Var på mitt första återbesök igår. Intressant!!!

Eller...inte.

För det första så var det som "alltid", när det gäller mig, en ny läkare. Redan när kallelsen kom så måste jag ju erkänna att jag var skeptisk.

När jag blir uppropad så ser hon på mig och säger: "-Dina kryckor...jag blir bekymrad..."

Jag svarade: "-Då är vi 2 om den känslan!"

När jag sen kommer in och vi ska gå igenom lite händelseförlopp (hon har inte läst på om det viktiga, men de jävla kryckorna visste hon om!!!?, min skeptiska känsla var alltså befogad). Så hon verkade inte veta typ något av min operation...så den valsen drar jag väl snabbt och uttråkat. Journaler. Varför har man sånna när ingen läser dem??? Hur många gånger har man inte fått rabbla sin livs historia varenda gång man får en ny läkare...på varenda vårdinrättning...????

Vid det här laget är jag sur. Att berätta om en operation, samtal med läkare som skett i morfinrus... På riktigt!!???

Hon skakar på huvudet, pissar på gynop-registret(!!!) om förklarar nästan surt att det bara är drygt när varje läkare får uppgifter därifrån på sina bord som de aldrig kommer orkar hinna med (!!!??), småler åt att det kommer ett nytt vårdpaket, lägger till att "...det är inte i drift ännu...och det är nog ingen som vet något om hur det kommer se ut...typ..." och snöar snabbt vidare in på benet...och när jag blir ännu mer sur så ringer hon en ortoped. Och den upplyftande karln informerar om att om ETT ÅR så kan man ta upp benet som ett problem för eventuell åtgärd.

Gissa känslan!!!!

Undersökningsdags.

"-...hm..?!....behöver inte vara nåt fel men..."

Jomen SÅKLART!!!! Hade jag ens trott nåt annat??? NÄ.

Så...*  ...ny biopsitagning. Har jag tur kommer det svar per brev. Har jag inte tur så ringer hon så fort svaren kommer...och vad som händer därnäst har jag inte ens lust att tänka på.

Och så skulle medicin skrivas ut och igår, senast idag, skulle hon ringa mig och tala om att jag kunde hämta ut den.

Om hon ringt?

Gissa...

Människan hinner också fråga om jag kan köra bil. Jag svarar att det måste jag ju. Bör nog inte. Men i det här landet har vi väl skyldigheter att arbeta och jag kan inte hoppa 8 mil på kryckor varenda dag. Hon svarar att jag borde ha en automat. Jag frågar om det är hon eller nån annan som ska köpa en ny bil åt mig. Så var den pucken slagen...

Helt ärligt. Dum fråga kräver dumt svar. Ska jag byta bil för att anpassa mig för att en läkare har förstört mig??? Så fan heller.

Svenska sjukvården. Är det fortfarande någon som undrar varför jag gett upp all hopp om den?? Annars rekommenderar jag att prova bli sjuk på riktigt och lyckas få vartenda rötägg i läkarkåren som går att hitta. Jag har alla namnen om någon vill ha dem. Har spetskompetens i ämnet. #hurorkarjagmed?

Funderar ärligt på att sjukskriva mig. På heltid. För vad som helst. Ont. Trött. Smärta. Invaliditet. Jag vet ingen annan än jag som skulle kämpa såhär i motvind förutom jag själv. Och inte har jag nå fördelar för det!!! Nä. Klen skulle man vara... Lite som alla andra. Attjo och "...jag kommer nog inte till jobbet på några dagar..."

Jag kommer bli min egen död.

Idag har jag försökt få tjejerna att hjälpa till med lite städning. Kan inte påstå att de glänser på den punkten. 19 osämjor senare hade de dammsugat övervåningen. När jag kom in på toan var det 3 löv på mattan. #suck

Men SOM jag längtar tills Idas rum är klart. Fr o m den dagen har vi infört att de båda ska hålla sina rum städade!!! Annars ryker mobiler, paddor, kompisbesök...rubbet. Can hardly wait.   

Sambon hänger just nu i taket och målar. Jag orkar verkligen inte... Var till Möbeloutlet:en tidigare på dagen för att hämta lite inspiration. Och kolla på lampa till taket. Alltså jag kommer nog aldrig hitta nån. För inte hittade jag nån idag heller.

Imorgon ska vi försöka hämta hem ett golv. Hade man varit OK hade jag kunnat fixa det själv.

Tänk...här sitter man som ett mähä...och har semester...inte sjukskriven...har semester... Är man idiot eller?

Men. Det snöar inte.