Typ sån helg passerar i detta nu. Nu är det höst. Och jag HATAR DEN HÄR ÅRSHALVAN. Jag behöver inte hjälp där.

Är skitless på (i stort) allt och alla. Och förbannad. Energitagande svin är rätt benämning på folk just nu. 

Vet någon vart man kan köpa en sån där?? Behöver den på jobbet. Framförallt.

Det är bara ett evigt klagande. Jag hatar höst, mörker, kyla. Sen kommer vintern som jag hatar ännu mera. Och inte fan blir något trevligare av att det är sååååååå synd om alla runt omkring att de borde få hemtjänst, gravplats eller all psykologhjälp världen kan ge dem.

Är det fysiskt omöjligt att hålla käften för folk?? De har så ont...de sover så illa...de är trötta...de har ju sååå mycket på jobbet...och inget är roligt...och allt är dyrt...de har inte klarat av att träna på 3 dagar...känner sig dålig...har nog feber...och bla och bla och bla.

Vem fan har inte allt det där då och då??? Och jag kan skriva under på att Jag inte bara har allt det där då och då. 

Är det konstigt att man ger upp hoppet om att överleva varenda jävla årsslut????

Är det konstigt att man skulle vilja dela ut talonger från Fonus till dem alla???

De ÄTER all bra energi man försöker samla ihop för att inte höstdeppa mer än man redan gör. 

Jag kan inte sluta undra vart fan den där lappen om att jag är intresserad av att vara nån jävla sjuk-boll-plank sitter??? Jag skiter i hur illa de mår. Låter hemskt men...jag har fullt upp med mig själv. Men inte fan börjar jag varenda jävla dag och gnälla!!!!!!!!!!! Jag har bara ingen lust att prata sjukdomar. Det är ingen merit. Och det är inte något jag söker efter på något vis. 

Inte konstigt att man hatar mer än man älskar.

Men något som är förbannat konstigt är när ens "sk närmaste" lägger bördor över en som jag inte behöver. Kallar min vardag att "...jag gör som jag vill..." (och morrar över att jag inte gör som de vill). Ja. Jag gör alltid som jag vill. MEN jag gör mer SOM JAG ORKAR än vill. Hur jävla svårt ska det vara att fatta?????? 

Och när man inte ens har sitt hem som en fristad...vart hittar man den då?

Tror att den dagen man ligger i träfracken så kommer antagligen någon gräva upp en bara för att gnälla på nåt... 

Fan. Hösten har inte ens börjat på riktigt och jag är redan less på livet. 

Tur jag har den här platsen att gnälla på. Det är ingen som behöver läsa skiten ens. Eller ska man börja bli som alla andra och klaga till varenda stackare man möter kanske? Det kunde bli kul. Om man är dum i huvudet alltså. 

"..shaaaaas..."

Hejsan...

Det var inte igår. Och det var heller inte igår jag var i värmen och njöt av att det faktiskt kan kännas riktigt trevligt att leva.

Men. En gråkall dag som idag kan behöva få lite värmande inlägg.

Lite minnen vill jag allt spara här. Så ganska många bilder och lite text från mitt "InteHemmaMen"-bästa ställe kommer här.

När jag blir pensionär, och jorden fortfarande är rund, ska jag ha ett boende där. Växelvis med ett rullande boende hemma i Sverige på de fina årstiderna. Jag har en framtidsplan, ser ni det!!??  

Avresan...

Det var ganska okej att lämna det regniga, småkyliga Sverige en stund.

Avresa. Kvällsvy från luften. Snart nere och "On ground let the heat hit me"

Älskade hotellet direkt. Inte bara pga alla "gratis"detaljer. Utan allt! 

Vi hann gå en liten Medelhavspromenad mitt i natten innan det var dags att sluta sina gröngula och sova gott. Vilket jag faktiskt gjorde första natten. DET hände inte igår.

(Nåt lite udda, tror jag, som jag kom på sista kvällen. Vi hade fullmåne varenda natt. Kan det vara så??)

  Dag 1

Nu är det ju inte första gången vi besöket ön, men nytt ställe, hotell och dessutom gör de ju om överallt hela tiden. Ett grymt mycket finare hotell än vad vi hade trott. Och det utklassade på alla punkter det lyxhotellet vi bodde på förra året.

