Här igen!   

Nu har jag börjat min första semestervecka. Ja, jo..jag vet att jag haft 2 veckor tidigare. Men de var ju bara som en fjärt. En vecka nervarvning (fast man visste att man snart skulle tillbaka igen)...och en vecka uppstress för att det var dags igen. Så de är alltså inte med i min riktiga semester 2017. Har jag bestämt. 

Så. I måndags rivstartade jag veckan med...eeeh...typ 7 timmars storstädning. Helskotta va jag härjade runt. Så pass att hela familjen försvann. Man kan nog säga att jag städade bort dem också.   Eller så var det bara trötta på mitt tjat om att lägga saker på rätt plats - för omväxlingensskull. Tror bannemej det är den meningen jag säger mest om dagarna. Bortsett från... "...va var det jag sa..?!.." då. Den är liksom standard. 

Det blev fint efteråt. Riktigt fint. Jag klappade mig på axeln och rymde sen till skogs med vovvarna. Det var finbesök på ingång och de...de är mer sambons bord än mitt.    Allra helst när man var städsvettig och försedd med kläder efter skogsliv. 

Nå spännande var det. Tur matten hade koppel på. Jag är ju liksom inte så snabb att jag kan springa i kapp dem om det skulle bli lite jagis på nå rådjur eller liknande. Ok. Bosse skulle väl aldrig få för sig att jaga nåt...men Doris kan springa fort. Och den där lille. Han kan ALLT.   

När vi kom hem var besöket kvar och vi hann hälsa lite, somliga hann drägla ner hennes finkjol också. Suck... 

Kvällen blev sen luuuugn. Vem hade ork kvar i kroppen liksom. Inte jag.

Uppstigning igår. Frulle. Sen kom Elin. Sen blev det bara tokigheter...

Wakeboard. Galet. Hannah lyckades juster bort en bit av en tand.

Askul hade de nog allt. Jag gjorde det enda rätta. Höll mig på land. Annars hade nog fler tänder rykt. På personalen om jag hade fått panik på bryggan t ex...

KOLLA läckerbiten!!  

Fika. Mycket kackel. Trevligt på alla punkter!!!

Annars...idag har jag mysdag. Gör inget. Bara trivs. Bortsett från svordomar över kameran då...så är det nästan som semester. 

~ Home Sweet Home ~

Det är nästan så jag är lite i chock över att tomaterna verkligen bestämde sig för att överleva här.

Det finns ju enklare saker jag klarat av att döda liksom.

Mitt "nya kök". Bara sitter och dumglor på det. Så nöjd. Så nöjd. Sååå nöjd. För så lite. Man är inte den kärringen som sätter sprätt på hela fömögenheten och svärmor för att få må lite bättre inte. Lite ordning, reda och färg. Även fast det är vit färg. 

Och blommorna. Puss till sambon för dem!

Annars... Jag har stalltjänst. Och ska se om humöret och vettet orkar med att kaaaaaanske förvalta ett stycke hemsida. Men, får se. Har ju semster liksom...  

Ciao.

Hej.

Tror jag?

Vet inte om jag ens kommer skriva klart detta inlägg... För tro mej. Jag har skrivit många som jag sen i sista sekunden raderat för att jag fasen inte ens själv hade koll på varför jag skrivit nåt alls...eller om det var något jag ville ha i min "dagbok för framtida minnen"?!

Men nu är jag här.

Så jag skriver väl...nåt...

Dagar har blivit till veckor som har blivit månader sen något blev publicerat här. Orsakerna har varit lika många som dagarna som gått. Om jag återkommer till varför får vi se. Det är för mycket som jag inte vill minnas ens...

Mattes GoBo. Back to the crimescene - Leksand Strand - 2017. 

Energi. Kärlek. Näring.

MEN. I dagsläget sitter jag här en söndagskväll, kvällen innan jag ska ha min Semester 2017 del2.

