Tänkte på en sak när jag vaknade idag.

Att "gå av sig" saker är ju en rätt känd metod. När det är körigt...bara gå ut och gå och andas. Att gå har ju blivit en av mina vardagsbalsam. En av de få detaljer som får mig att rensa, tömma, andas lugnt. Och bra sägs det att det ska vara?! Va fint att jag gillar det. Två flugor på smällen. 

Att skriva av sig. Det har jag nog också hört om. Men mer om folk som kämpar med canser eller har förlorat någon kär... Ska ärligt tala om att jag aldrig googlar rätt på sånna bloggar. Kanske borde? 

Nu är ju detta en offentlig blogg.

Har inte 300 besökare/dag. Men det är väl delvis för att jag inte vill ha den delad via varesig FB eller hemsidan. Det är ju "bara" MINA ORD liksom. Min lilla dagbok. 

Problem. Vet inte riktigt om jag har lust att "ställa dörrarna på korsdrag", så sätt. 

Har inga problem med att tycka och tänka rakt ut. Det vet nog de stackarna som är här och läser lite regelbundet misstänker jag   

Slå inte barn eller djur. Ät det du tycker är gott. Dieter kommer jag ALDRIG fatta vitsen i, så lägg ner energin på att försöka intala mig om att det fungerar. I´m NO Believer. Teknik är krångligt. Hundar är livet. Älskar sol och värme. Hatar orättvisor. Gillar att titta skräckfilmer, äta mörk choklad och IKEA är ett mysigt ställe. I min värld!

Men det här handlar ju om något helt annat än leriga hundpromenader, idioter på E18 och att rensa garderober från urväxta kläder. Vardagstjöt. 

Sa en klok.  

Men...jag ska prova. I låsta inlägg. (Om någon undrar varför de inte går att läsa dem.) Då är det bara till för att rensa hårddisken. Sort of saying.

 

Nu kom tjejerna hem. Dags att kramas lite. Det är inte lätt att försöka förklara för Prinsessorna varför mamma ligger i soffan under ett täcke. Hur ärlig ska man vara? Behöver de bära den ryggsäcken?

Hittills har jag bara sagt att läkaren sagt åt mig att sova mera och inte jobba på ett tag.

Men de är ju inte tappade i farstun.

Det är inte lätt att va mamma alla gånger. Det ska gudarna veta. Att vara ego funkar inte riktigt i den här rollen. Vilket är något jag faktiskt är jävligt bra på!  

 

Allra helst nu är det grymt svårt. Vara en mamma som känner sig dum i huvudet för att hela världen skakar och snurrar..och en massa andra knepiga saker min kropp håller på med just nu.   Har ju inte orden åt mig själv ens. Va ska man då belasta en 8- och en 10-åring med? Eller är det att belasta...eller bara vara ärlig? Den där boken...Livets Facit...varför skriver ingen den istället för att blogga om Dagens Outfit och vad de köpt från NK´s dyraste hyllor??   

 

Ja...va säger man om idag?

Mer än att det blåser STORM. Både ute och inne.

  

Minnet av sjuhelsikes många tömningar.

När lab.tanten lassade upp rader med provrör i stället började jag titta mig omkring efter hur många vi var som skulle dela på det arsenalet.

Det var bara jag i rummet.

Och det var bara jag som lämnade det, när rören var välfyllda.

Yrsligare än någonsin.    

Efter ungefär 300 tillsägelser från nära och kära så tog jag mig ju i kragen och beställde tid hos läkaren för en tid sedan. Inbitet skeptisk. Vad skulle de kunna göra för mig...på det där stället? Skriva ut ännu en "cykel" och lite halstabletter, eller?

Idag var det då dags att åka dit.

Dags att ta reda på vad som gör att "...things aren´t like they should be right now..."

Måste börja med att säga att jag blev positivt nyfiken redan när jag fick namnet på läkaren, vid tidsbeställningen.

När jag kom dit blev jag ännu mera chockad. 

Kan det vara så att det skulle ta nästan 40 år att få komma till en som tar sitt yrke på allvar i den här kommunen?

Bara det att få komma in i ett rum till en som INTE säger: "-Jaha...va ska vi hitta på för dig då?" (Vilket är vad man är mer än van vid...) Det var unikt.

När hon sen sa: "-Jag skulle kunna lusläsa din journal...men jag tycker att vi istället tar ALLT här och nu. För det jag läst, och fann intressant, vill jag förstå med eget öppet sinne och inte tolka ur någon annans synvinkel!"