Men att man ska till stranden - det ska man ju. Det är ju därför man åker bort till där det går att bada. Även fryslortar som jag. 

Nissi Beach. Det ganska överuppklassade stranden på Cypern. Den är ständigt smockfull. Och...inte min favvo. Men en dag kan man ju hänga där. Iaf när man har typ 100 meter dit.

En liten eftermiddags-mojito och poolen fick det också bli. Helt okej de med.

Lite småtrötta tog vi den enkla lilla vägen till Pizza Hut och det var ganska tidig gonatt för oss pensionärer.

En liten vän, som vi naturligtvis matade, fast man inte får inne på ett matställe, och hon hängde med oss hela veckan. Hade kunnat ta hem henne. Även om jag inte är en kattmänniska. 

  Dag 2

Ny dag. Ny sol. Tack!!!

Sandy Bay Beach på menyn.

Även den granne med hotellet, som Nissi, fast åt andra hållet. Mindre packade-sillar-känsla. Mer sten men trevligare enligt mitt tycke. En obligatorisk flytstund fångad på bild. 

Hade som hemläxa från fysioterapeuten att simma, flyta och gå i sand varje dag.

Jag kan säga att jag gjorde den läxan med bravur. Förutom lite plumpar i protokollet ang simmandet. Har lite svårt att göra den benövningen med dumbenet OCH så flyter jag som sagt - som en jävla kork!!!!  

När det var dags att återgå till hotellet så var det hett. Måste dopp i poolen, paus i värmen, innan siestan på balkongen med diverse förfriskningar. Sämäster.
       

Gonattkaffe är inget man slutar med bara för att man inte ä hemma.

Dumt att bryta fina traditioner liksom...

  Dag 3

Stadsvandringsdag kan man kalla den.

  Dag 4

Den blev väldigt fin, hemskt tuff mot kroppen men...ett måste. Dock var det väl inte såå smart att bestämma sig för att gå ToR, över milen, men...

Golden Beach. Finaste av alla stränder på Ayia Napa enligt mig.

Passerade min favoritrestaurang, hotellet vi bodde på förra gången och konstiga skyltar...  

Ääälskar´t!!!!

Simträning pågår...  Kolla botten. Bara mjuk fin sand...

Hempromenaden var såklart lång men...

Gick inge mer den dagen kan jag tala om.

  Dag 5

Fräsch frukostmatsal va? Och uppiggande väggtext mot poolområdet. 

Eftersom jag hade mer än ont på diverse ställen så blev det en hel pooldag (inte ett dugg obekvämt) och närmaste matstället på kvällen. 

  Dag 6

Väntar på taxin, I skuggan. Hot, hot, hot!!!

Favorit i repris på Golden B.

Sambon erfarade att "StåBräda" är inte nån enkel surfingmetod.  

Det blev massor av timmar innan vi fick ta adjö för i år. Alltid lika trist. Men otrist att få komma hem till sina bästa såklart. 

Kvällen blev stadsmässig. Då min favorithandsväska liksom rasat ihop(!!??) bokstavligen så tyckte jag ju att det var dags för en ny. Men eftersom det handlar om shopping till Mig Själv så var det ju såklart inte nån enkel historia att avhandla. Jag är ju något kräsen. Och egensnålast i Norden, minst. Men när jag hittade en kraftigt nedsatt så slog jag faktiskt till och har INTE ångrat mig ännu. #korsitaket

Tog adjö av fina kissekompisen också. 

  Sista dagen.

Spenderades i hettan på hotellområdet.

Klev ur poolen vid 5, fast vi var utcheckade redan vid lunch, så ordnade de väskförvaring (för oss som inte var så dumma att vi checkade in väskorna till flyget redan på morgonen via hotellet...ni förstår sen varför det inte var smart...fast det låter bra på förhand )

...och vi fick rum att duscha i och ordande kvällen på alla vis utan extra charge.

Duschat, väntar och gick ut och åt med läskiga bordsgäster.  Med klor. Från vattenriket.    

Vid 21 var vi tillbaka på hotellet för att vänta på bussen som skulle komma och köra oss till flygplatsen, 22.

Då kom beskedet att vårat plan liksom hängde i Oslo.

Hm...lite dumt. Vi var ju inte i Oslo.