Det känns...jätteskönt. Om jag inte bara var sjuk förstås... *har vi hört den förut?*  

Men idag är det iaf bättre än det var i fredags när jag fick feber, akutflexade bort arbete, och for ändock 4 vändor ToR till Stockholm. Tur man har en sambo som orkade köra. Resan fick ett gott slut till sist. Nu ska vi bara ta det lilla lugna med aktiviteter...så ska det nog bli bra av den anledningen också.

Så?!

Va har hänt i det senaste då? Det man minns. När man sitter här i målarfärgsångor...

Vårat hem behövde en uppfräschning och lite vilda planer har vi. Hittills är det som sagt målning som sker.

Trapphuset. Vitt och grått.

..och såklart även trappstegen uppdaterade... Just i dagsläget är såklart alla trappstegen vita.   

Det alldeles rykande nyaste av nya, faktiskt delvis under torkning i detta nuet (!!!) är köket. Hemmets hjärta. Som jag har haft allergi av (skåpluckornas färg) som får sitt. Det blir, om jag får säga´t själv, skitbra! 

Inte klart. Men snart. Sen kör vi vidare. 

När vi sen får gemensam semester har vi annat för oss än att "renovera". Ser fram emot det!!! 

Snart är det ju även dags för skolstart igen. Eftersom vi fått bolla våra semestrar åt alla omöjliga håll pga (mestadels) arbetskamraters "måsten" så kommer vi få längre ledigt än barnen får.

Jag kan lova att det är sista året det blir så! I 8 års tid har jag varit så snäll att jag ställt mig till förfogande. Vet inte om jag ska vara sån mera. 

Dock måste jag påstå att mina jobbarveckor som bröt min långsemester varit över förväntan skoj. Fått jobba med det jag en gång "slog huvudet i kras" över. Men nu är jag väl på banan igen?!   och det har gått strålande. Kul har det varit iaf. Fast jättejobbigt då jag ju är...ja, jag skriver det själv nu...handikappad. Min rygg är sönder pga ett års haltande, som fortfarande är, och jag kan inte mer än fortsätta önska att det ska bli bra nån dag.

Lite vardag är det ju redan. Den där fotbollen har startat igen... *muttrande ointresserad mamma*. Men barnen tycker det är kul. Och det är ju deras hobby. Så då ställer man upp med skjutsande och tvättar träningskläder som en tok. Men jag kan ju säga att jag längtar tills det blir innebandy istället!!!! Enda fördelen med fotboll är ju att man kan ha hundarna med sig till träningar och matcher. Men sen är det nog slut på fördelar där...  

Semestern/sommarlovet har varit en blandad kompott. Liiite har vi väl hunnit med iaf.

The pic..that loves to be copied...  

Leksand (vårat gillaställe) har vi varit på. Ida har varit på Stadium Sports Camp i Norrköping. Hannah läger blev i sista stund inställt (svär fortfarande över det!!!) så det fick bli en lite vild hittepå-resa...till Stockholm. Grönan och Kryssning. Intet ont anande kids fick det som en glad överraskning. De var nöjda!!! Då är mamman nöjd. Själv kunde jag inte följa med pga hälsoskäl i familjen. Men det gick bra iaf. Jag hade en lugn helg med stol, bokläsning, innebandyYouTubande och en åskdöd router... Mycket badande och hängande med kompisar har våra guldkorn också hunnit med. Jag tror att deras lov får som sämst VG. 

Dag för sen middag i huset. Enklare förtärning då vi fortfarande inte har ett helt fungerande kök för storkok. Imorgon blir det storstädning för oss tjejer och sambon ska jobba. Sen kommer det finfrämmande som förhoppningsvis ska göra framtiden lite roligare.   Hoppas hoppas!!!

Det här att skriva av sig lite var ju rätt...okej. Kan hända att jag återkommer inom kort. Men först måste det verkliga livet rulla på. Det sätter sina spärrar ibland. Som t ex att det inte blev någon utställning i Köping trots anmäld hund.

Men det går väl fler tåg?

Sköt om er. Du vet aldrig vad morgondagen ger. Jag har bara tur jag. Som har en sambo som orkar. Sambo ja...när ska det uppgraderas kan man tänka...  

