Ja. Nu är jag väl så gott som återställd tycker jag det känns som.

Om jag ska tro det jag hört om hostfri i 2 dagar innan återgång till jobbet så lär jag väl ta mig dit på måndag.

Men det får vi se. I´M FIIIIIINE...D! (Som Monica i Vänner skulle ha sagt...)

Det snöade nyss.

Folk har lurat mig in i falsk förhoppning. Det har redan snöat 3 ggr sen det var som otrevligast.

Det är ingen som någonsin sagt att det ska snöa 4 gånger innan vår...

Ni gör mig ledsen när ni ljuger för mig. 

Typ.   

Alltså folk ljuger väl mest hela tiden va??

Jag ljuger aldrig. När jag talar sanning. 

Detta blir skitbraaaa! 

Nä. Jag tänker inte tala om varför. Än. Man måste väl få ha nån hemlis va???

Nu ska jag ut och ta lite mått. Och tänka bort.

Planer är skitkul! Och jag har flera på gång.

- Ibland är allt bra bäst när det inte finns. -

Alltså det räcker nu. På riktigt. Jag orkar inte med att bli förkyld och påtvingad fler Covid-test.  

Jag tror verkligen inte att jag har corona. Men det spelar ju ingen roll vad jag tror. Testas ska man. Och så är det ju oerhört lyckat att gå och pilla ner pinnjäveln i halsen coh upp i hjärnan när man redan nyser av ett andetag, och hostar av andetag nummer 2.

Jag kan utöka CV´t med att man kan ha en tops 20 cm upp i näsan och nysa samtidigt utan att skjuta iväg topen i framrutan.

Jag vet inte om det är nån merit men...nu under denna pandemin så måste väl alla framsteg få räknas? 

Nåja. Det kom och verkar gå lika fort iaf. Det är tacksamt. Började natten till söndag med halsont, på måndagen var jag hyperförkyld och halsen började ge sig, tills idag när jag mest snyter mig, nyser och hostar vid djupa andetag.

Alltså...hur tänker ni? Ska man vaccineras eller inte?

-...det är en tid för eftertanke. -

Födelsedagarnas månad fortskrider...

Och nu har lilla Tussi blivit 17 år liksom. Våran stolthet på många vis. Hon som tar sig an saker och gör dem bättre än hon själv tror. Åh va jag önskar henne både SDF-SM och U19 framöver... Och ja. Körkort vore nåt det å. 

Hon vill inte visa den här bilden så vi låtsas om att den inte finns eller syns här, right???  

Hennes goa vänner dök upp och firade henne utanför vid lunchtid. Tårtor, ballonger, galna presenter och allt för att hon skulle skina som solen resten av dagen. Vänner liksom. De ger nåt!!  

Sen hade hon klart för sig vad hon önskade i matväg. Eller snarare brunshväg. 10 Coctails.

Ja, man va ju inte sen att tycka det var en lysande idé liksom... Mat. Gott.

Man äter en. Sen är det liksom jättemycket bra för en lång stund efteråt. #proppmättdelux

Hennes riktiga present uteblev ju på dagen, men på måndag så kommer den. Och även syrran får sin, fast lite för tidigt. Men...det känns som min idé i år tog dem på sängen, så att säga...  

- När barnen fyller om en. Då är man gammal. Eller bara lyckligt lottad. - 

   Ja må han leva!!! Ja må han leva uti en miljon åååår!!!!

Våran lilla buse. Han som kom och styrde upp livet för farsan. Han med alla tokiga påhitt. Nyfikenheten. Glädjen.

Nu är han junior på riktigt!! 

På hans dag kom också de bästa av alla presenter han kan vilja ha. Snö!!!!

Han rejsade som en galning och...det var ju bara att låta barnet roa sig. Det var ju hans dag!!!

(I det här huset bestämmer den som fyller. Det är sen hela tiden det.)

Vi skulle ju fixat fina bilder och nybadat å sånt där som man "ska göra" med vovvar. Men...äh. Vi är inte som andra.

Helgen fick iaf delge lite actionbilder. Så ingen tror han är en slö och halt och tråkig kille...

Nej. Raka motsatsen. Fullt ös. Och inte koll på en endaste kroppsdel faktiskt.

Hipp hurra för alla syskon, tillika Nalles förstfödda, Wildsjöare.   Gillar Nallebäbisar gör jag... Borde nog göra flera.   