Så. Hastigt bestämt skulle vi åka med bussen iaf, till flygplatsen och vidare till något hotell eller tillbaka till OBC för natten OM det inte kom något annat plan.

Hur nu det skulle vara möjligt att det bara damp ner ett plan för att Stina ville hem, liksom..   Men. Vi förväntade oss väl ett minst 5stjärnigt ersättningshotell?!

När vi satt oss på bussen kom nästa sms. Och mot nattens hotell. Mot huvudstaden Nicosia. Och...inget skithotell direkt.

Hej Hilton Hotell.   

Utsikten från balkongen. Helt okej... Synd att vi bara var där nattetid bara. Haha!!!

Mat serverades upp i restaurangen för oss som ville det. Vi valde att gå och lägga oss. Vem vill äta middag kl 12 på natten, bara för att gratis är gott? Tack. Men nejtack.  

Roligaste minnet från det hotellet måste ju vara när vi skulle därifrån. Småtimmen slagen när bussarna kom för att hämta oss till flygplatsen. Det står, uppskattningsvis, hundratals av svenskar utanför entrén och så kommer det en taxi. Ur hoppar en proper "svenskliknande" herre. Möts av alla oss. Då öppnas andra bakdörren på taxin och ur kliver en mycket vacker cypriotisk kvinna...med en touch av - "pay and I´ll stay...".   

Jag tror inte de var ett par till vardags om vi säger så...

Men. Slutet gott allting gott. Planet från Oslo dök upp morgonen därpå. (Det hade visst behövt reparation och därför blivit kvar i Oslo...vill inte veta varför eller hur tacksam man ska vara över att det blev försenat...) 

Tack Cypern för i år. Värmen gjorde mig mer än gott. Tack!

"...I will always love you..."

Det är lite för mycket nu. Igen.

Försöker ta det lugnt, vila och sova men...det funkar inte riktigt rätt. Hoppas allt lugnar ner sig. Och gärna snabbt.

Idag på jobbet insåg jag att jag aldrig varit så "off" fast jag har något helt fantastiskt framför mig. Bara 3 dagar bort faktiskt.

Hoppas att värmen får kroppen att slappna av. Hoppas ledigheten får hjärnan att sluta gå på högvarv. Hoppas alltet ger mig mer ork att bara tänka gott om allt roligt som komma skall framöver. Just nu känns det bara som att jag nö´glor på almanackan stup i ett i hopp om att jag inte glömt bort något viktigt.

Tror det kallas inre stress...

Jag gillar inte dålig inre stress.

Idag är det Hörcentralen som gäller för att stämma av hur Hannahs första tid med hörapparaten gått. Jag hade tänkt åka med dit men när surungen kommer hem så...nä. Ska hon av grinig för ingenting så tänker inte jag ställa upp på henne.

Så. Dagen får nog bli lugn och hemmavid istället.

Det mår nog jag bäst av.

Kanske ska ta och leta fram en resväska och börja packa lite? Då borde det väl snart komma in en känsla av bara godo?? 

Eller så får morgondagen ge mera. Dags att besöka den där oerhört obegåvade läkaren...suck... Och jag ser då inte fram emot att gå på mötet som hastigt kom en kallelse för idag, till torsdagen.

Näe. Idag blev ingen toppendag...

"...stress äter..."

Det är lite så man får nypa sig i armen.

Vågar man skriva och tänka att...det börjar gå bra för oss i familjen nu?

Det är nästan som att be om problem. Och jo..redan igår kom ett nytt gäng gråa hårstrån...och idag blev de flera...

Men först måste jag få dokumentera att vi varit på ännu en utställning med Busen och...alltså det GÅR BRA NU!!! Att sitta för nån månad sedan och säga: "-Äh. Vi anmäler honom till ett par utställningar för då har vi luckor i schemat..." och så sitter man nu här och ser på två gulblåa rosetter.

Det är rätt kaxigt. Inte kaxigt-mot-andra-känsla, utan bara fränt-kaxigt. Valde vi bara 2 rätt domare? Eller..är det så att han är lite fin även i andras ögon? 

Gimo var en liten och lugn utställning. Aldrig varit där förut. Domaren var bekant. Men att hon älskade pappan för över 4 år sedan är ju inget att hänga i julgranen nu. En helt annat vovve. De är inte speciellt typlika mer än möjligen insidan av det snälla huvudet och lite moves kanske... Jag är inte så bra på att se det läckra. Hemmablind. Typ. 

