattenberedare för jag låg i skollhett vatten i en timme efteråt.

Fick lite förslitningsskador bekräftade i nacken, som tillägg på diskbråcken. Tack för det...och remissen till neurologen för att hitta lösningar...

Ny månad. Nya konstigheter. Som den ihållande bedövande huvudvärken...som slutade med cystor i ögat.

Såg inte så mycket den månden. Så jag kan ha missat en hel del på vägen... Som t ex alla resor med bil som jag genomfört. Sorry trafikanter. Men nån transporthjälp kom aldrig på tal. Vi bor inte så smidigt till. 

Ingen ny canser upptäckt iaf. Konstigt vore väl...när de letar på ett körteltömt område... Don´t ask. 

Huvudvärken kom tillbaka. Och cystorna punkterades till sist. Inte helt smärtfritt besök. Men jag fick som jag ville. 

Neurologen påbörjar utredning om varför vänster arm är bedrövlig. Och höger var lika bra att hänga med på tåget...

Hantverkarna tog över hemmet. Och en vecka senare så såg vi jäkligt bra ut!!! 

Nu har jul och strax nyår passerat.

Överlevt ännu ett år. Humöret har svikit många gånger. Orken och hoppet ännu fler. 

Tyvärr har man för många klagomurar runt om sig i veckorna för att behålla lusten för jobbet alla dagar. Att man fick en ny chef...kunde fan inte blivit värre... Så kass! Förlåt mej men jag är ärlig. Nytt jobb tack!!!!!! 

För sekundens uppdatering så är jag förbannat förkyld. Hostar upp lungorna och glad att jag inte jobbar. Då hade jag haft lungpaj på 1 dag. Kan den grejjen liksom... Torrluftning+lungnedsättning...nejnej. 

Snorade mig ut på en promenad med hundarna och sambon dagen till trots. Och en bild blev det. På våran lilla liga. Som tydligen inte ska innehålla fler än 3 hundar. 

Jag tänker inte ens hoppas eller fundera på vad nästa år har att ge för möjligheter. Jag har en farbror goBo som går in i sitt 9:e år...

Jag har lärt mig att det går mest åt helvete. Ibland får man vara frisk i en vecka också. 

Men ny bil står i startfållan. Har insett att jag är handikappad och inte klarar av detta manuella hanterande längre. Jag är ju rädd om bilen och vill inte krocka. Provkörde en ny igår. Den stod mitt namn på den. Så dä så! 

Annars...

Nästa år ska jag... Fortsätta vara bara den eländigt besvärliga Jag. Har ju för sjutton blivit av med massor av onödiga bekanta på det viset i år. Snacka om framgångssaga!!!

Ta hand om er! Vi ses 2018. Hoppas jag. 

Andra börjar veckan med att åka till jobbet.

Stina börjar veckan med att åka till lasarett.

Mitt liv...byta nån????

Ortopeden, tack och lov, bara idag. Han visade bilder på mina diskbråck. Förslitningar. Inget att göra åt alltså. Sjukgymnastik eller nåt sånt. Tack för det.

Lätt inkastad fråga om min arm som ju är värre än nacke och det mesta andra tillsammans. Och när jag hade spytt galla på varför jag hatar VC i Hallsta (med all rätt!!!) så suckade han över det jag berättade, lade till att det är väl läkares jobb att hjälpa en vidare när de inte kan göra något själv (exakt!!!!) så nu ska jag till neurologen med armen. TACK!!!! De kanske kan ta benet också när de ändå är igång...

Eller skjuta mig. Det kan fungera det med. 

Inte för att armen eller nacken är det minsta bättre nu än då. Men ja...hjulet fortsätter snurra. Hamstern är död för länge sen. 

Remissen som VC har fått angående nya blodprover för att se hur förgiftningen gett sig...ja...den avslog idioten. Så jo, jag har kött på benen när jag kritiserar DET skithuvudet.  Detta är bara en i en låååååång rad av sjuka saker han ställer till med.

Tack och lov så var det nu idag sista tabletten av antibiotikan som intogs. Kanske man kan få tillbaka sitt smaksinne nu. Och gärna en hel mage. Rätt less på att springa på toa i tid och otid. 