- Hellre en buse i trädgården än en fasan. Jag gillar inte fasaner. -

45 år har jag senare ikväll härskat på denna jord.

Och det har ju gått som en dans. I 7-takt ungefär....

Jag gillar ju inte att fira. Jag vet inte varför men...det räcker liksom med grattis och kram så är jag nöjd.

Kan säga att denna dagen började över alla förväntningar. Frukost på sängen av fina döttrarna. Det är som en miljonvinst, dubbelt upp.  

Dagen fortskred med mängder av Grattisar. Och sång. Och så mycket mer än jag tycker jag förtjänar. Presenten av döttrana ska jag förvalta så fort jag vet hur. Tårta fick jag. Välja middag. Och roliga uppgifter från hembesöket...

Toppendag kan man lugnt sammafatta det hela med. Verkligen toppen!!  

Ska det vara på detta viset så kan jag tänka mig att fylla även nästa år. Faktiskt.

- Ett år är ju bara ett år. -

Varför är det negativt att va negativ?

Går man runt och är äckligt positivt hela dagarna så är man enligt mig skitäcklig. Det kan bara vara en känsla efter starka piller, enligt mig. Det kan inte finnas folk som är galet glad i dessa tider??? På riktigt alltså. Älle???

När det gäller testresultat...då jäklar är det ingen som vill va positiv kan jag lova! Och kanske allra minst i dessa tider...   Det var dagens "tänk till". Bjuder på den lektionen av smarthet idag. Annars kostar frågor 500kr. Jag har swish.   

I det stora hela så kan man sammanfatta helgen som slö. Jag har fasen knappt rört mig. Stockholm verkar tagit musten ur mig helt och fullt. Man kunde ju nästan tro att man varit med i dårarnas demonstration. Men se de partade dagen igår. Och då var jag i tryggt förvar. DET är inte negativt.

Idag gjorde jag det dock. Rört på mig alltså. Och det var väl allt annat än en trevlig upplevelse... Ont. 

Så fint. Å så jäkla svinkallt och blåsigt att jag tror fejset frös i ett illa grin...  Tack för att snön gav upp redan igår men. Dessa isvindar kan inte annat än skapa nytt skit va? #bäddaruppidet

Skulle storstäda igår. Inför...   Men se jag hann knappt ett rum. Det bara var inget go alls i mig. Trött som bara den. Mest hela tiden nu. Har sovit till halv 9 både lördag och söndag. Och inga problem att bara somna på kvällen är det. Iofs är väl det mer positivt än negativt i sig (när man lider av sömnbrist enligt läkarna) men...man är ju inte 90 år gammal!!? Man kan väl titta klart på nyhterna innan man jäspar?????

Skulle fällas lite träd. Kan säga att den stormen vi haft idag hade gjort det momentet livsfarligt på alla vis. Räcker med att de enorma granarna mittemot gungade läskigt mycket. Kan ingen människa komma och ta ner dem??? Det är verkligen ingen som drar nytta av dem. Ok. jag vet att ägaren har gått och dött...men finns det inga släktingar med intresse för skiten så kan jag ta den. Inga problem. Bara att säga "bu" och jag hugger tag i det och mera. 

I veckan ska det bara hända positiva saker. Så när på en liten detalj... Men jag kommer ju inte undan att fylla år varesig jag vill eller inte. Nån sa halvjämnt. Hur fasen kan man fylla halvjämnt?

Nåja. 29 igen. Ska vi säga så?

- Om man vänder ett minustecken så leder det någonstans. -

Det vart en rätt rörig fredag. Om jag får säga´t. 

Började med det lite flex för nödvändigt förfarande.

Kan inte låta bli att undra om de boende i området funderar på att flytta..

Ramla in på jobbet strax innan frukost och fick sen 3 timmar av problemlösning. Min specialitet och mitt stora "gilla". Bara en sak som ligger på annans göra, så den fick vänta tills måndag. Om allt går som bra det vill säga.

Sen blev det att kasta sig hemåt för att byta om och placera ladugårdsdörren på co-driver-seat och så bar det av.

Strömsholm. Väldigt länge sedan jag såg det området. Man längtar ju tills det blir som det ska så man kan få spendera lite hästtid där. Andra ärenden, förutom möjligen fika, vill man inte ha i området. Det var för nyss. 

Vi hade ju iaf tur med vädret...

Det enda jag alltid funderar över. Hur kan jag alltid hamna på den sidan i bilen som har solstek i?