MEN.

Här är lite bilder. Jag skulle filma men...det var ju så spännande!!!!

Lipa åt domaren. Var säkert därför han "bara" blev 4 bästa hane va?   

Spännande!! CK hanarna ska slåss om det de är där för att vinna. Somliga Bästa Hane.
Och vi, och den sista hanen (norsk) ville ju främst ha den där blågula såklart!!!

Ett tag skulle Nalle få springa först, sa domaren. Snålt. Han sprang ju så bra där framme...hahaha...

Positivt. Han galoppade mindre den här gången. Det var nog delvis för att det var varmare. Och mååånga brudar som luktade gott.    Och så var nog hussen mer beredd på glädjeutfall den här gången. 

Vinnare av olika slag. Men....vi fick ännu ett CERT med oss hem. Fantastiskt roligt!!!!

Hade det inte varit den glada svansen så hade det...säkert inte gjort nån skillnad.   #realistjavisst

Håller med Lisa om att vi kan väl få ta med oss bilder på hanarnas svansar hemifrån? Fast...jag tror att då måste jag ta en bild när han är menlöst trött. Livet är kul. Har man kul viftar man på svansen. Gärna från sida till sida som ett torkarblad på en bilruta. 

Han har visst redan fått ett brinnande utställningsintresse den där herren?
Satt och tittade på BIR och BIM hela showen. Knasvovve. Jag gillar knasvovvar. 

Ännu ett härligt minne att blicka tillbaka på när det kommer mörkare, kallare dagar... De kommer även i år va?   

Igår var det vardag igen.

Måndag.

Och efter jobbet svimmade jag av och sen blev det en sväng med killarna och en annan sväng med Doris. Nu är det första dagen på löpet, så inga problem att ha dem samman allihopa så sett, men ibland är det någons tur att ha det lite roligare än nån annan - skogen.

Kooom då Söliga matte!!!!

Vi fick möte i skogen. En hane som inte missade att hon varken var en tjej eller att hon luktade gott. Så jag kopplade upp henne och lät dem passera efter väldigt delade meningar om det... Och när jag då står där och vänta på att bli passerad inser jag att...jag står i KANTARELLER!!!  

Jösses. Vart kom de ifrån?

Måste vara vårat "guldläge" just nu som slagit sig in även i vardagen???

Jättefångsten i påsen och med stort flin hemgång.

Hade gärna fortsatt om foten inte är så förbannat eländigt elak...tejpen har ju släppt och då har jag inget andrum där inte. Tur det är dags att åka till Fysio imorgon igen. Men frågan är...hur ska jag bli permanent av med skiten??? Den är ju bara en biprodukt av benet...suck...suck...suck...

Bosse. Nej. Han är inte bortglömd  . Han skulle också fått följa med på utställningen och gjort veterandebut i söndags. Men nä...pälsen är inte vacker just nu. Den ligger ungefär åt alla håll utom nedåt. Snygg är det ca 2 timmar efter bad sen...passar den inte på nån skönhetstävling. 

Men gubben har en svullnad som jag upptäckte igår. Den har setat längre in men nu alltså breddat sig. Magen knöt sig faktiskt lite, och matte har nu sovit så illa att jag har ont i nacke och halva ryggen. Gissar att mitt undermedvetna tänkt på han. Inte för att jag tror att det är nåt allvarligt (det får det inte vara helt enkelt) men om han har minsta lilla sticka fel så låser matten vid det. Han har ju liksom aldrig varit sjuk i sitt liv. *pepparpeppar Ja, förutom när huggormen bet han för nästan 9 år sedan då...såklart va han lite hängig då. Och så har han haft en period när han och Hoffa krockade i skogen då han var stel i bogen. Antaligen blåslagen och säkerligen lite broskbildning därpå. Ska slå en pling till veterinären och kolla upp detta. Mattes allt ska ha omsorg. 

Du är bäst mattes goBo.  

