Tacksam att vi har det lokala stället som kan hjälpa till.

Prover visade tyvärr inga fina siffor... Bokat ultraljud imorgonbitti.

Man är ju inte proffs på tikar på fler sätt än vid parning. Men, men. Nu hoppas vi vidare på quickfix, befarar operation. Men, det som ska ske ska ske. Lilla tanten kan ju inte ha ont...

 

Klart man får får soffplats när man är lite ämlig.

Nu ska vi bara hitta felet också.

- Det är något fel. Det känns fel. -

 

Det är inte så rätt ställt med Doris. Känner det i magen. 

Problemmagen gav sig med hjälp av lite medikament.

Men dagens kvällspromenad talar emot att allt står rätt till.

Det får bli ett veterinärbesök. Så medicin kan hjälpa henne.

- LIten vän kan ge stor oro - 

Kan säga att det sista jag velat titta åt idag har varit semlor.

Hink och toalett har varit mitt "firande"...

Så ont nu i magen att det känns som hela den är ett enda stort blåmärke.

Imorgon hoppas jag på bättring. Kex, rostat vitt bröd och blåbärssoppa är förvisso gott men...

Det är mycket jag är trött på just nu.

 

Vintern mest.

Den ställer till det för mig på alla vis nästan.

Att jag aldrig hinner blogga ner tankar och "visa ord" som bara jag kan haspla ur mig, t ex. Det är tröttsamt. För jag minns inte om jag inte skriver ner det. Och det är mycket jag vill minnas. När jag tyckte det och varför. Även om jag sällan ombestämmer mig i frågor jag tycker. 

Trött på Corona. Restriktioner. Och orsaken till att det måste finnas restriktioner för att det finns så korkade människor som inte fattar utan att någon måste tala om för dem att använda insidan.

Trött på att de som delar ut restriktionerna är de som ska bestämma i det här landet. Som de samma verkar göra allt för att missbruka för egen vinnings skull och ta alla dess dummaste beslut på andra punkter att man skäms för att vara svensk. Vem fan röstar på miljöpartiet? (för att nämna de värsta partiet vi har) De, som knappt håller sig kvar i riksdagen, lyckas få igenom så "vi" stänger ner kärnkraftsverk så att vi nu istället tvingas köpa in ful-kol för att ens ha någon el i Sverige 20221!!! Vi ombedes att inte dammsuga eller knappt koka kaffe vissa tidpunkter på dygnet!!! Alltså det låter som en fars. Och den mest korkade av dem alla, statsministern, väljer nu att ta en MP-mupp och sätta som vice till sin post. Alltså om man hatar detta landet så mycket kan man inte bara emigrera? För det måste ju vara ett hat mot mitt land som gör att man fullkomligt skiter i att fatta beslut och sätta lagar som fungerar för alla utanför Sthlm!???

Trött på folk som tror de är de enda levande som det på något vis är synd om. De är de enda som sitter hemma och har tråkigt. De enda som förtjänar att bli vaccinerade. De enda som har det så jävla jobbigt. De är vissa pensionärer jag har i tanken. De som inte har många måsten. Men klaga...det verkar vara något de har som uppdrag i full styrka. 

När slutade de närmaste vara något man ens vill ha i närheten? Eller är det bara jag som har det så...?....

Trött på att just nu vara så trött att jag sover minst 2 ggr per dag sen i fredags när jag valde att stanna hemma pga att jag har en kropp som inte orkar med denna kyla mera. Förra veckan var en pärs och höll bara till torsdag... Sen dess har jag morfinerat och vilat. Och som skrivet, somnar nästan så fort jag sätter mig ner.

Försökt ta mig ut varje dag på korta promenader och resultaten har blivit att jag somnat nästan omgående när jag kommit hem. Pga illamående och yrsel. 

Trött, har jag varit på den här. Tro det eller ej. 

 

Hur kan man vara det? Trött på den bästa man har...

