Ups and downs är något som går hand-i-hand.

Imorse var det   för hela slanten.

 :at mitt. Jättehängig. Mattes mage knöt ihop sig och allt var bara förtvivlan och jobbigt.

För ett par timmar sen så verkade han ha vilat sig bättre. Åt maten sin och svansen gick. Magknuten löstes upp.   Vi klarar detta! Idag också! Han åt och var med i matchen.

Nyss. Kom ut ut duschen. Ånej . . .   . . .  hans "knöl" hade huxflux brustit. Andra gången det går hål på den, men inte såhär någonsin. Men på nåt vis så sa han inte ett ljud av det, Han som annars är en som mkt väl talar om när något felar.

Kanske det rent av var skönt att det hände?

Nu är den ordentligt rengjord och omplåstrad och jag hoppas den var "det jobbiga" för honom idag, och att han nu känner att han orkar följa med.

Han har ju egentligen inget val lilla vännen. Men jag åker absolut ingenstans utan honom nu. Och att jag ska stanna här var inte populärt i huset. Och hos matte vill han vara. Gärna i bakfickan.

Tänker. . . Det är bara stillsamt bilåkande, inga jobbigheter. Han klarar av det.

Säkerligen någon eller flera som tänker annat. Men de är ju heller inte här och vet något om något.

Varken om känslor eller något annat.  

Det är inte lätt. Ena dagen upp andra ner. Nu är det emellanåt timmar upp och timmar ner. . .

Jag vet.

Men nu ska jag försöka se resan som nåt bra. Försöka verkligen!

Vi ska mysa, vila. Det ska inte bli jobbigt på nåt vis.

Det är den sista trippen han gör, någonstans. DET är däremot jobbigt att veta om redan nu.

Men jag kan inte tänka så nu.

Det är en dag imorgon. Den ska inte vara tårfyllt utan ärofylld.

Detta kommer bli bra.

Det ska bli så bra det bara kan bli.