Fick ett väldigt tragiskt besked idag. Livet är inte rättvist. Eller är det det? Jag kände både sorg och...ett stort FAN inombords av beskedet. Svordomen kommer helt tagen ur att jag ser egoistiskt på situationen som nu kommer råda. Antingen är jag väl helt dum i huvudet som tänker på detta som jag gör. Eller så är det så att mitt undermedvetna börjat arbeta...och insett att jag lagt ner för mycket tid på andra och inget på mig själv. Inte ens när jag var som dåligast!! Så jag tror att jag reagerar som jag gör...för att jag tycker att det är min tid att vara prio 1 för mig själv nu.

Men...jag gissar, tror, antar att det som hände idag. Det kommer göra att jag förväntas göra mer för andra än jag orkar med.

Är man bara elak som tänker så, eller är jag bara snäll mot mig själv??

"När man nästan lärt sig simma så drar någon ur proppen..."

Inte för att jag vill tycka att det är då-tid redan, för det är så underbar känsla än idag...men helgen som gick kan jag inte låta gå obemärkt förbi. Fast det nu är då.

Vi/jag, tog ork till oss/mig och anmälde faktiskt den lille herren till en utställning för ett tag sedan.

Han har ju aldrig varit på någon form av liknande tillställning förut, och tanken var ju såklart att vi skulle vara duktiga och vara på inoffar när han var liten, hundträffar, kurser och allt sånt som man ska göra.

Men. Jag tar på mig hela ansvaret över att inget av allt det blivit av för Nallens del. Min hälsa påverkar inte bara mig själv dagligen utan såklart även hela familjen. Och därav har vi prioriterat bort "lyxet" och bara försökt ha det så bra det gått. Och i det facket ligger faktiskt inte hundutställningar. Men...en snäll vovve och motion har han såklart fått i massor. 

MEN. Som skrivet vi hade nu anmält och nu var det då i söndags dags att se vad han tyckte om det och mera vad en domare kan tycka om honom. Vi tycker ju såklart att han är bäst, finast och goast. Det gör hundägare. Men nu var det dags att inte vara bara hemmablind. 

Så JÄTTETIDIGT i söndags hoppade jag, Kaj, Nalle och Doris in i bilen och åkte mot Högbo.

I Högbo har det faktiskt alltid varit trevliga överraskningar för oss. Puck blev BIG2 där, Dante tog cert där, Bosse blev BIS5 där...och nu blev det liksom även i år så sjukt bra där!!

Domaren Torbjörn hade 2 lärlingar vid sin sida och de verkade överrens om att våran herre skötte sig så pass skapligt (trots galopper och lite glada skutt...) att han vann klassen med Exc och CK!!!

Det jag hoppades på var just ett Excellent och gääärna ett CK. Och det blev verklighet!!

Och...det blev ju sååå mycket mer än vad hoppet hade varit.

  Bästa hanhundsklass.

Nalle (unghund), 1 öppenkl hane och 3 champions i sammandrabbning.

En skrytbild efter dagen!!!

och en mycket bra kritik!

Vi åkte hem. Lite förvånade. Jättenöjda. Och...med ett CERT! för en domare jag aldrig hört om. Tack Högbo för i år!!!!

Något annat jättekul från helgen var ju att även systern Anna var på utställning på lördagen och tog även hon ett cert. Sitt andra. Så det blev dubbel glädje!!! Jättestolt över att äga pappan till dem, och jätteglad för Birgittas skull. Det var ju trots allt hon som hittade Bosse och trodde på kombinationen innan oss. 

Vardagen går annars...fr o m idag bra!

Måndagen var hemsk. Jag var på rehab och hon både drog, tejpade och knäckte saker. Nacken ballar ju lätt ur efter långväga bilåkande och så även denna gång...så huvudvärk, yrsel och så behandlingar...man har nästan dödslängtan efter sånt.

Igår ville jag gråta, provade Linnex med stor framgång och sov...men klarade faktiskt åka på fotbollsmatch med tjejerna på kvällen. Jag minns inte sist jag klarade av sånt heldagsschema sist.   

Men idag börjar det gå åt rätt håll känns det som. Jag blir mjukare. Det gör faktiskt mindre ont på somliga ställen som molat som tandvärk i år. Jag tror på Carro. Och hon verkar tro på mig.