Jo. Doris löpande skapar pipande ljud och sjukt mycket passande. Och två killar som sett i kors och vandrar fram och tillbaka dygnet runt för att hålla koll på Doris. Så, egentligen så är det väl Doris som varit uttröttande...om vi ska vara helt ärliga. 10 år och jagar karlar. Suck. Varför finns det inte övergångsålder på tikar??

Nu har iaf löpet avklarats. Dårarna börjar återgå till det normala livet med bus...eller akrobatik? Och "grannhunden" kan äntligen sluta yla dygnet runt... 

 

Inte en tass i backen. Undra hur de där lederna mår egentligen?

Snart vet vi. Inte långt kvar till födelsedagen och röntgen lär väl hända där i närheten.

Nu är jag trött för att det är dags att gå till sängs. Brasan tänd och jag sover himmelskt gott av morfinet och värmen. 

 

Imorgon ska jag vila hela dagen. Ge friska luften en chans, om jag orkar, och inte det snurrar alltför mycket. Det är iaf skönt att ha en viss herre med mig. Som bevisligen har full koll på mig också.

 

Jag ser vad du ser.

- Håll koll. Innan någon annan håller koll åt dig...-

 

...startade inte som jag hade planerat.

Iofs hade jag väl inte tänkt bygga ett nytt fredligt land eller skapa större headlines än gulle-Greta (btw...vilken grej att just hon får en timme på svt under bästa sändningstid ikväll va?) men... Jag hade inte tänkt vara trasig heller.

Hade tänkt gå långpromenader varenda dag under min ledighet. Skött min träning. Njutit av att vara just ledig.

Inte halvlegat i soffan och behövt hjälp med att klä på mig, duscha och t o m få på den jävla hudlotionen heller!!! Och knaprat piller för att inte grina. 

Blått må va flott men inte i form av blåmärken och ömnad både här och där på kroppen.

Och den jävla huvudvärken då...sitter på höger sida/tinningen...och börjar någonstans vid det blåa skulderbladet, genom nacken och vidare...

Ibland måste även jag bara få tycka att mitt liv är förbannat orättvist! Det gör jag nu. Det finns ju folk som klagar över ingenting och att jag går från dålig, till sämre och värre oftare än de bra dagarna är FAN inte rättvist.

Det enda jag vill är att kunna röra mig normalt. Den önskan har jag haft i många år nu. Jag har inte tänkt gå på gym som nån åldernojjande kärring. Blir alla "normala" så när det börjar runda 40? Eller är det bara bönderna här?

Jag är helt ärligt när jag skriver att jag hyser ett ganska stort hat mot den lilla svarta ännu. Hade hon inte gått ut rakt framför fötterna på mig så hade det varit lite trevligare nu. Inte ett jävla handlöst ras ner för 5 jävla trappsteg. 

Bitter? Börja stava... 

Det bästa jag gjort under helgen är väl att varit någon form av arbetsledare och nästan hela köket fick en genomgång i resultat. Det hade ju varit ännu roligare om jag verkligen hade fått göra det mer än verbalt också.

Att inte känna mig nyttig är ett jävla aber för mig.

-...det är inte min dag i år eller...- 

 

Att summera 2020... 

Covid-19.

Klart så?

Nästan... Den behöver spetsas med lite rak sanning också.

Fick en summering av Google, över 2019, i januari. Gissar att detta årets trippande knappt räcker till Kolbäck och tillbaka i jämnförelse...

Somliga har ju blivit mer hemmavid än andra. Man är ju inte högt uppsatt eller minister i det här landet så. Man har liksom följt restriktioner. 

 

Vi kan väl säga att det funnits roligare år? Ord som: Restriktioner, Tvätta händerna, Håll ut, Håll avstånd, Stanna hemma, Pandemi har vi alla lärt oss.

Sen har väl långt ifrån alla fattat dessa enkla instruktioner. Eller fattat men bara skitit i dem. Troligen. Det kan ingen säga emot mig i. 

Januari.

När Landet Lagomt fortfarande inte fattade allvaret och därav fattade inte vi som ska lyda order från de bäst vetande heller. (Med facit på hand så tror jag Ulla, 59år, hemtjänstanställd, kunnat ge bättre råd än våra politiker men... Sent ska syndaren vakna.)