"Lev som...du orkar! Ingen har en aning om vad du slåss med för att ens orka leva." 

Jag vet inte hur jag ska få ur mig allt.

Jag provar här.

Inte för att det hjälper, läker eller ställer allt till sin rätta. Men. Nu skriver jag. Rakt upp och ner allt som bara åker runt i huvudet, upp i halsen som om man ska kräkas, skär i hjärtat...

Det finns inget slut på sorg, smärta, tårar och förtvivlan. Är detta det liv jag ska ha? Vi ska ha? Vi är en familj. När en är ledsen är vi alla ledsna.

Jag vet. Jag har tappat tron på att det någonsin kommer bättre dagar, lättare dagar, dagar när man kan andas ut och bara känna...lugn, ro och hopp. Jag är väldigt förvånad om någon i mina skor skulle känna något annat än just såhär.

Av vad jag kan minnas. Det har nu gått 4 år av helveten i olika grader. 4 år... Det borde krossat mig för länge, länge sedan. Kanske det har det också?

När kommer det dagar som man orkar tänka vad som är rätt och fel längre? De dagar när man bara sätter sig i en bil och flyr från den så kallade vardagen? Åker bort. Står inte ut, kan inte andas, i sitt eget hem.

Jag vill flytta. Jag tror det iaf. Jag vet inte ens vad jag ska tro längre.

Jag vill skylla på att det är en förbannelse där jag är nu. Eller är det så att allt ont bor i mig och detta helvete aldrig kommer lämna oss, för det känns onekligen som om navet i det hela är Jag...

Vem kan svara på det???

Hur går man vidare? Hur gör man när man inte ens hinner upp på knä innan något slår ner en igen...igen...och om igen... Orkar man?

4 år.

De senaste veckorna kan bara sammafattas med att stirra rätt ut i ingenting. Inte veta vad man ska tro, torka tårar, viljan att stanna klockor och tid, vilja slå någon hårt, vilja skrika rätt ut, falla ihop i en hög och bara somna... Slippa vara den som ska vara den tröstande mamman, förstående arbetskamraten, kärleksfulla sambon, bästa matten... Slippa tänka på vad familjen behöver, vad vi ska äta, slippa se att ingen städar huset, slippa tvätten, slippa frysa, slippa vara trött, arg, ledsen...orkeslös.

Jag är arg på att vara ledsen!!!!! Jag hatar tårar!!!!

Sömn.

Har inte ens koll på när jag sov en hel natt sist. När man inte vaknat kallsvettig, febrig, inte vaknat av att jag gråter i sömnen till och med, inte vaknat av smärta både från den trasiga kroppen jag är fast i...och tårar av oro och ilska...

Hur mycket orkar man gå igenom? Hur kan jag orka? Hur...? Varför..?

Varför kan inget hjälpa?? Varför räcker det inte??? Varför????

Vem kan ta hand om våra barns tankar, förkylningsbesvär, feber, tröst, förklara för dem... Jo, barn. Ni har en mamma som är fast i ett jävla helvete!! Hon gråter alltid! Sover eller har ont. Hon kommer aldrig vara kul och glad och kunna förklara varför allt vi älskar försvinner från oss! Hon orkar inte engagera sig i det mammor ska göra. Orka inte vara den där behärskade vuxna med alla svar.

Jag vet ju inte ens om jag har stämplat ut i torsdags...

Liten valp. Så glad och go och lekfull. Och förstår inte varför hans matte bara ligger i sängen och gråter eller stirrar rätt ut i luften timme efter timme...

Stora hundar som knappt syns till. De sover bort dagarna. Håller sig lugna, kommer smygandes för att få bli kramad på. Kräver ingenting. Väntar 2 timmar för länge på en frukost, bara för att inte störa...

Stackars hundar!!!! Varför hamnar ni här..till ett hem där alla älskar er ut i minsta lilla pälsstrå...där det hela tiden händer sjukdomar och död suger upp all energi...stackars hundar...

Jag förstår om ni hatar mig. Jag hatar mig. Jag hatar mitt liv. Och jag har ingen koll alls på hur jag ska fixa allt.

