Upp klockan halv 8. 

Efter 3 dagars ledighet så var det bra gjort. De 2 innan har jag varit uppe kl 5 och tidigare... #suck på mig.

Frulle, dusch och så packade vi in oss i bilen för samlingen vid Nibble.

Seriematch för Idas lag.

Sala vid 10. Sambon tog med sig Tessi och Hoffa på stadsvandring. De fick pga "rådande omständigheter" följa med oss idag. Verkade inte ett dugg ledsna för det dock. Hehe... Den blev lite längre än planerat tror jag.   Iofs skönt att fler än jag går lite-längre-än-planerat...

De förlorade matchen. TYVÄRR. De ägde egentligen...men...ja...de skulle behöva lite mer djävlaranamma. Men de fick iaf spräcka nollan som lag på match!!! Somliga av tjejerna har verkligen det lilla extra. Somliga har annat för sig än att spela...och kommer aldrig lära sig heller. Tror jag. 

Det är tur inte jag är tränare. Hehehe...

Men denna damen. MIN MiniMe!!!   Hon får MVP-priset.

Och sambon kom till rätta han också.

Tror det var Hoffas förtjänst.   

När vi väl var hemma igen så blev det lite lunchvila och sen tog jag tag i lite tassvård på tofsmesarna Far och Dotter.

Sen hann jag tänka tanken: "-Undra om man vågar gå i skogen...?"

Då small det skott väldigt nära.

Så det fick bli Förundavändan istället. Inte nå skoj men 7 km är den och man slipper iaf gå fram-och-tillbaka.

Skitigt och grusigt. Och beckmörkt innan vi var tillbaka. Iofs så stanna vi och prata om Vargen som vägrar lämna området med Bästa J och Dolly. Hon är rolig den lilla damen. Den enda av våra vovvar, i hennes ögon, som inte är livsfarlig är Doris.    Inte ens norrmannens glädjeskutt får henne att tro annat. 

Efter hemkomsten och middag har lugnet fallit i Lundbacken.

Själv ska jag nu ta och varva ner med Kepler. Istället för att sanera golven som nu är rullstensås. De får bli morgondagens göra. Eller nåt... 

Blir en tidig släckning idag då jag ska upp tidigare än vanligt imorgon. Avresa för tjänsteresa på jobbet kl 6.30 Jääääsp. 

Vet inte varför...men typ halva mitt inlägg försvann bort igår?! Så jag har nu tagit bort det och här kommer ersättningen... Inte första gången de händer när jag bloggar från mobilen. Hm...!???

Som skrivet och nu redigerat.

Jag planerade om igår.

Efter frullen så hoppade vi i bilen. Böljan den blå nästintill.

Riktigt fult tryne på November kan man säga.

Denna månaden suger. På riktigt. Blåsigt, kallt och blött. Usch!! 

Det skulle bli en vinterjacka åt mig.

Det blev...Rusta för smått å gott...och lite här och där...och så en ny innebandyklubba till dotra och lite mera prylar till bägge lirarna.

Denna morsan. Om hon kunde lära sig att leta ENDAST till sig själv någongång kanske?

Hemvägen var ännu mer sur...

Man vill ju spy. På riktigt.

Sen. Match.

Men se nä. Jag tänkte till...och la på...och så skönk jag ner i soffans hörn och tog tag i min nya bok.

Det finns inget bättre att stressa ner med!!! Och jag är ju ff bokmal. Kommer nog alltid vara också. Jag vill bläddra och hålla i när jag läser.

Och i mitt tillstånd så skulle aldrig en ljudbok kunna existera ens. Hur f*n skulle jag klara av att lyssna samtidigt som jag gör något annat?? Nä. Det funkar ju inte ens med radion i bilen samtidigt som jag manövrerar så. Jag avstår från att lära mig detta.

Kär!!! Vill inte släppa den ens en kvart. Läste till 01...

Avkoppling är viktigt.

För mig mer än så. 

Tysthet. Lugn och ro. Sömn. Mat. Vila.

FÖRSTÅELSE.

Tänk om man kunde få somliga att inte bara fråga hur det står till...? De kunde ta och bry sig lite om svaret också. Och om de inte bryr sig om mig personligen, tänk på min familj. De bär rätt tunga ryggsäckar!! Men...inte ens det tänks på... Så sluta fråga!! Sluta TACK!!