Idag har jag dessutom setat på ett möte med en arbetsmiljöingenjör och vi har gått igenom en hel del grejjer. Samt det lär bli fart på chefen med mina terminalbrillor och bättra min belysning!!! Tänk...det räcker inte med att man säger saker själv inte...som om man vore en 12åring i trots... #suck

Dessutom ska jag åka och hämta mina nya glasögon och linser idag. Så nu kanske en del av huvudvärken kommer ge sig iom detta också!

Plötsligt händer det.

Stina ser inte bara nattsvart. KORS I TAKET! 

Iofs...jag har inte loggat in i journalen ännu...och jag vet inte om jag vill det idag heller, nu när regnet strilar och jag faktiskt kan andas och le.

"...en dag...en bättre dag!!! Idag! "

För att jag har sjukt dåligt minne..och för att jag fick ner det så bra i pränt så kopierar jag texten från min egen FBlogg.

Detta ska minnas!!

Idag har den sk doktorn sagt att han aldrig träffat mig förut, till att vända till ATT han har det, att han inte vet varför jag är där, att säga att han måste läsa remissen, att han har läst men inte fattar varför han (som min husläkare) ska hjälpa mig och ingen annan, till att jag inte blivit bättre FAST han erkänner att han inte vet hur jag var innan jag kom dit. För vi hade ju aldrig setts...eller....hur var det nu!?
Den ni!!! Diplomerad för att bestämma utgången över hur min hälsa ska få livskvalité.
Mysigt värre!!!👍

Men, Tack Muhammed för idag och morfinet. (Tänk...det kan man få ut fast han inte vet varför...och starkare var inget problem att få...bara ringa...👍)
Och Tack Linköping/Västerås för vad ni skapat. Ett helvete ni inte reder upp.👍
Tack Sverige. För den eminenta vården vi "har sån tur att ha". (Måste uttalats av nån som aldrig behövt den.)

Det låter helt fel och påhittat va?

Tänk om det hade varit så väl... Jag ska nu hålla stenkoll på min journal. ETT stavfel i den och jag vet en som ringer upp chefen på Cykelverkstaden (VC alltså) och kräver ett möte för revidering av min journal. Det står redan så mycket falskt skit i den att det räcker till förtal. ETT ord till som är fel och jag ska ge dem ett arbete de ska utföra eller se sig uppätna i dagspressen. 

Idioten (ja...jag anser att han är det!!) sitter och säger saker så man håller på och ramlar av stolen! Han tror inte på att vara sjukskriven för att återhämta sig är bra metod för att jag t ex ska få sova ut, jag som inte ens minns när jag sov en hel natt sist. Han frågar MIG hur lång tid det kommer ta innan jag är pigg. Han ifrågasätter varför han fått en remiss för att hjälpa mig. Han ifrågasätter MIG varför andra läkare skickar mig till honom. Han påstår att jag inte är piggare nu än innan jag fick min sjukskrivning. Det är alltså INTE han som sjukskrivit mig utan en läkare som just nu inte ens har med detta att göra. Utan en läkare som anser att jag måste få börja må bra igen. En läkare som anser att jag behöver få lite fristad att få livet tillbaka efter att ha försökt vara precis som jag var innan hela helvetet bröt ut. Han har alltså inte träffat mig när jag knappt orkat stå upp. Men han kan anse sig makthavare över bedömingen att jag inte mår bättre nu. Jag som äntligen orkat följa med på fotbollsmatcher för att jag hunnit vila/sova innan. Orkat umgås med min familj. Orkat handla. Orkat vara hemifrån en hel dag utan att dö i smärtor efteråt i flera dagar...

Men.

Han vet han. Han är jätteduktig och kunnig. Detta är inte bra för mig.

Hur mycket jag än förklarar att jag, min arbetsgivare och företagsläkare, lagt upp denna plan. För att jag orkat för mycket, för länge och inte lyckats få bort mina korttidssjukskrivningar.

Men HAN, idioten, vet att detta inte är en bra plan.

Han som gladeligen dock skriver ut morfin, sömntabletter, magmediciner etc för att bota mina "enkla" fel.

Försäkringskassan klagar andra på. Jag har tack och lov aldrig haft det problemet. Min handläggare där säger saker som: Du kanske inte bör jobba heltid mer i ditt liv, Stina. Det kanske inte är bra för dig utan du kanske ska få livet tillbaka efter allt du gått igenom innan du ska slita sönder dig på jobb!! Jo! Det är ord från Fkassan!!! De som är omänskliga...