 

Jag letade direkt efter Dolda Kameror i taket.

När jag åkte därifrån flera timmar senare, och ca 40 liter blod mindre i systemet (kändes det som) så var det raka vägen till Apoteket för att hämta ut det hon direkt ansågs nödvändigt och vidare tillbaka till jobbet. Med hennes ord i tanken. Som jag inte riktigt fick fatt i...?

Men där stannade jag inte länge. Faktiskt. Ibland träffar man kanske på rätt människa vid rätt tillfälle? Klok människa. 

Hann växla lite ord med några och så åkte jag hemåt. Snurrigare än någonsin. Känns som jag sviker. Känns som...vad hände där? Känns oklart på alla vis. 

Men. Jag lydde läkarens råd. 

Just nu känner jag mig...? Ja. Hur känns det?? Hittar inte orden eller känslan jag kan sätta fingret på. Kanske om några dagar? Kanske senare? Jag vet faktiskt inte vad jag ska känna eller tycka. Eller tänka. Allt är just nu bara jättekonstigt. Luddigt. 

Det känns tomt. 

Det känns...främmande. 

Att försöka förstå nåt som man aldrig upplevt. Att försöka förstå att man ska ta det lugnt. Att försöka förstå att man nog inte är frisk...

Det är inte så lätt! Inte lätt alls!

Jag förstår det. Älle?  

Sen jag kom hem så har jag mest blivit sittandes. Rakt-upp-och-ner. Sov en stund. Ätit. 

  . 

Men jag har nog lite tur. Har en sambo som tänker fullt fungerande just nu. 

Han kom fram till en hel del. Det gör han ofta. Inte alltid jag håller med. Men just nu får han ta på sig den gula ledartröjan. Jag är inte så bra på att cykla i allafall... 

 

Mina kommande dagars "heltidsjobb".

Exkl raster.

Det kanske var tur att Bosse vann i helgen.

En av hans vackra vinster ska nog komma väl till pass. 

 

Kan man ta en "Kalimera-lur" med gott samvete?

Jag har nog inget mer att skriva just nu. 

Kanske orden faller bättre på plats med lite distans till dagens "Vad-var-det-som-hände-där?"   

Så gick dagen.
"Ta't lugnt, Stina" har varit en helkväll i soffan med Tv:ns tjöt och FB i mobilen med "sladder å tjöt".
Det var nog ett bra val. Det räckte gott.
Det snurrar fint utan större händelser iaf.
Och slår. Hårt.

Imorgon är dagen D här.

Undran. Förväntan? Rädsla? Hopp.
Ett måste.

En stor tanke på en nära har funnits hela dagen i skallen, för att röra till allt lite extra. Det är då man behöver "nörda-bort" tankar.
Det går säkert bra!!! Men...tankarna far i allafall fram och tillbaka.

Undra vad jag vet imorgon vid den här tiden?
Håll tummar, tår och tassar är ni snälla.
Jag behöver det nu. Allra helst kl 9:30 imorgon.

Men först ska jag försöka sova.

Hej världen! Jag lever. 

Den här bloggen blir lite som Helvete och Himmel. 

Har visst glömt bort att skriva här i veckan?!?? Har verkligen för mig ATT jag har skrivit nån dag sen i tisdags men...bevisligen inte!!??   

Nåväl.

Onsdags... Minns tyvärr inte va jag gjorde den dagen...   

Torsdags...då var det Blacklist. Och så klippte jag lite klor å tassar... och? Nä. Glömt bort!!!   

Fredags. Den minns jag.   Då jobba jag och så på kvällen kom Hoffas uppfödare hit! Såååå trevligt!!!! Och finaste mamma Ine och Yenna var med också. De är ju världens mysigaste vovvar!! De märks ju knappt om de blir ombedda att bara ta det med ro!!   Undra hur man får sånna väluppfostrade vovvar??? 

Vi hann iaf med lite mat och prat. Jättetrevligt på alla vis! Det är bara synd att klockan går och blir läggdags... 

Hoppas de är nöjda med den lilla "omvandlade" norrmannen också. De sa att de var det. Hahaah!!! Själv är jag rysligt glad i han. Han är som en C-vitaminkick i vardagen på alla vis. Och vi är så tacksamma att just Vi fick köpa denna godingen. Men det har nog inte gått någon förbi det... Och allra helst så hoppas jag att Gro och Kristoffer vet det. Och att de är nöjda med sina valpköpare. Vi gör så gott vi kan. 