Och ännu mera. Sluta för FAN att tro att jag/vi har någon lust att ställa upp på något, minsta lilla!! Det kommer inte hända. Vi har mer än nog med oss själva. Vi har nog med...Mig. Det är rätt skrämmande... Men det är så vi har det. Det är så somliga har bäddat för oss. För JO. Jag har börjat lägga pusslet. När kantbitarna kom på plats vart det lätt. Flertalet människor är ansvariga för detta. De är inte bara mitt eget fel. Kanske inte ens lite?

De man lyssnat på. Stöttat. Hjälpt. Lagt oändligt med tid på. De som idag inte ens håller det enklaste av löften. De som idag inte ens frågar något som inte går ut på om De själva är svaren på alla frågorna. 

Jag blev sjuk i mars. Eller...det var då jag liksom tappade allt så pass att jag inte klarade av att ens sova mera. Hittade inte hem. Kunde inte läsa. Skrev värre än en analfabet. Kunde inte namnen på mina barn ens... Skakade som ett asplöv. Klarade inte av att lyssna. Hade hjärtklappningar bara av att det hände två saker samtidigt i min närhet. Hängde inte med. Grät...och grät...men varför fick jag inte kläm på. Var bara så slut. 

Jag är rätt långt ifrån bra ännu. Men mycket, mycket bättre. Det beror nog främst på att jag aldrig ens accepterat detta tillstånd. Jag vill inte var här och jag ska bara vidare!!

Har aldrig ens tackat ja till medicinering...och gör så inte än idag när jag får frågan hos läkaren. 

JAG TÄNKER INTE VARA/BLI BEROENDE AV NÅT!!! 

I slutet av maj så ökade jag redan min arbetstid till 50%. Det hade då gått lite mindre än ett par månader sen jag inte fick på mig strumpor...

Och om en vecka drygt så tänker jag prova 75%.

Jag är envis. Jag är fan BÄST!!! Om jag får säga´t själv. Och det får jag!

Det finns ju folk som är sjukskriven på heltid i år av samma orsak som jag nu springer ifrån. 

Jag har min lilla familj till hjälp. Mina Lucky 7. 

Mina hundar håller mig glad. Bosse följer mig som en skugga när jag har mina dåligaste dagar. Han KÄNNER. Han är nära. Som längst en arm bort. Så jag kan få tag i honom och klappa lite. Det lugnar. Går jag ut och andas sitter han bredvid. Det är lite som han verkar tro att jag går bort mig om han inte håller koll på mig. Han kan ha rätt...

Mina barn har gjort stora uppoffringar för att mamma ska få lugn och ro. Vet inte om de förstår allt. Men jag har berättat så gott det går utan att skrämma livet ur dem. 

"...jag är som en Ipad...som har varit så urladdad att program börjar lagga. Batteriet behöver bytas ut...fast de finns inget att byta till...så jag behöver sova/vila/lugn och ro för att laddas upp igen...för att alla program ska kunna laddas ner igen..." 

Min sambo. Han har tagit de mesta av måsten. Blivit mer än tvungen. Han är en urusel kom-ihågare. Jag har varit hans Filofax i årtionden. Nu brann den tjänsten ut. Det finns ingen förståelse i samhället för en sån som jag.

Siffror. Fy fan. Det är något jag haft som djävligast med. Än idag är flertalet koder helt bortblåsta. Jag vet inte ens om mitt bank-id börjar på 1 eller 9. Har inte ens en susning. Totalt bortblåst. Vilket telefonnummer har jag? Mitt visakort har också en kod. Undra vad det är för siffror på den...??? 

Det är skrämmande! Jag fick panik när jag insåg det. 

Men jag har vänner. Riktiga guldkorn!! Tänk, de finns flera som bara frågar varje dag om jag har sovit eller ätit. Jag har verkligen hittat vilka som finns där...när man behöver någon som mest. Inte de som bara hör av sig för att vara nyfikna och ha nåt att skrävvla om. De bara frågar liksom. De värmer. De får mig att skratta när jag har lust att gå till skogs och aldrig mer komma tillbaka... 

Jag har lärt mig en sorgehistoria som jag inte ens vill tänka på. Blod är INTE tjockare än vatten iaf. Det är mer än beklagligt. Och därav...jag vet vilka jag tänker åka till mitt i natten när ALLT går åt helvete och DE behöver någon.

Och så elak är jag. Jag nästan hoppas de rasar. 

Att det sen händer oss MER än skit för en hel bygd just nu. Det skulle jag nog tackla bättre om jag inte var som jag är.

Men nu får det verkligen vara nog. 

Nu ska vi glida räkmacka. 

Så fort 3 saker har ordnat upp sig som pågår just nu. 

Nu ska jag dricka kaffe. 

Sen ska jag blogga om idag.