Det började alltså lika kul som vilket roligt innebandyår som helst.

Storvretacupen i Uppsala för båda tjejerna. Kombinerat med SDF-SM som kuggade in för den ena när den andra ff hade Vreta. Vi löste det hela med att åka som dårar fram och tillbaka mellan länen och hotell. Va gör man inte för sina barn?

 

       
Hannah slet hund för laget som man inte kan kalla lag...

 

SDF-SM´s första match för Ida var ju solklar att se. Once in a lifetime-händelse.
Kan väl inte annat än säga att jag var skitmallig när line-up:en presenterades och min, MIN unge dök upp i första femman.  

 

Nalle hade flickbesök från en helt underbar tik. Kemin var klockren och då blir det valpar. 

 

Februari.

Livet tog slut redan den 2:a.

Bosse lämnade mig/oss och jag har inte kommit på rätt kant med denna förlust ännu... 

Men som hundägare tar man sitt ansvar. Det var dags att säga hejdå. Eftersom han levt hela sitt liv utan att ha genomgått varken operationer och/eller medikament för att "lösa" livet. Varför skulle det börjas när han var 10 år+ och kroppen sa att det var dags? 

Att summera hans liv är inte lätt. Jag kan inte riktigt ännu...
Det är än idag rätt spännande att den "seriösa uppfödaren" inte hört av sig ännu med varken frågor man borde ha om man bryr sig, eller kondoleanser. Fattar inte hur folk kan stödja denna verksamheten. Total avsaknad för individen så länge resultaten framhäver kennelnamnet. Sinnesjukt. 

Jag köpte hunden som var den bästa i kullen. För att han var det närmsta Falcons gener jag kunde komma på just då. Barancourt alltså. Har aldrig hymlat med det. För den som frågat, hade exakt det svaret kommit. Men varför fråga när man kan koka ihop något som är osant? 

Trots försöken att lura mig in i det sista (så som mänskan lurat många valpköpare mig veteligen)...så lurar man inte mig så lätt. Man har ju idiotkompetensutbildning!!!

Den som vet vet. Jag vet sanningen. Han. Den värsta konkurrenten mot sin egen uppfödare. Hur fan lever man med det tankesättet som uppfödare kan bara några få svara på... 

Och som information. Dessa påståenden kommer från stora, erkända, utländska uppfödare.   DET skulle den seriöse veta. Oooops.

 
Sista bilden. Tillsammans med sonen, tronarvingen... Tycker den talar för sig självt. Den gör ont. 

Parningsförfrågningar på Nalle haglade från utlandet. Men pandemin satt stopp för dem. Synd.

Vi påbörjade våra utbyggnad av huset. Den huvudbryn behövde våra hjärnor på många vis. Det bästa beslut jag fått sambon att förstå. Iofs hade han ju bara 2 val. Ena va nu fixar vi detta. Det andra va nu fixar vi detta. Hehe...

Fort gick det att förvandla en altan till något mera behövande. 

Bild tagen sommar/höst 2019 någongång.

 

...och på en grisblink så hände detta...

   

Skalet på.

Vi var så smarta att vi byggde mycket innan vi "bröt oss igenom väggen in". Det var ju liksom februari. Inte riktigt så behagligt varmt ute att det dög åt mig som innetemp.

 

Eftersom vi inte hade så mycket att göra  ...så snöt vi in lite innebandy ibland. För att se och bedrövas över dotterns förfall... Pina på hög nivå. Men för att stötta henne, och de kamrater som nu också lämnat laget för gott, så åkte man. Ibland behövdes det en närvaro bara för att dottern inte skulle få en billig utskällning. 

 

Tänk allt hon gjort för sina lagkamrater och laget. Så otacksamt. Så illa skött. Laget finns inte längre i våra ögon.

Det dog när styrelsen tog 2 idioter i hand och glömde bort att ungdomsidrott är det som skulle backas.

Mars. 

Det började ljusna ibland.

 

Två vilsna själar som försökte skapa en flock utan ledaren.