Det har passerat en helg.

4 riktigt förkylda familjemedlemmar skulle åka bort. Husvagnsliv bland människor med bra energi, skratt, innebandycup... Familjeliv!!!!!!! Som en helt normal familj.

Det blev en cup.

En dotter åkte dit.

Som mamma är jag glad att hon åkte. De stackars barnen... "-Mamma...varför försvinner alla hundar JAG älskar???" Henns ord snurrar bara i huvudet på mig. Tänk om jag kunde svara på den frågan.

Vi andra stannade hemma. Vem orkade resa? Packa? Ett barn som håller sig på sitt rum. Hon ville åka bort. Tror hon blev väldigt besviken...förstående...men hade nog behövt få slippa detta...hemmet som bara har sorg och saknad som ingrediens.

Det är tyst. Det är tomt. Meningar ingen orkar säga längre...

Vila i frid älskade lilla vän.

Det var inte din tur. När inga mediciner hjälpte. När du inte ville äta mera.

När värdena blixtsnabbt gick från katastrof till...slutet.

Vi tog beslutet att låta dig slippa.

Vi såg eländet. Lyssnade på veterinärens "-..ånej...detta är inte bra...inte bra alls..."

Det gör mig så ont...varför...

Jag orkar inte.

Ursäkta. Livet är fördjävligt bara...

Har nu kommit till det läget att jag inte ens själv kan svara på enkla frågor som:

När är det nog?
Finns det ett slut på jävelskap?
Varför?
Hur orkar man?
Är jag ståendes ännu?

Eftersom jag inte har svaren så fortsätter jag hålla tummarna och...helt ärligt vet jag inte vad jag ska tro på längre...
Vill bara sova. Tills allt är bra.
För visst ska allt bli det?
Visst?

- Nothing else matters... -

Det är trist att man mår så off när vädret nästan är okej.

Är på riktigt inte på g nu. Vill bara bli lämnad ifred och har ingen ork för något. Orkar inte ens prata med folk.

Så är det. Ärligt. Med tillägg att magen helt fuckat ur och mår mer illa än bra.

Respekten för det... Föga för somliga. Så då var jag ärligt en gång till.

Vet inte hur folk fungerar men...om jag ringer någon...och ingen svarar...då ringer man 3 ggr till? Svar: Nej! Då finns det nog en anledning. Själv har jag haft mobilen på ljudlöst av den enkla anledningen. Vill inte bli störd. Har helg. Ledig tid. Och i just detta fallet så behöver jag nog inte ens ha svarat för att förstå vad det samtalet skulle handlat om.

Och jag är inte intresserad av att lyssna. Inte alls.

Idas lag hade match i Köping idag.

Det var verkligen en omväxlande tillställning. Knappt någon som spelade på sin ordinarie plats tror jag. Våran stjärna började som center liksom.

Tacka motståndarna gör man. Varesig det gått vägen eller inte.

Idag gick det vägen. 1-3 slutade matchen.

"Segerhurret"

Så...krattat ute. Lite avspärrningar då det är en salig sörja på gräset nu. Is, lera, och sjö. Hoppas man får bli lika överraskad i år över att det verkligen kommer bli en gräsmatta av eländet sen.

Inne har Elin fixat det fint.

Och de tre, trefärgade, är nästan i rätta färger nu efter bad.

Med en touch av grått då.

Liten blöt ludd.

För tillfället rätt dålig i magen. Avmaskad. Hoppas det är orsaken.

Dags att fortsätta med huvudämnet just nu. Sova. Jag är så obotligt trött att man kan undra om det är hälsosamt eller en förvarning för annat...

Har inget glamouröst att delge.
Är sjukt less på folk och fän.

Gick hem från jobbet efter att försökt vara en bra medarbetare. Tror jag det kan kallas. För det fick jag verkligen inget.
Så. Uppskattad...lämnade jag stället. Så viktig är man ju inte att man behöver göra minst 3 människors jobb!?
Andras skit kan de själva ta hand om. Sa det rätt ut idag.
Får man väl höra sen... Självinsikt. Svår uppgift!!!! Men fick ett erbjudande idag som nästan lät lockande....
Vet ju egentligen vad jag vill. Men det lär kosta.

