Idag och igår vill jag inte uppleva mer i mitt liv.

Jag har ju,för att knyta ihop allt, men mage som varit utslagen sen i augusti. VC-cykelreparatörerna har försökt lura i mig allt från stress till IBS till glutenintolerans och alla andra lätta lösningar de ger ut för att de ska slippa en...

Det blev dock till sist en remiss (efter DT och 20 andra test), när jag bråkat tillräckligt mycket, och tarmarnas innehåll skulle då idag undersökas på ett av de två värsta sätt man kan tänka sig. De som vet de vet...

Och inför detta så ska viss förberedelse ske. Först en hel vecka utan riktig mat. Sen...ja...ett oerhört hemskt medel kan man kanske fint kalla det, skulle ju tas. Totalt 2 liter i 2 omgångar, av det absolut äckligaste man kan tänka sig, säger jag. Nåt nytt medel. Tack för att ni måste prova det på mig. Sker det igen så dör jag hellre.

Om det gick bra?

HELL SOO NO. Från kl 20.00 tisdag till kl 05.00 onsdag så bodde jag på toaletten. Och för den nyfikne...de sista 3 omgångarna var rent blod. Kl 06.00 skulle nästa liter ner...med samma sörja. Och då var det då dags att bo på toa ännu mera...

Kl 10,00 skulle vi åka mot lasarettet. Jag minns inte riktigt. Men Jag kan ha rabblat mitt testamente för familjen...det kan ha skett. För jag har nog aldrig varit så matt, slut och uthängd som där och då. 

På lasarettet så minns jag tyvärr inte allt.

Jag var så yr att ss undrade om jag gick på lugnande...

Under hela undesökningen så matade hon mig med Festis och tog blodtrycket stup i ett.

De konstaterade att jag kanske var överkänslig mot nya supermedlet. No shit????!!!! Skulle man inte vara halvdöd av det? Märligt... 

Om det gjorde ont? Oja. Om jag var helt med i matchen så jag nog uppfattade det som andra hade uppfattat det - onej!

Jag halvsov nog mest...när de inte väckte mig för att kolla om jag svimmat av. 

Och undersökningen slutade såklart med mer än bara det den skulle vara. Det är ju MIG vi talar om.

Läkaren började med att ta 5 biopsier av tjocktarmen för att han ville analysera om jag kan ha en inflammation som inte syns. För det kan visst hända. 

Sen så plötsligt säger han:

Ch*st**a maskinen har hittat nåt här... För att du ska slippa gå igenom detta snart igen - får jag skära bort det på en gång?

Jag tror jag svarade jag.

Så vips så tröck de i mig en helledundrans smärtstillande tjoho i blodet och jag kände inte ett smack.

Så var det ju så att sen skulle man ju jobba dagen därefter men då det blödde...så var chefens å snäll så jag fick ta semester några dagar innan helgen och vila ut.

Grymt tacksam! För jag glömde be om sjukskrivning... 

I 5 dagar blödde det. Men skulle åka tillbaka om det blödde mer än 1 gång. Men det stod faktiskt att man kunde ha svinont också. Det hade ju inte jag.

Jag åkte inte in. De kan inte ge mig val. Alla som känner mig vet hur det går med valmöjligheter och Mig.

- Än lever liket. Tror jag. Jag har inte mandat att besvara sånt. -

...att söka sjukpenning.

Är det bara jag som känner mig som "olaglig" när de sker? Som att någon ser mig genom skärmen...med skeptiska ögon...

Inte så att jag ljuger i min ansökan. Absolut aldrig hänt, men...det känns alltid som att "vad tycker de jag ska skriva???, tänk om de tolkar det fel???, skrev jag rätt tid och lön????"

Det är säkert bara jag.

Eller så är det jag, och nån till, som heller inte gillar läget att vara sjuk. Vi är iaf inte jättemånga sånna har jag förstått och upplevt. Vissa har det som jobb. Att inte jobba. 

Men i dagens samhälle så är man absolut i raritet när det gäller tanken bakom hur man får ihop sina pengar. Bidrag och lögner så bidragen blir ännu större. 

Bästa var väl att jag behövde ringa chefen och fråga vad jag har i lön.  Jag har sån koll. Inte direkt. 

Nu dags för mediciner och vila.

Så fint väder ute. Önskar man kunde ta en lång promenad...

- I nästa liv så...-

Så ringer en läkare.

Inte den jag sökte.

Inte den som ska vara "min".

- En dag ska jag ge upp. - 

Det är som vanligt. 

Inget går lätt och fr o m idag så har jag konstaterat att det finns ingen som har det så djävligt som jag.   

Det blev som ett läkarbesök förra veckan. "Livet" ballade ur igen (här väl iofs aldrig upphört sen i somras men...) och jag hade ju faktiskt fått ett kryptiskt brev om att återkomma om det inte var bra... Så. Då gjorde jag väl så. Ingen kan säga att jag inte gjort som rekommenderat då, iaf...?! 

Fick en läkare som tog sig tid. På samma dag jag ringde in. OCH hon pratade svenska. Tog massa prover. Det var ju för bra för att vara sant...

Och japp. Det var det.

Idag fanns hon inte kvar längre. Vikarie... 

Så. Nu är man här. Från framsteg 1 till steg -34 igen. 

Ingen har skickat mitt sjukintyg. Ingen har läst alla provsvaren. Vem ska nu skicka min remiss vidare? Kommer någon ens höra av sig? Jag har det liksom inte fungerande nuuuuuu!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 

Ska det vara såhär? Finns det någon annan som har det såhär? Det tror jag faktiskt inte. Alla verkar åka till akuten numera. Själv så börjar jag inse att jag måste börja gå emot alla principer jag har i kropp och själ och börja göra det vidrigaste man kan göra alltså? Att bete sig som andra. För minsta lilla så är det akuten som gäller. Sticka i fingret = Akuten. Öronvax = Akuten. 3 host = Akuten. #gotit Man ska alltså strunta i små barn som bara gråter pga smärtor de inte kan tala om vart de är, man ska alltså gå före i kön för de som kanske har döden på tröskeln och man ska bara nypa sig själv så att man fäller tårar på beställning. Är det alltså så systemet fungerar numera???

Förbannade vidriga som gör såhär!!!! Avliva er själva, som gjort att det ska "fungera" såhär. Ni behöver inte hjälp. Ni  behöver utveckla hjärnor. Usch. Fy fan. 

Jag blir bara arg. Less har jag gått förbi redan med hästlängder. 

Kan man inte bara få lämna in tills vår, sol och värme är tillbaka. Jag behöver en framgång. Det kan omöjligt vara för mycket begärt. 

Walk a day in my shoes...

- Satan, styr upp detta!!!!! -