 

 
Vissa dagar var det mer lättarbetat läge än andra. Sol är enda energikällan att tala om. 

 
Hallsta spöade Sura... Fast det sen blev samma lag. Mycket, mycket bra gjort!!!! Det bästa som kunde hända dem och äldsta. 

Dagen efter min födelsedag. Då kom det lite bilder. Bland annat denna. 

 

Välkommen till världen Chrille och syskon   

Ungarna fyllde ju strax därpå, som de märkligt nog gjort varenda år sen 16 i antalet tillbaka...

Ida fyllde "licens to testdrive". Behöver jag säga att den lotten som handledare är INTE jag. 

 

I det stora hela så vaknade folket mer och mer - jisses Corona finns!!!???

Och resultaten blev tomma toapappershyllor (!!) och jag kan ha odlat lite i överkant...i år igen...

   

April.

1:a aprilskämtet dök upp den 2:a. Och då talar jag inte om sambons 48årsdag.

 

Yepp. The white sh*t....

 

Byggeriet fortsatte som planerat. Och ett graviditetstest gav oss nyheter.

 

Ingen snack om saken. Titten på Nalle-Wildabarnen gav utslag och hål i tänderna. 

 
Kärlek uppstod den 18:e april. Vem är jag som står i vägen för kärlek???

 

Ida skulle ha hem sin Chrille. Det var den snabbaste mening den ungen har uttryckt.

Bara att ansöka om föräldraledigt...

 

 

Maj.

Bästa månaden kom. Det blir liksom lättare att leva när det är grönt ute och man inte klär på sig hela garderoben. 

Och när man dessutom tar en liten tripp för att hämta hem den här...

 

 

Han skulle sova hemresa mitt i bilen han. Tur att det är en automat.

 

Runt midnatt kom vi hem. Sonen, sömndrucken och väldigt fundersam... Hur kan någon så STOOOOR vara min pappa????  

 

 

Det tog ju inte många dagar innan Chrilles rätta jag skulle komma.   Jag var "mammaledig" första veckan och jag kan säga att jag hade bra roligt åt stollen.

 

 

 

När husse skulle vara ledig så blev det även lite jobbande i kombination. Det är tur chefen på bygget är så hundvänlig. 

Chrille tog jobbuppgiften på största allvar.

 

Så stressad...ojoj...  

 

Bygget flöt på... Och som plikttrogna medborgare så tog vi till oss uppmaning om att isolera oss.

 

 

   

El kopplades...och plantorna vräktes...

 

Ordet Kaninbio kom till. Än idag är han lika facinerad av Lakrits...som bokstavligen är obrydd om busungens glada hopp och businviter.

 

   

 

 

Chrille och Nalle i slutet av sköna maj. Snällaste pappan och busigaste fröet.

 

Juni.

Den svenska sommaren dök upp. Med råge.

Det var typ 97% regn per dag. Och några dagar som gav en hopp om en sommar. Tänk så lättlurad man är.

 

     

Vackra kvällar, för varma dagar och man fick passa på att ta promenader när man inte hundarna storknade.

 

Då vi jobbade både natt och dag med våra vanliga jobb och huset övrig tid, var vi ju lyckligt skattade som hade "barnpassning" av de större barnen.

 

       

 Men man kan ju inte bara jobba.

Man måste ju även ha lite kul? Valpkurs är kul!!!!

 

 

Chrille blev nog inte kusetta. Men han hade roligt och allt annat än inkallning var han duktig på. När man är nyfiken så har inte inkallning så stor vikt. Man måste ju kolla klart på ALLT innan man har tid med annat...  

 

 

Juli.

2 veckors semester. 98% regn i form av 17 skurar per dag. Första dagen var det sol. Har jag för mig.

 

     
Det blev 70-11 strömavbrott pga vädret. En av de dagarna så rök halva trädbeståndet ner och plötsligt såg vi ut...

 

 

2 av de soliga tillfällena så blev det Wakeboardträning inför SM (som sen covidskiten satte stopp för) och Ida såg till att vattennivån i backen inte torkade ut...