Nu är det ju så att allt detta låter som att jag inte vill jobba.

Då har betraktaren fet-fel. Mer än fet-fel!!!

Jag har som sagt försökt/genomfört heltidsarbete sen dag 1 efter operationen som både tog bort och gav mig problem. Jag har hoppat på kryckor i djupsnö. Jag har kämpat på alla vis jag och mitt oerhört stora ego kunnat. Bitit ihop. Gråtit/skrikit/hatat/svurit hemma, lett/kämpat/tagit skit/lyssnat/orkat borta. Klappat mig på axeln och tröstat nageltrång. Inte blivit särbehandlad på nåt vis - för att jag inte vill vara särbehandlad!!! Jag vill kunna. Jag ska kunna.

Men verkligheten ser ju inte riktigt så ut.

Jag har tagit i tills jag kräkts. Jag har slitit så jag måste ha lyfthjälp för att komma upp. Jag har krypit fram för att ta mig någonstans. Jag har ätit piller. Jag har bott heldagar på toalettstolen. Jag har blundat för att ögonen inte orkar se... MEN jobbat samtidigt!!!!! 8 timmar+. Och inte klagat en sekund. 

Jag ska fatta mig kort. Jag vill arbeta heltid. Jag vill ha en fritid. Jag vill orka roa mig med allt vad livet har att ge. 

Är INTE en bidragsälskare! Man ska jobba och göra rätt för sig (i den mån hälsan kan självklart!!!! Det är inte t ex  canserpatienter/reumatiker/handikappade som ska dra hårdaste lasset i arbetslivet. MEN de som bara inte vill för att det är bekvämt att leva på andras slit SKA ut och skita ner naglarna. Ja!! De finns!!!!). Alla ska jobba och göra rätt för sig! Vi ska hjälpas åt. Orättvisor är äckliga. Fuskare ska straffas hårt. 

Lät nästan politiskt detta.

Kanske det är också. Vet inte vilka partier som håller med mig i det förvisso. Just nu har ju alla godispåsutdelning en vecka framöver.... #valsvål #hyckleri 

Jag orkar inte mera. Har bittert insett det. Största förlusten har jag gjort. Både ekonomiskt och hälsomässigt.

Men min husläkare...han lyssnar inte på det. Han vill inte få på pappret att han kostat på någon något.

Det är lite komiskt att jag i veckan satt på rehab och lyssnade (inte ens tjuvlyssnade) på personalen där som satt och valde nya fina möbler till deras kontor. För VC går såå bra nu. Ekonomin lyser. Eller som en sa: "Det går så bra för oss nu!!" 

Såklart. Ni kostar ju inte på patienter något. Inte konstigt att pengapungen är tung!

Det är ALDRIG kul att prata sjukdomar. Jag blir sjuk av det.

Så detta inlägg är endast till för att jag ska ha något att slå upp när jag behöver det. Minnet är ju som sagt inte riktigt på min sida...

Fredag idag.

Den blev förstörd efter VCbesöket. Jag hade lovat mig själv att inte så skulle bli. Men kan man bli annat än förbannad?? Och långsint är jag. Hatar ordentligt. Och länge. Oftast för evigt. Har man orsakat mig ohälsa har man grävt sin egen grav i min värld.

Imorgonbitti blir det ingen sovmorgon. Erikslund 10.00 för optikerbesök. 

Bägge brudarna är nu förkylda. Så...då vet man vad man har att vänta sig...

Söndag. Både längtar och inte. Hade gärna mått bättre. Ska skicka tack-kort till Idioten för att han lyckas förstöra min fritids lugn och ro också. Med handen på hjärtat. Jag önskar han blir sjukare än jag någonsin varit. Och jag önskar han får en läkare som sig själv.

"..Please...underestimate me...that will be fun..."

Det är höst nu.

Men varför kan inte alla miljoners flugor ta och inse det och ge sig av???

Kryp. Höstens halsbränna. 

Sitter just nu och kollar Idol, sneglar i Taxfree-katalog och väntar på middag i ett. Multitasking. 

Fått avi om att mitt paket är på g från Dogs4All. Det blir jättebra!!!! 