Livet leker som alltid hos mig.

Att man bara orkar...?! 

Och faktiskt. Livet består.

Eller ja...jag andas iaf fortfarande. Tror jag?!

Har inte haft ro i den trasiga kroppen att ta en bloggpaus de senaste veckorna. Vet fortfarande inte om jag har det, på riktigt. Det händer för mycket. Hela tiden.

För att ta nåt trevligt först. Jodå. jag hittade nåt.

Det var en fin helg. Trots måendet som sjönk...

Elinhelgen den 8-9. Mysig!!! Även om hon då är den svåraste människa att få med ut...och flöda kronor...  

Sen blev det vardag.

Och vilken jävla vardag sen...

Allt startade alltså liiiite smått på fredagen den 6e. Som ett uns av..."ska jag bli sjuk nu - igen????  "

Måndagen den 9. Vaknade. Kände mig inte sämre. Åkte till jobbet till 7...

Klockan 8 mådde jag fan kasst. Frös så att jag skakade ur kläderna nästan (jo, på riktigt) och snurrandet ökade, illamående... 

På något väldigt otrafiksäkert sätt så kom jag hem 2,5 timme senare. Spydde. "Dog" lite och när sambon sen dök upp efter 1(??) timme så hade jag 39,3 i feber. Från ingenstans. Yrseln var då så jobbig att jag nästan fick hålla i mig i soffan för att inte ramla ur den(!!!) 

1177 fick sig ett samtal. Från sambon.

Sen började karusellen.

Akuten i Köping...akuten i Västerås...tillbaka på Akuten i Köping...och sedan inläggning i Köping. Avd1.

Och där blev jag kvar i 5 dagar. Med en resa till, till Västerås. 

En av många vassa besökare i venerna för veckan...

Jo. Buden haglade vad som felade kan man säga. Det gissades högt. Det odlades blod i ilfarter. Det provades antibiotikor...och dagarna gick.

Det gjordes UL på hjärta, det röntgades lungor. Meningit hittades inte. MR på nacke och rygg. Hep-provtagning. Sårletande. Hur mår du? Hur mår du? Hur mår du?

För att sammanfatta så har jag på nåt vis fått in Streptokocker i blodet. Värdena galopperade åt alla håll. Mitt i allt så hittades det diskbråck i nacken. 

Hemskriven i fredags. Med stark antibiotika i tablettform. Vilka ger mig den värsta bismak jag varit med om. ALLT jag äter och dricker och andas smakar kemiskt äckligt. Metalliskt. Beskt. På nåt vis...som inte går att förklara. Har nu avverkat 4 dagar med eländet. Bara 6 kvar.

Armen och nacken är vidriga. Natten som var vaknade jag nog minst en gång i timmen av värk.

Om jag jobbar? Jodå.

Varför? Säg det... Hade man haft en svensk husläkare hade jag nog ringt dit och sagt att jag står inte ut. Men det är ingen idé att jag gör till den fan jag har. Han vill ju bara sjukskriva mig som utbränd. Fanskapet vet bevisligen inte hur man utreder sjukdomar. 

Får jag inte sova i natt så vettifan om jag tänker gå upp imorgon. Fick ju veta idag (sist som vanligt...fast det angår mig mest av alla) att jag ska ha nån jävla lärling fr o m imorgon. Om jag har nå lust med det? Inte ett dugg. Folk är ju så duktiga så det kan de väl sköta det där själva?

Lärt upp minst 2 st de senaste veckorna. Att de inte fattar det jag lär dem... Det är inte min huvudvärk. 

Näe. Så jävla less just nu.... Lika bra att sluta skriva. 

Jo. Tyvärr är den inte riktigt på topp. Kroppen är min värsta fiende. Borde åka in...men huvudet fungerar. Tyvärr. Bita ihop är nästan nåt jag önskar jag kunde låta bli...

Åkte på innebandy i Sura idag. H3. De vann i nästan lite för mycket sista stund. Likt älgen vi träffade på. Hann i sista stund över vägen. Bjässe kan jag lova.