Uppståelse från "de döda" (vakna med andra ord) kl 5 för vissa...och klockan 6 för andra igår.   Nog för att Sala Utställningen är årets "skitutställning" men...det är ju roligare att ställa en ren hund. Så bad av vovvar kl 5 blev det. 

Vid 7 åt vi frukost. Inkl kos.

 

Gro och Bosse
Han är lyckligt lottad som är en sån favorit han!!! 

Själv har jag ju ingen kamera...så...  ...jag är (ursäkta ordvalet) JÄVLIGT lycklig över att det finns andra som fotar och framförallt delar med sig av sånna fina minnen som gårdagen gav. Tack A-C, Lina, Gro, Madde!!! Hoppas ni vet att det betyder massor för mig. För det gör de!! 

Hoppade in i bilen innan halv 8. Bilskiten. Var i fredags på "lagning" igen!! Och det första som händer är bilen startas är att det lyser röd lampa och höga signaler om att det är fel på styrningen. Men GAAAAAH!!!   Omstart. Samma utslag. Sket i det då den plötsligt slocknade. Började åka mot ridhuset...fast instr.boken uttalade BESÖK VERKSTAD. KÖR INTE VIDARE. 

Och fram kom vi ju.   

Och det var ju tur det!!! 

Då "things are like they are right now..." så fick husse sköta grabbarnas ställande idag. Hoffa har ju gjort illa ett öga...men, äh. Man kan väl ställa och ta det som träning då han ju var anmäld iaf. Och att ögat är fult ser vi ju själva, så "åkte han på det" så var det väl inget konstigt i det. Dock är han ju väldigt fin i våra ögon. Så nåt snyggt kanske en domare kunde hitta på han??? Och det gjorde hon ju sanneligen!!! Hon sa till och med rätt ut i ringen att hade det inte varit för skadan så hade han varit en KLAR klassvinnare! Thank you very much! Det var vad vi ville höra.   Då är vi inte ute och cyklar i våran egen bedöming. 

 

Tack för den fina kritiken! 

Vi lovade att ställa lilla Bossedottern Extra tidigare.

Och "...´cause things are like they are..." så tänkte jag att det var väl en enklare match för mig att ställa liten go valp, än att busa med 50kilo Hoffa (eller vad han nu kan väga??), då de bedömdes i olika ringar. 

Det jobbet hade jag säkert kunnat göra bättre...men...hon kom 3:a och fick HP.

   

Fina, goa Extra!! A-C har fotat. Don´t snatta!!   

Systern Ellen. Hon vann! Och vann! och Vann!! BIS-valp slutade hon som.
Sååå kul att vara pappaägare kan jag säga!! 

 

Fina Diva 4 med hp.

Brodern Vincent blev 2a med hp.  
En fin kull med andra ord   

Här är Gogutten med husse! Gro har fotat.

 

Älskade vovve.

Sen hamnade jag i tikringen en stund. Åsas Donna - Doremis Lady Madonna (E-kullens moster...) behövde ställhjälp. Och det var ju som en promenad det. Hur snälla vovvar finns det???? 

Hon fick Excellent och det var då jag väldigt nöjd med!! Att ställa för Janne och få Excellent med en fällande tik och med mig i kopplet...det är CERT-FEELING på den! 

Hoffas fiiiina mamma fick också Excellent. Och det ska hon då ha. Men mer än så. Hon rör sig ju som jag-vet-inte-vad!!! Och har ju en anatomi som man kan lite dö för.

Sen hände det både det ena och andra.

Doris sjöng! Eller vad det var för läte hon försedde omgivningen med? HAHAHA!!!! Men jag är bara sååå glad över att den vovva som kom hit för mindre än ett år sedan, och då tyckte Bosse var läskigare än Freddy Crüger, numera verkar tycka att Berners Is Da Shit!   Hon fullkomligen gjorde det mesta i sin makt för att hälsa på dem alla. Stor och små. Hanar som tikar. Sååå glad att det har blivit så!!! Då tycker hon med andra ord att vårat val av kompisar till henne sunkar ytmärkt!

Hon hade som sagt lite solo-stycken att framföra...och Linas Kilo hade mer basstämman. HAHA! Bra med lite liv i luckan. Utställningar är inte på liv och död. Enligt mig! Och då stör jag mig heck a more på folk som har hundar som far överallt och gruffar och slåss än om några sjunger lite. Har ju själv blivit påhoppad i det där ridhuset så jag vet. Och enligt utsago så hände det igår igen. INTE BRA! 