 

   

 

18:e var det ett räcke på plats. Och håret åkte av.

 

   

Augusti.

Det blev semester igen.

Och eftersom hantverkare av den strömförande varianten inte jobbade så passade vi på att inte heller göra det.

             

Öland. Vi kommer tillbaka nästa år. Måste ju kolla om Chrille minns hur man simmar. 

 

När SM blev inställt. Och sen plötligt flyttat. Och så blev Hannahs klass inställd. Ja. Va gör man då?

Man låter henne å E bo i vagnen och ha lite träningshelg i Fagersta själva med vänner och så fick man sen åka och kika på SM istället.

   

Och så byggde vi lite mera då...

         

A room with an odd view. Utarbetad valp och så med mera...

 

September.

Vad jag kan minnas så var det nog bara EN sak som verkligen gick bra och var trevlig. När alla semester är uttagen...då är det liksom bara året-slut på nåt vis. Iaf i år när min utlandsresa bara försvann bort i virusträskets fy-fy...

Sambon avgick ur klubben på riktigt. Hallelulja. Man höll ju på att bli nötallergiker... Lipande päron som ska framhäva sina egna ungar. Noll koll. Verkligen noll koll på vad som ska följas och vad som krävs. Och allt jobbigt ska någon annan göra. Jisses...  Undra vem som ska göra det jobbiga?    Det kommer bli krig. Och jag är redo med popcornen!!!! 

Adjö. Kommer inte sakna er. Så skönt!!!!!!  

       

Lyckade parningar. Doris blev 10 år. Ett sekjobb och Chrille blev av med valpmössan.

(Det var väl EN sak?)

 

Sen var det mest ett stort "tomrum" när mobilen ringde en morgon och jag fick höra att min äldsta bror låg på lasarett i Sthlm, transporterad från USÖ för att de inte lyckades stoppa en blödning i hjärnan...

 

Det var väl det månaden handlade om. Kommer han vakna mera? Och OM, kommer han ligga som en sallad för resten av livet?

Kan nu säga att han vaknade, han går, han pratar knappt och kan absolut inte kommunicera ordentligt. Om inte ett blädderblock med bilder är normalt för en 53åring...?

Detta har inte ens hunnit bli jobbigt. Det blev andra prövningar som äter upp magsår på mig flera gånger i veckan istället, av olika anledningar. 

Oktober.

Har verkligen inget av minne av den månaden. Va hände??

SDF-SM-truppen blev komplett. Ja, Ida tog sin välförtjänta plats även i år. (Nu vet vi ju att den inte blev av nu i januari som den skulle ha...utan har flyttats fram till hösten...och vi hoppas självklart att vi får åka på den då!!!!) 

November.

Soliga dagar och uppehåll finns inte mera än om man googlar det.

Jag tog det vidriga Covid-testet och som den människa jag är så var även testet negativt...

Nalle blev pappa igen!   5 gryn i Umeå. OM jag skulle vilja träffa dem!!!!!! Vet ju iaf att en kommer till ett hem där han är mer än välkommen. "-Vi behåll han i släkten...", som de INTE säger dit han ska flytta... 

Grannen tyckte det var lite för kallt (Ironi. Tror jag...) och så brann en hel verkstad ner. 

 

December.

Ja...va säger man? Årets sista månad.

• Ännu strängare restriktioner...
• Huset är beboligt. Tapeter, golv, värme och ljus. Granen fick stå i ett hörn av TVrummet. Tack! Lister å skit fattas ännu. Men det gör det ju även på övervåningen sen 16 år tillbaka så...
• Ungarna är fortsatt uttråkade sen länge tillbaka efter hemskola och inga kompishäng eller träningar. Jag tycker fan synd om ungdomen!!! Det kommer nog behövas mer antidepp-mediciner än vaccinationer framöver. Det är INTE synd om sånna som jag för väl känner och de gör som de vill för DE är ju inte sjuka. (Tänk att man kan leva utan IQ...imponerande på något vis...)
• Våra politiker ger ut förmaningar och håller dem inte själva. Runt jul verkar hela regeringen varit på julshopping/mellandagsreor och utomlands. Vi vanliga Svenssons....vi sitter hemma och äter Aladdinaskar och har inte sett mer än regnet falla på rutan. MEN. Det är ju inget vi får kritisera adeln för. Nej,nej...
• Julen har vi överlevt. Kidsen fick vad de ville ha. Jag ska se om XLASH kan stå för vad de lovar. Det blev lite snö. Det blev lite fruset. Det blev mycket regn.