Veckan har bestått av 42 timmar jobb. Massor har gått riktigt bra. Nöjd med att jag knäcker nötter på löpande band. Fan. Va jag kan!!

Uppiggad med att nu inse vad årets haltande satt för krondikesdjupa spår i kroppen...kryckorna skulle hjälpa...men så går nu inte längre axeln tillbaka. Och så armbågen sen innan semestern..och nu är det utökat till tandvärk och domningar ut i fingrarna...
Börjar fundera. Ska jag vara 80 år i kroppen i resten av det här livet?

Tappa modet känns ibland närmare än att bli bra.
Vad och hur tränar man upp sig? Så nån muskel kan få infinna sig. Hur? När man bara har 50% kvar, en högersida...

Fy fan. Less.

Glada detaljer väger ibland. Det är väl det som gör att jag fortsätter bita mig fast? Även om det blir nåt jobbigt att ta tag i till veckan...

Hannah har ny pojkvän. Fotbollen är slut nu och båda brudarna älskar sina innebandyträningar. Jag med kan jag lova.

Imorgon snart här. Vardagsrummet. 2 matcher.
Först Idas. Som gör första träningsmatchen inför säsongspremiären. Första matchen på nya positionen. Min back är inte längre back. Jag hoppas hon skövlar in mål och får mer plats nu, som center, och att de andra tar upp de fina fördelningarna hon så briljant fördelar.
Herrarnas match måtte bli 3 poäng, tack.
Hannah ska till Ekliden i samma omgång. Har inte knäckt transporten där än bara...

Nåja. Livet går vidare. Med bränslet Familjen.

Det kan ha varit den mest händelsegalna dag någonsin. Idag.
Bilder säger mer än tusen ord?

Tror inte ens bilder räcker till. Faktiskt.

Andas in. Andas ut.

2 seriepremiärer. 2 matcher för Ida i fotboll. Ingen stund över för att hinna bada hundar. Tyvärr. Skogsturer har iaf blivit av. Och...massor av galet som inte ens huvudet hunnit bearbeta. Det är helgen i total det.

Nästan tur att det är jobb imorgon.
Nästan.
Jävla tandläkaren redan kl 8 liksom... Great start of a new week. NOT!

Jag har fått smak på livet igen.   

Äpple smakar äpple. Kaffe smakar liiiiite mer än varmt. Vaniljsås smakar gott. 

Det börjar ju ordna sig det här å. Sa ju det. Kommer inte dö av detta heller. 

Uppiggande väder är det inte. Men jäkligt bra fuktighet i den för mina luftrör. Så då blev det som bra det också idag. 

Bättre blir det imorgon när jag ska jobba. Så är planen iaf. Fast det var ju planen idag med förvisso...

Nåja. Kommer jag upp är jag bevisligen redo.

Har för övrigt bara en sak jag skulle uppskatta...sambon...17 knutar i ryggen... *hint,hint ... Woohoo. I make you, famous!!! 

...såhär mitt i natten.

Man kan få sånt. När man liksom sover heldag. Och hostar upp lungorna för tillfället. 

Då kan man lika gärna blogga av sig alla tankar så man kan somna om. Hårddiskrensning. Hört att de ska vara bra grejjer... 

Blev intervjuad idag. Av min dotter för nåt skolarbete.Hon frågade i måndags, väldigt snällt, om jag tyckte det var okej att bli intervjuad. Angående helvetet förra året...

Alltså ibland må jag vara världens absolut trögaste människa. Eller trög och trög. Snarare...Anti helt enkelt. Förnekande skulle nog andra kalla det. Men NEJ. Jag vet mycket väl varför jag låg på operationsbordet förra juli. Jag vet nog fasen om hur dålig jag var innan (när inte en jävla läkare, eller knappt några sk vänner heller för den delen, ville ta mig på allvar!!!!), strax efter, och varför jag haltar som en gammal kärring än idag. Tro mej. Jag VET.

Men jag har faktiskt inget svar på varför det där Canser är så..."inte Jag"!!!(?)