Och så var det då entré i staden som byggdes på en migrän. Och ingen är ju förvånad över att det byggs om i vägnätet... Hur kan de aldrig bli klara???

Hitta en bortkastad boll vid ankomsten. 

Spenderade sen en väntan i bilen med kaffe och gofika medans karln fick träffa en vitrock som verkar veta vad hans jobb innebär. När han sedan kritiserar den som delat ut antibiotika på rak arm, på våran urbota kassa VC...jag behövde inte ens få träffa karln för att fatta att jag gillar den.

Ny medicin på recept. Och löfte om läkning. GREAT!!!! 

Sen...var det ju hemvägen då...

Gps-mördande tunnel. En av flera. Och kö. En av flera.

Stockholm är verkligen "lite mer av allt".

Hem kom vi till sist. Var då så kissnödig att jag tror det skvalpade om mig bara jag blinkade.

Så dagens fyss blev väl att motionera njurarna?

All träning ska väl vara bra träning?

Nu blir det att vänta på provsvar och hoppas på det bästa. Annars har vi problem. Bigtime problems.

-...och så levde de lyckliga i alla sina dar...-

Hur blev det såhär????? Varför?   

Minns den dagen jag fick frågan om vi kunde ha Doris några dagar hos oss. Allergi (På riktigt. Inte som i annonserna för ogenomtänkta hundköpares idioti...) i familjen som skulle utredas. Det käraste behövde ingå i den.

Så kom de då. En solig eftermiddag. Den lilla tokan så glad och full i fart. Hon fick träffa Bosse. Som genast kände hur rädd hon var för honom. Doris avskydde stora hundar, allra värst var stora svarta modeller, när hon kom. Rädd för dem. Men den klokaste av många fattade vinken och lät henne helt enkelt vara så nyfiken hon ville och gjorde som han var bäst på. Låtsades ointresserad. Tillitssmart val.

Sen åkte hon hem en sväng. Men det var inte länge förren hon var tillbaka igen. Då varade det lite längre. Och ganska snart så var den stora svarta hunden inte så läskig mera. Det var ju rätt tryggt att vara i hans sällskap(!?!)

Fick sen den mest ärofyllda frågan av dem alla. Kunde vi tänka oss att ta över henne? Testerna visade ingen tvivel på vart allergin kom ifrån. De satt med två alternativ de kunde tänka sig att ge henne i öde.

Vi åkte dit. Fikade. Hade lilla Hoffa med oss. Som sov sig igenom det mesta av trevligheterna. Det var 7 1/2 år sedan det. 

Minns för alltid när vi skulle åka därifrån. Vi klädde på oss i hallen. Skulle gå ut till bilen med Hoffa så familjen fick ta adjö av sin pälskling. Men när vi öppnade dörren så for hon, som en oljad blixt, rakt ut genom springan och kastade sig in i skuffen.

Familjen såg det som "THE sign!" Hon ville åka hem. Och hemma för henne var bland, som de kallar dem, Boffarna. De stora svarta, lurviga. De ansåg att hon hade valt sin framtid själv. Och trots ledsamheten i historien så var de evigt tacksamma för att hon fick fortsätta sitt liv, och lånas, när som helst lusten och möjligheten fanns.

Vi åkte hem den dagen som nyblivna ägare till en tik. 

Åren har gått. Hon har aldrig varit sjuk. Lite matkinkig emellanåt. Ätit olämpliga saker och blivit dålig av dem. Men alltid repat sig. Levt med och uppfostrat flera Boffar. Förlorat några av dem. Värst var nog förra året när Bosse försvann. Det var ju hennes egenvalda Karl med stor K. Han som hon gärna hade skaffat valpar med varenda löp. Men den kärleken var ju dödsdömd förstås. 

Mycket tok har vi skrattat åt. Sol och värme. Sina kära däck-leksaker. Pinsamheten i täcken, som samtidigt älskades, som den fryslort hon var.

Men. Så kom idag.

Sagan tog helt fel vändning. Och det fanns inget quickfix. Det fanns inte ens ett alternativ.

Tack för att vi fick vara din husse och mattar och allas goaste Doris. Jag hoppas såå att det finns en plats efter detta. Så du slipper entra livet efter detta ensam. Hittat Bosse och för alltid vara i tryggt sällskap. Jag önskar dig soliga platser. Värme.

- Vila i frid, lilla Tanten. -