Och det blev ett sjujävla trappfall på årets sista dag...

2021. Ge mig ett år jag vill minnas, tack! För detta...det var ganska bra.

Det är jul.

Högtidstid.

Familjer som inte kan fira ihop. Där folk tar Covid på allvar alltså. Själv är jag störste boven och orkar med att vara den. För jag bryr mig inte om saker jag inte förstår. #internohumor

Vi har haft det lugnt och ännu lugnare sen ledigheten trädde i kraft i onsdags. Vred dygnet på en kvart. Inte bra. Men, vad fan är bra nu för tiden? 

Det har inte varit händelselöst, för blogguppehållet. Snarare tvärtom. Mestadels känns det som man skurat golv och blåst hundar. 

Vet inte om jag minns allt som hänt på en månad....

 

Men Nallebarnen föddes 18/11 och är nu hela 5 veckor. 1 liten tjej och 4 killar blev det. Precis som vi trodde.

Kan inte ljuga om jag säger att jag är nyfikna på de små liven... Kan man ta en bilutflykt över dagen till Umeå? 

Snön har kommit, gått och älgfan däremellan.

   

Har tacknämligt inte träffat på den där älgkossan på ett tag nu. Det gör inget om hon fått för sig att bete sig som en normal älg - ur min väg - för all framtid.

 

Lagomt grisigt underlag har det mestadels varit. Regnat har det väl gjort från september till nyss va?

Bild från när hunden var nybadad dagen innan men...det är ju ingen anledning till att behöva potträna stackarn.

Jobbat har man. Lite för mycket. Och sen ännu mera. Samhällsviktigt arbete som det heter. 

Det finns nog många som skulle påstå att mitt inte är det. Men de vet ju heller inte vad jag gör om dagarna...

Hundarna mår bra. En är i "boff"åldern. Huxflux får han för sig att något utanför behöver en utskällning. Nöt... Jag hoppar högt varje gång. Och idiotförklarar honom lika ofta som det händer.
Farsan hans tar det mesta med ro. Han är nöjd bara han får sitta och titta på sin matte han... Ja, jösses. MiniBosse. Jag ser det så tydligt.

Doris är siochså. Det är nog både åldern och så borde det vara ett löp någonstans i närheten. Äta är inget måste. Inte heller gå ut. Men hänga i soffan och sova...det är bra grejer det.

Kidsen fick jullov tidigare. Och på distans. Och inga träningar. Och jag är fårvånad varje dag att de inte bryter ihop. Tycker så synd om dem....

Hannahs betyg var så fina så!!! Ida får tydligen bara ett betyg i år (!?) Fråga mig inte om varför...men det ska komma senare.

Julafton igår. Den innehöll sedvanlig gröt på morgonen och sen promenad. I sol och frost! Underbart!!!!

 

 

Det hade kunnat få vara snö. Men frosten duger absolut!!!

Chrille fick vara med om sin första julafton och öppna paket var han bra på.

 

Att det inte var hans paket han öppnade var inget han brydde sig om...

Barnen verkade nöjda med sina klappar. En spelar musik så hela landsbygden hör det och den andra har så många blinkande lampor i sitt rum så kaninen hotas av epilepsi. 

God mat igår, mängder med godis som lär räcka långt in i januari...

Man är lyckligt lottad. Som har sin lilla familj.

Idag har hundarna gått över milen i omgångar. Jag hängde med på en av vändorna, 3 km, och smärtsprayen används flitigt idag.

Men. Jag är ledig. I många dagar till. Om det inte händer något på jobbfronten som gör att jag måste ta min samhällsviktiga funktion och bidra förstås.

