Jösses vilken dag!!!! Jag är lugnt sagt slut, mentalt!!!
Det var ju dags idag. Den eländiga, HEMSKA, superläskiga sprut-dagen.
Ett år han gått sen första försöket. Det gick ju allt annat än bra...
Nu har vi under ett helt år (!!!) försökt avdramatisera detta på alla tänkbara vis. Det har inte varit lätt det.
Igår kändes det som lugnt. Hon vara lugn och nöjd över att ha fått bedövningsplåster som vi dyrt och heligt lovat henne skulle ta bort ALL smärta. Stora ord om förhoppning, kan man säga.

Och så åkte jag då från jobbet och hämtade upp liten blek dotter från lektionen.
Vi fick vänta utanför en stund. Allt kändes lugnt. Om än blekt om kinderna.
Så kom vi då in genom dörren.
Direkt zoomade Hannah av hela rummet för att hitta den FÖRSKRÄCKLIGA SPRUTAN.
Kan säga att då kändes det...detta blir ingen walk in the park.

Kort berättat. Hon storgrät. Skrek. Kramaktigt försökte hon slita sig loss med en enorm styrka!! Hur sjutton kan en sån liten tjej ha en gladiators styrka på 3 sekunder???
Och så föll hon totalt bort och "den där" blicken kom. Då hon låser sig totalt och kontakten är helt borta.
Gud hjälpe mig!
Medans de två "pedagogiska tanterna" pladdrade på med för mig ren jävla nonsens...så bestämde jag mig bara att NU gör vi detta! Med andra ord bad jag dem vänligt men väldigt bestämt att knipa käft och GE DEN JÄVLA SPRUTAN....NU!!
Jag fattade helt enkelt beslutet att nu håller jag i henne allt jag har så vi får detta skit bortgjort.
Det gjorde ont i magen. Sitta där och kramphålla en lugnt sagt HYSTERISKT PARALYSERAD dotter...för att ta en jävla vaccination!!!
Och i grevens tid fattade "pedagogerna" nog allvaret. Knep käft. Och så satt den då där den skulle.
HURRRRRAAAAAA!!!!!

Vet inte vem som var lyckligast av oss att det var klart.
Men nu är det gjort och jag skakade som ett asplöv i bilen hela vägen tillbaka till jobbet....

Som sagt. Nu är det över. För den här gången.
Men.
Det är faktiskt för mig en jävla gåta hur två utbildade människor INTE kan se och förstå att det lönar sig inte att sitta och klappa en totalt skräckslagen liten tjej på handen...och tala om återigen (!!!) de förbjudna orden: "-...det kommer ju göra lite ont..."... när inte ens en blind skulle missa läget!!!
Varför inte bara låta mig, som mamma, som får ta hela smällen sen, sköta rodret??
Ta sprutjäveln. Sluta prata strunt!! Ungen hör ju inte ens sitt eget namn. Hon är ju inte i sinnet kontaktbar ens. Varför sitter man då och frågar hur många nallar det finns i taket?? Gaaaaah!!!!!!!

Ja...som sagt...supermorsan har talat.
Totalt opedagogiskt lagd...med älskar min dotter mer än mitt eget liv och vet vad som funkar bäst för henne. Så är det bara! Och jag fick RÄTT!
Sprutan kändes inte, enligt Hannah. Och hon sa till systern, med en väldigt bestämd min och tonfall: "-Du SA att det skulle göra ont!! DET GJORDE DE INTE! Mamma...du hade rätt!!"
Halleluja!! Prisa Bedövningsplåster!!!!! Och envisa kärringar till morsor.

Men jävlarimej. Jag gick därifrån med en stolt tjej som nu fått hämta sin belöning hon blivit lovad i ett helt år.
Jag själv...är nu mentalt slut efter detta och kommer inte jag somna ikväll...då kommer jag aldrig lyckas med det.

Min underbara Docka!!! Jag är sååå stolt över dej! Förlåt mej om du får blåmärken på armarna...det sved i hjärtat och själen att behöva hålla så hårt...
Men jag hoppas det blev rätt...trots detta.
Jag hoppas du älskar din mamma även nu som innan idag. <3