I fredags var det då dags att gå på den så kallade semester.

Jag anser att mindre än 4 veckor på raken är INTE semester. Och då jag såklart inte får det i år...så anser jag att jag inte får någon semester i år. Heller. 

Men sol var det i fredags. Och fredagar är ju mina favoriter. Så känslan är lite lugn infann sig. Men också den bedövande tröttheten jag har. Som inte verkar vilja ge sig av... 

...så då kan man ju passa på och dricka något som ska påminna om gott och ledigt.

Den där känslan av att man får ledigt infann sig alltså inte. Och har inte ens dykt upp nu. Fast det gått 5 dagar. 

Vädret.

Man ska inte gå i långbrallor och tjocktröja varenda dag och frysa när det är sommar. Man. Ska. Inte.

Men det är man/jag så illa tvungen till. Vilket gör mig på ännu sämre humör. Kan ju bero på att jag fryser och får ont samtidigt. Och det har jag redan dragits med sen i oktober förra året...

Tror inte folk fattar hur mkt energi det tar att ha ont varenda dag. Det är ett under att man orkar le ens... Om det inte är skadeglädje förstås. Det unnar jag flertalet. 

När man sen idag får medd om att somliga åker vidare i gräddfilen, ojar sig lite (eller vad h¨n nu ljugit ihop för historia), och får då mer ledigt än den förtjänat. Hur tror man att man sånt ska skapa någon form av förståelse för andra, ha lusten att göra det lilla extra eller ens orka bry sig - när det går lika bra att göra ingenting och komma till samma förmåner som alla som verkligen sliter om dagarna? Jag har på känn att det inte kommer bli så trevligt i höst... Jag har inte fått min semester. Det är mer toxic än ett radioaktivt utsläpp. Ovan nämnda kan räkna med att få höra ett och annat. 

Nästa år ska jag ha 7 veckor på raken. På sommaren. Om den utlovar vackert väder. I 10 av 11 år har jag anpassat mig. Det händer aldrig mera. 

Här hemma händer det saker mest hela tiden. Jag är delaktig i hjärndelen. Resten får man ta hjälp med... Vilket gör mig ÄNNU MERA förbannad. Att inte klara av saker jag vill göra. Det kan kosta hörntänder. 

Skurats, tvättats och...ja, torkandet känns som det aldrig kommer hända i det här landet som det ska regna minst 10ggr per dag...  Men oerhört tacksam att jag har en dotter som Ida. Hon både kan och vill hjälpa till så mycket hon kan. Men så har hon ju inte en mamma som prioriterar att byta lösnaglar varannan vecka heller. 

I veckan har jag för första gången i mitt liv hittat sommarkantareller. Den enda fördelen med regnet (som man tydligen ska påtala som något positivt...) 

Små men många. De fick såklart stå kvar. 

Greta kan iaf ta sig där solen aldrig skiner om sin globala uppvärmning. Och de kan lägga ner sin energi på att vi svenska ska skatta för plastpåsar och sluta använda sugrör för att rädda världen. Inget av detta kommer på något vis göra något bättre. Jävla miljömuppar. Låt de som är de riktiga miljöbovarna ta och rätta in sig i någon form av 2020-tal. 

Så. Idag har jag då avbrutit varenda gång jag varit på väg ut genom dörren pga regn. En var iaf nöjd över att ha mera mattetid. Han. Den som gör dagarna lite roligare än de förtjänar.

Tur i oturen att det är Mandelmanns han gillar...   

Eftersom humöret är värre än vädret så önskar jag somliga en riktigt dålig sommarsemster. Andra önskar jag sjukdom och uppvaknande från sitt skådespeleri. Andra önskar jag lycka till att leva i sitt nät-påklistrade levene. 

-Om livet ger dig citroner...gör ingen jävla lemonad. Kasta dem så hårt du kan i fejset på den du ogillar.-