Ena ungen är i förstadiet till en förkylning som kommer däcka. Nejtack!!! (Får man liksom tvinga henne att bo i husvagnen tills hon är smittfri igen??  )

Den andra kom hem och var förtvivlat ledsen över att blivit skrattad åt på bussen, för att föraren var döv/dum/efterbliven som inte kunde fatta att hon behövde kliva av bussen...och istället så gjorde han då henne till ett skrattobjekt hela hemresan. TACK DITT AS!!!  Men nu har jag lärt henne att imorgon så är alla medel tillåtna för att få dem att hålla käften. Mamma, jag, tar smällen sen. Med glädje. 

Sambon får MVG i att hålla sig undan Klassförälder-uppdraget idag.

Jag...jag jag har bara sovit och klippt klor idag.

"...just do your thing..."

Idag. För första gången på över 2 år(!!!) är det en människa som tagit mina kroppsliga problem på allvar.

Remissen från "min bästa" läkare (brukar kalla honom min canser-läkare) har gått fram hela långa vägen #ironi till min VC alltså. Och, inte ett dugg förvånande med tanke på att en tidigare remiss till husläkaren VÄNDES(!!!!), så gick tydligen hissen fortare upp för Rehabavdelningen än läkaren.

Spännande...

Inte.Förfärligt är ordet!!!

Men skit samma. Jag har väntat på hjälp med allt ont i över 2 år som skrivet..och det är viktigast för mig att medans iaf ett finger fungerar (det i mitten har aldrig varit ett problem  ) så ska något göras för att hjälpa resten av kroppens förfall.

Vi hann mest med att prata och lägga upp en plan. Men vi bestämde oss för att börja med rygg och nedåt idag. Fick göra lite enkla övningar, blev dragen och böjd på och en heeeeel massa tejpad. Bara en fot är nästan mer tejp på än hud. Hahaha!!! Men jag ska inte ljuga. Det är skönt!!! Ett hus håller inte ihop utan en stadig grund. Och det gäller även mitt hus till kropp. Bra metafor.

Nästa gång blir det nog övriga delar som får lida. 

Nu, efteråt, kan jag säga att det pyttelilla vi gjorde känns. Både skönt och ont. Och hemläxan blev så avancerad som tåhävningar x3/dag. Mer än så tyckte hon inte att min kropp behövde just nu för att inte skada den.

Jag fick mig en liten tankeställare där.

Nog för att jag känner att det är illa. Men att det är såå illa...det är inte bra.

Men men... Det är väl bara att tacka för att man (inte) blivit tagen på allvar. Det är jävligt synd att ingen kan böta för detta. Only in America... Ibland skulle jag vilja bo där. 

Igår var det en rätt bra dag.

Började morgonen med fotbollsmatch för Hannah. Sambon blev inkallad som domare.

Inga fördelar som dotter här inte...  

Och inte ens vädret kunde han döma rätt! Hm...rött kort?! 

Sen blev det några timmar hemma. Och han som inte hann badas i lördags hamnade i baljan.

Blev lite fluffig i det lilla päls som finns kvar. Mest i tupén på rumpan!   Men såå kramgo!!

Stå still kunde han t o m en stund! Duktig!!!

Sen blev det en liten promenad för honom och mig och till Ekliden ännu en gång för att se på Idas match.

Ligga på tork vid en solig, blåsig fotbollsplan var visst mysigt. För inte tala om alla man kunde håra ner...och t o m charma till sig en korv av. #lyckligNalle

Ida spelade tyvärr bara ca 3 minuter för att en kamrat lyckades pajja hennes knä mer än innan...   

Jag blir så trött...

Sen var det bara kväll kvar. Och söndagsångesten kvar att ta itu med. Så rörelselampan kom på plats och huset släckt tidigt. Ida fixade lite plockande. Tacksam. Men också rätt nöjd med att jag deltagit i mina barns intresse.

Och lite nöjd över att en sån där präktig förälder kunde tystas på bänken.

Elakhet ÄR ett hälsotecken av godo kan jag tycka.   

Idag har ett kik skett. En stuvningsdebut. Jobbat/felat/rätt ut. Ett akutmöte i ett lag... Och nu ska regnkläderna på och en kort promenad ske. Mörkret börjar redan dala... 

"...i den bästa av världar...lever ingen. Men om 25 dagar så..."