Nu blir det en hink med kaffe och invänta lite mera JVMhockey. Vad gör man inte för att stilla innebandybegäret? Det hade inte setat fel med lite SDF-SM...men vi får bara hoppas att framflyttningen blir av. Eller den måste bli av. Jag tänker iaf söka ledigt för det.

Tänk om det hade varit som vanligt. Då hade vi åkt som galningar mellan hallar och njutit av Storvretacupen nu.
Fan ta Covid-19. 

- Lev gott. Lev väl. Och ät för guds skull massor av onyttigt under tiden ni väntar... -

 

Det var väl en salig blandning av mkt som blev idag då...

MEN. Jag börjar känna mig bättre. Imorgon blir det bara återhämtande, förhoppningsvis mindre hostande och absolut kan jag får sluta med snorandet. Snart börjar jag verkligen bli rädd för att det bara är snor och ingen hjärna där inne...

Ja. Vart börjar man? 

Förutom att jag både möblerar, målar och funderar i sömnen (!?) över hur jag vill ha det här hemma...så poppar bilder på tänkbara lösningar upp i skallen när jag sen vaknar. DET är ju bra! Finns väl inget värre än att vakna och inte minnas vad det bra-iga var man drömde om?

 

Så något av alltet kan det ju kanske bli. Framöver. Någongång.

Dock blev det inte mkt till sömn inatt. Redan klockan 4 har jag en aning om att jag vaknade till av "något"...men somnade om en liten stund till.

Sen vaknade jag ungefär samtidigt som telefonen ringde, halv 5, och då var det konstigt ljust i sovrummet. Det är inte ljust i november så tidigt. Och speciellt inte här.

Utsikten, blandat med blåljus fick den yrvakna hjärnan att snurra...

   

WTF???

Är väl ungefär rätt ordval.

Det var ju bara att klä på sig något och gå ut och försöka fatta om man skulle packa det viktigaste och dra för "här kommer jordens undergång" eller om det var..."lugnt".

Lugnt är väl inte rätt ordval. Men vi behövde inte packa familjen iaf.

Ca kl 5

 

Trodde det var själva huset som brann och rysningarna gick i nacken. Hade gubben hunnit ut????

(Mitt tänkta "Göra-en-Zlatan"-hus. Alltså bara kliva in och säga - Du bor i mitt hus...flytta! Alltså den dagen Eurojackpotten går in. Den jag inte tippar på alltså...  Kan väl säga att jag tar nog och köper ett annat hus och ställe när jag vinner efter idag. Well-done-house-modeller är väl inte något att eftersträva...)

However. Det var väl en blåbil på plats då...

En timme senare var det mer fart på utryckningsfordonen. Brandbilar överallt och poliser som blockade vägen förbi.

   

Hela världen full med tjock rök och eldflagor i hela luften. Det var väl en av få gånger den här hösten, som man inte svor över spöregnet. Fatta om det vore snustorrt i marken...usch!!   Nu är det ju bara lervällingar överallt så om någon gnista ska antända något här...jag då får den jobba hårt.

Under tiden släckningsarbetet pågick...

 

Det blev inge mer sova sen inte.

De varnade för att det kunde vara gasflaskor i byggnaden som brann (en verkstadsdel) så...det var ju bara att hålla sig vaken, och vara beredd på att kasta tillbaka...om något skulle komma via luften       

Sen kom hyenorna.

När "allt var över" typ. Hade nästan lust att gå ut och säga: "-Ni skulle ju varit här när det hände...är det inte sånt som kallas nyheter?"   

Men jag har varken hälsan med mig, Corona-immun eller lusten att gå ut i stormen som idag dragit över åkrarna.

 

Länsan i tjänstgöring.

Längst ner på grusvägen var länsman, som ingen fick passera...

Sen blev det lugnt. 

Jag nerbäddad och halvsov...råkade titta ut...och insåg att den här dagen var bara doomed.   

Anser att Fredagen den 13 är utklassad mot Tordagen den 19 efter idag...

 

- S.N.O.W Shit No One Wants -