Ja...va säger man om idag?

Mer än att det blåser STORM. Både ute och inne.

Minnet av sjuhelsikes många tömningar.

När lab.tanten lassade upp rader med provrör i stället började jag titta mig omkring efter hur många vi var som skulle dela på det arsenalet.

Det var bara jag i rummet.

Och det var bara jag som lämnade det, när rören var välfyllda.

Yrsligare än någonsin.    

Efter ungefär 300 tillsägelser från nära och kära så tog jag mig ju i kragen och beställde tid hos läkaren för en tid sedan. Inbitet skeptisk. Vad skulle de kunna göra för mig...på det där stället? Skriva ut ännu en "cykel" och lite halstabletter, eller?

Idag var det då dags att åka dit.

Dags att ta reda på vad som gör att "...things aren´t like they should be right now..."

Måste börja med att säga att jag blev positivt nyfiken redan när jag fick namnet på läkaren, vid tidsbeställningen.

När jag kom dit blev jag ännu mera chockad. 

Kan det vara så att det skulle ta nästan 40 år att få komma till en som tar sitt yrke på allvar i den här kommunen?

Bara det att få komma in i ett rum till en som INTE säger: "-Jaha...va ska vi hitta på för dig då?" (Vilket är vad man är mer än van vid...) Det var unikt.

När hon sen sa: "-Jag skulle kunna lusläsa din journal...men jag tycker att vi istället tar ALLT här och nu. För det jag läst, och fann intressant, vill jag förstå med eget öppet sinne och inte tolka ur någon annans synvinkel!"

Jag letade direkt efter Dolda Kameror i taket.

När jag åkte därifrån flera timmar senare, och ca 40 liter blod mindre i systemet (kändes det som) så var det raka vägen till Apoteket för att hämta ut det hon direkt ansågs nödvändigt och vidare tillbaka till jobbet. Med hennes ord i tanken. Som jag inte riktigt fick fatt i...?

Men där stannade jag inte länge. Faktiskt. Ibland träffar man kanske på rätt människa vid rätt tillfälle? Klok människa. 

Hann växla lite ord med några och så åkte jag hemåt. Snurrigare än någonsin. Känns som jag sviker. Känns som...vad hände där? Känns oklart på alla vis. 

Men. Jag lydde läkarens råd. 

Just nu känner jag mig...? Ja. Hur känns det?? Hittar inte orden eller känslan jag kan sätta fingret på. Kanske om några dagar? Kanske senare? Jag vet faktiskt inte vad jag ska känna eller tycka. Eller tänka. Allt är just nu bara jättekonstigt. Luddigt. 

Det känns tomt. 

Det känns...främmande. 

Att försöka förstå nåt som man aldrig upplevt. Att försöka förstå att man ska ta det lugnt. Att försöka förstå att man nog inte är frisk...

Det är inte så lätt! Inte lätt alls!

Jag förstår det. Älle?  

Sen jag kom hem så har jag mest blivit sittandes. Rakt-upp-och-ner. Sov en stund. Ätit. 

  . 

Men jag har nog lite tur. Har en sambo som tänker fullt fungerande just nu. 

Han kom fram till en hel del. Det gör han ofta. Inte alltid jag håller med. Men just nu får han ta på sig den gula ledartröjan. Jag är inte så bra på att cykla i allafall... 

Mina kommande dagars "heltidsjobb".

Exkl raster.

Det kanske var tur att Bosse vann i helgen.

En av hans vackra vinster ska nog komma väl till pass. 

Kan man ta en "Kalimera-lur" med gott samvete?

Jag har nog inget mer att skriva just nu. 

Kanske orden faller bättre på plats med lite distans till dagens "Vad-var-det-som-hände-där?"