Våga aldrig säga: "Han var bara en hund . . ."

Falcon betyder mer för mig än vad de flesta människor gör.

Förstår du inte känslan . . . undanbedes Du läsa här nedan.

Mitt hjärta brast idag.

  
Jag hittar inte orden. Gråter.

Jag är bara helt tom inombords.

Tom, smärta, tårar, illamående, chock, saknad . . . oerhörd saknad!!!

Falcon - Mattes ALLT!

Min vackra hund. Min bästa hund. Mitt hjärta. Mitt allt.

Den dagen som aldrig skulle komma, kom idag.
Jag trodde jag var beredd. Så fel jag hade.

Du har lämnat mig nu.
Kan inte förstå.
Vill inte förstå!!

Smärtan av saknad är större än jag tror jag klarar av.

Hur ska jag klara mig utan dig?
Vem ska sova vid min säng?
Vem ska nu vara mattes ögonsten?

Vem ska nu driva med husse?
Vem ska vara Du?

Tårar av saknad

Tårar av hopp, om att du har kommit till en plats som är så fin att den duger för den Störste.
Tårar för alla fina minnen.

Tårar.

Ser inga stjärnor . . . vart är du?
Hör bara regnet som slår mot taket.
Himlen gråter.

Svansen som alltid vaggade.

Blicken som talade rakt in i hjärtat.

Tassen . . .

Ditt "prat" bara vi förstod.

Den evige flockledaren.
Den Bästa.

Älskar dig så jag inte kan andas.

Tårar . . . bara tårar . . . slutar inte rinna . . . ser inte igenom dem . . .

Det gör så ont. Så ont.

Du tog mitt hjärta med dig.
Men det gör inget.
Mitt hjärta är Ditt.

Älskar dig!

http://youtu.be/GBGaloOxNkU

Ups and downs är något som går hand-i-hand.

Imorse var det   för hela slanten.

 :at mitt. Jättehängig. Mattes mage knöt ihop sig och allt var bara förtvivlan och jobbigt.

För ett par timmar sen så verkade han ha vilat sig bättre. Åt maten sin och svansen gick. Magknuten löstes upp.   Vi klarar detta! Idag också! Han åt och var med i matchen.

Nyss. Kom ut ut duschen. Ånej . . .   . . .  hans "knöl" hade huxflux brustit. Andra gången det går hål på den, men inte såhär någonsin. Men på nåt vis så sa han inte ett ljud av det, Han som annars är en som mkt väl talar om när något felar.

Kanske det rent av var skönt att det hände?

Nu är den ordentligt rengjord och omplåstrad och jag hoppas den var "det jobbiga" för honom idag, och att han nu känner att han orkar följa med.

Han har ju egentligen inget val lilla vännen. Men jag åker absolut ingenstans utan honom nu. Och att jag ska stanna här var inte populärt i huset. Och hos matte vill han vara. Gärna i bakfickan.

Tänker. . . Det är bara stillsamt bilåkande, inga jobbigheter. Han klarar av det.

Säkerligen någon eller flera som tänker annat. Men de är ju heller inte här och vet något om något.

Varken om känslor eller något annat.  

Det är inte lätt. Ena dagen upp andra ner. Nu är det emellanåt timmar upp och timmar ner. . .

Jag vet.

Men nu ska jag försöka se resan som nåt bra. Försöka verkligen!

Vi ska mysa, vila. Det ska inte bli jobbigt på nåt vis.

Det är den sista trippen han gör, någonstans. DET är däremot jobbigt att veta om redan nu.

Men jag kan inte tänka så nu.

Det är en dag imorgon. Den ska inte vara tårfyllt utan ärofylld.

Detta kommer bli bra.

Det ska bli så bra det bara kan bli.

Tisdag och sol.

Vindstilla.
Lugn och ro.

Det ordnar sig . . . andas . . .

Gårdagen. Händelsefull. Sågen jobbat. Penseln jobbat. Skruvdragaren utarbetad. Hammaren delaktig.

Just nu fortgår det.

*Ler* Tycker om.

Men gårdagen slutade väl sådär kan man säga.

Eller rättare sagt såhär:

Krashad typ?!   

Det "roliga" är att bilen kom från Vallentuna med sambon i söndags - HEL ruta då ja!! På morgonen igår så var den också HEL..

Igår kväll, efter en liten röjning så upptäcktes den såhär.

Trodde nästan på x ord om att en bilruta inte kan bli såhär av ett litet stenskott. Hur ska jag veta? Har aldrig varit med om någon sån händelse så . . . inga förutfattade meningar.

Men . . . man får fundera/spekulera . . . vad annars ska ha hänt den??? Röjsågning och lite saaaakta bilpasseringar under dagen.

Det har  kommit upp ett "hiskeligt huvudbrys hinder" numera.

Går inte att gasa soten ur bilarna längre.  

Lycka!

Nöjd!

Smått skadeglad - absolut!  

Fan så fint.

Fan så besvärande . . .

Nåväl. Det var igår.

Imorse åkte bilen till rutfixaren och utan att på nåt vis påverka karln med egna "tron och påståenden" så fick han svara på frågan "hur detta kan hända??"

Svaret: Tror sig se ett stenskott uppe i högra hörnet (den såg vi också igår, vi=jag+sambo) och då blir en ruta sådär för i kanterna är fönstrens svagaste länk. Jättevanligt. En sidoruta på en bil SKA bli såhär för säkerhetens skull. En framruta ska dock INTE bli såhär.

Tack säger man och ger bort räkningen.

Jag betalar inte.

Det där med hiskeliga huvudbryn verkar ligga på modet just nu.

Nyfikenhet. Avund. Egen tristess? I do not know.

Fråga?

Elller varför fråga?

Behöver man verkligen få veta allt om varför, "närför" eller??

Näää . . . man gör det mest negativa man kan av det hela. Hittar fel! Hittar PÅ fel! Allt för att framstå i änglasken själv.

Fyyyy. I hundarnas värld kan man få ett bett av sånt.
Även av en liten . . .  "Sivavva".

Stör en sån liten mycket?   

Mmhmm . . .

Dags att njuta vidare. Bok i handen? Kaffepaus? Vila i solstolen? Åka på dagsutflykt? Bada?

Behöver inte ens bestämma mig. Gör. Bara gör. Närsom. Hursom.

Jag älskar min semester.

Kan tänka mig att ha den lite året runt i fortsättningen.

Tack Lina för ljuvliga Bomsa-bilder!!!

- Bernerlyans Ewelina -

. . . ja, vad ska detta bli . . .    

   Inte "Elin-färgade" tofflor (ännu)   . . . men dessa tar mig dit jag ska . . .

. . . mot fortsatt ledighet. . . och så får det bli . . .   

Hm . . . klockan i köket har verkligen stannat. Va skönt!

Mobilerna lyser mot urladdning. Gott för dem!

Datorn strax inför en logout.

Jag tar nu semester från allt!

Adjö!