Grusväder ute. Skitigt hundar och ännu skitigare golv... Humörhöjare.

Bäddar ner mig och somnar om. Pigg imorgon.
Hoppas såååå innerligt på en sak nu. Om det finns nån rättvisa så visa sig nu.

Hade min/vår biljett till Sala idag.

Men...vad är väl en utställning i jämnförelse med...

Sovmorgonens efterrätt

Och så blev det Västeråstripp.

Syskonen på tur.

Tjejerna var i shoppartagen. Jag provade skor. Och kom med med juice. Orkar bara inte!!!

Men liten Glufs fick ju iaf se lite mer utanför 60skyltarna. Hundar med kläder, citypeople av alla dess underliga slag, fart och fläkt (som varken var traktorer eller skogsdungar) och blev klappad och citerad. Han tog det hela med ro och gav väl blanka f-n i vad som händer runt han.

Lantvovve.

Ida for på tjejkväll till Näs. Vi andra gottade oss.

Och så var ännu en dag i livet avklarad.

Sala ja. Det verkar som det var stort tapp där. Och man var saknad...  Bosses barn vet man...fick med sig championat hem. Så kul!!!! Vilken tur han finns liksom.

Sitter fortfarande och ser på schemat från veckan. Passande att somliga inte ens närvarade för ändringar.

Det är märkligt. Folk är som värst-bäst. Om man har en åsikt så bifalles den snarast.

Glad man har sig och sitt. Allt annat kan man klara sig jättebra utan. Tacksamhet.

Imorgon tror jag att jag ska byta hårfärg. Om det blir grönt, brunt, vitt eller rosa har jag ingen aning om.

Hannahs dag är det iaf. Hela dagen.

Badning av hundar. Om man har tid.

En kort och intensiv arbetsdag idag. Tror det blev rätt...hoppas någon lärde sig.

Började tidigare men klockan 13 checkade jag ut i snålblåsten men härliga grader och sol!!!! Dock var den tiden ämnad för att åka hemåt, till TM, hämta valp och åka till Vås för vaccinationen.

Om vi ska prata restider...så fick min dotter lite läxa i matte idag. Räkna ut hur många timmar i veckan jag lägger ner på bara åka tOr till jobbet. Skrämmande 6 1/2 timme i veckan. Fyyy..!!! Va värdefull tid man lägger ner...på...ingenting...

#pensionssugen

Det var ett trevligt ställe det där Re-dog, hälsar Glufsen.

Massor med personal och veterinärer som skulle gosa och tjivas om vem som skulle få betjäna lilla luddskallen.   Sprutan märkte han inte ens av. Hade ju fullt upp med att pussas med den snälla veterinären. Fin i hullet, chippet satt på rätt plats och vågen stannade på 15,5kg.
Vi planerar att åka tillbaka när han fyllt 1 för att röntga och vaccinera. Gillar det där stället. Men tänker inte ha andra besök än bara sånna där trevliga såklart.

Glad som alltid for vi sen vidare för att hämta ut fodersäcken som snälla Birgitta sponstrat oss med. Glufsen trodde han hamnat i himmelriket!! Hela stället var ju fullt med godluktande saker och folk och leksaker!!!!   Han fick handla nån leksak. Det fick han. Han var ju trots allt duktig hos "doktorn".   

Kom hem. Fick farmorbesök och fikastund.

Tog sen en liten skogstur och drog över åkern på hemvägen. Inte så farligt kladdigt som jag trodde det skulle vara. Plusgrader är härligt!! Och blåsten är jobbig men förhoppningsvis så torkar den upp också. Jag vill ha min vår nuuuu!!!

Fin gruppbild i skogen.

Eller...inte nej...  

Kvällen har spenderats med lugn och ro.

Hoppas fullmånen gett sig av så man kan sova tungt i natt. Planerar att börja tidigare imorgon också. Får väl se hur det blir med den saken.

Nattinatti.