Det är som alla som kör dessa "delningar" om canserdagar, delar och påtalar Cansergalor o.d

Alla är vi ju olika. Och jag är INTE den som inte bryr mig. Inte den som INTE tycker skiten är vidrig och jag tycker synd om de drabbade från innersta delen av mitt stenhjärta. MEN.

Jag ser inte på sånt. Jag vill inte. Jag orkar inte. 

Jag blir liksom störd av det... 

Jag tror att det beror på att detta är nåt jag fått (för säkerligen synd i nåt tidigare liv...) att prövas. Men se jag tänker inte ha skiten. Den ska inte få ta mig. Den har redan tagit en massa gott av mig. Den har tagit kroppsdelar av mig. Smutsat ner dem. Dödat dem. Den jävla sjukdomen ska inte få ta mer av mig. Av mitt.

Det finns inte nåt jobbigt hittills som jag inte förkastat. Både folk och annat. 

Ja. Som en av frågorna Hannah ställde: "Gjorde det dig arg?"

Så enda in i Helvete arg!!!!! Fast jag svarade bara kort Ja, på frågan. Svordomarna över skiten har hon redan hört så många gånger live. Stackars barn. 

9 frågor var det.

De var bra. De var... Och ändå känns det ibland ff som att jag berättar om nån annan än mig själv, när jag ska berätta.

Är inte det konstigt???

Kalla det förnekelse. Om det gör nån nöjd. Jag tycker bara att det är orättvist. Jag har inte förtjänat skiten. Jag har redan haft så mycket som förstört det enkla i livet och gjort det till outhärdligt. 

Men jag kan än idag tycka att min familj borde sluppit gå igenom detta med mig. De hade inte behövt höra, se och uppleva alla dåliga dagar. Jag tror jag var mer skrämmande än lärorik där och då. 

Jag tror det är värre att stå bredvid. 

Jag kallar det... Canser är fan inte min grej. Kommer aldrig acceptera det. Det är inte Jag. Kanske därför jag aldrig bröt ihop över alltet? Still havn´t. Don´t want to. 

Det var inte min grej. Inte-mina grejjer ska inte få ta min tid. Den är för dyrbar. 

Vi säger så. Det lät som en okej anledning.

Canser are not my thing - Canser can´t waste my time.    

#fu #canser 

Hej!

Känner mig lite piggare idag. Om det inte bara var för den förbannade hostan och att luftrören låter som rostiga tågbromsar, så skulle jag nog kunna ta med mig hela snorpappersförlaget och masa mig till jobbet.

Är det inte sämre ikväll så ska jag noga överlägga om att prova imorgon.

Dock har jag en liten tagg i sidan...bra minne kallas det...om hur det brukar bli när jag har nå i luftrören...ihop med 4:an... 

Men man kan alltid prova! Går det inte så gick det inte. 

Klen får nån annan vara.  

Har sovit och svettats bort febern nu tror jag. Vaknade och flöt omkring i sängen inatt. Kan man hoppas på att det var sista svängen?? 

SVT2.

Alltså man kan verkligen bli...va är det för folk de där politikerna? HUR kan de ha lön för vad de nu gör?? De har alltså som jobb att sitta i en typ av biosalong och så kliver några upp i "talarstolen" och pratar med så fina ord att hälften låter som något taget från 1600-talet??? Det fattas bara de där vita perukerna!!   Tycker det är slöseri med pengar att så många ska hänga där. Vore som att kidsen skulle få studiebidrag för att sitta på en föreningslokal och spela kort, ta selfies eller fika. 

Hälften sitter och surfar. Några sover!!! Och andra sitter nog bara av sin "arbetstid" där.

Skillnaden är att de har sjukt bra betalt. De sk vuxna och bildade. 

Må hända att jag inte förstår vad de gör fullt ut. Men så jäkla mycket möten de sitter i så kan jag inte förstå att beslut om t ex mer lön till poliser, militärer, sjuksystrar och andra hårt arbetande kan ta år som bäst!

Så tänker jag.

Och eftersom jag retar upp mig på dem så är det nog dags att bli frisk och slippa ligga bort min tid i sjuksängen. 

Så tänker jag också.