Så tycker jag. Andra får tycka vad de vill. 

Och Bosse skulle ju ställas också.

Och det gick...VÄLDIGT ÖVERBRA!

AC-bilder...

Svansen satt där den skulle. Alltid trevligt när den gör det.

Och springa kan han ju också.

 

Hejja Husse! Hänger du med??

(Det gjorde han. Men inte helt å hållet. Då hunn bestämde sig för att hälsa på matte en snabbis. hahaha...)

 

Och springa och se ut som han skulle gjorde han tydligen så Excellent man kan.

Han vann chklassen med CK.   Det var ingen dålig kk i den klassen så där och då kunde det stannat av och jag hade åkt hem med mungiporna i öronhöjd. 

 

Men de va inte slut där.

Hann sprang till sig en BÄSTA HANE-placering också.   

Ok. En tår kom i gott sällskap.

 

 

TACK OCH BOCK kan man säga! Bra husse!! Man ska vara artig! Det försöker vi ju lära våra barn och nu har jag bildbevis på att pappa kan. 

 

Sen behövde jag liten   paus och då passade tikarna på att gå klart. Yenna blev 4 bästa ch. Det var snålt det. Hon är nåt av det finaste tikar som finns. Bosses dotter Rana var också med. Och fick Excellent men oplac. Även där är jag oenig. Mer ska fina brudarna ha!!!! Men domaren dömer.

Kaj påstår att Iza var där. Jag har inte sett något...förlåt...  

Det blev Avelsgrupper å Uppfödargrupper och smått å gott. Hängde inte med där...   ...   ...

Men Bosse och 3 grabbar från samma kennel kom 2a.

 

Sen var det då dags för BIR och BIM. SPÄNNANDE!!!!!   Då det blev "ny" domare för Bosses skull... att jag hörde va denne domaren tyckte om tiken han tog fram som sin vinnare...det gjorde ju detta ännu mer spännande! (He loved her!!med snålt tilltagna ord.)

 

Och så fick de då springa lite igen.

Och ett tu så var det klart.

 

Lina fotat!

   

BIIIIIIIR-BOSSE!!!!   

 

För att det omöjligt ska kunna andas emellan händelserna så blev det väl BISfinal strax därpå???

En av varje ras av Sennenhundarna skall då tävla mot varann. DET kan inte va ett lätt jobb. De enda de har gemensamt är ju färgerna. Inte ens svansarna är lika. Tufft jobb för Herr Herngren!!

 

Men ett helt fantastiskt slut på våran dag blev ju mer än jättebra även där!

BEST IN SHOW 2:a!!!

 

 

På svenska. 2a snyggaste vovve på hela utställningen. 

Det är vansinnigt bra det gott folk som inte är av "rasen" hundidiot och inte fattar dessa förkortningar, som man knappt fattar själv!

 

Dagens kritiklapp är det värde i. För oss.

 

 

Det finns ju liksom inget att klaga på!!

Domarens ord till Kaj:

"Direkt när han kom in i ringen så såg jag att han var min vinnare. Och hur mkt jag än tittade från alla håll och vinklar så hittade jag inga fel någonstans!"

 

Gissa på en skala hur STOLT man känner sig då??!!!

Man växer typ 3 meter!

 

Sen är det liksom slut. Snabbare än det började?!??

Alla rymmer åt olika håll och man har knappt hunnit säga hej till nån.

Man hinner inte säga grattis till alla man vill dela glädje med.

Men hinner knappt tänka själv.

 

Så om någon läser här och inte fick ut det de tycker de skulle fått från Min del - förlåt!! "Things aren´t like they should be right now..." Men självklart är ni värda det ni är glada över! Det förstår ju vem som helst. 

 

Nu ska jag fortsätta ha söndag här.

Men var ju tvungen att få ner detta här. Minnen vill jag bevara! Och snart har jag bara bilderna kvar av känslan från ännu en helt AMAZING dag!!!

Kort å gott...

Tack för alla grattis på alla möjliga och omöjliga vis! DE VÄRMER!!

 

Jösses vilken dag!!!! Jag är lugnt sagt slut, mentalt!!!
Det var ju dags idag. Den eländiga, HEMSKA, superläskiga sprut-dagen.
Ett år han gått sen första försöket. Det gick ju allt annat än bra...
Nu har vi under ett helt år (!!!) försökt avdramatisera detta på alla tänkbara vis. Det har inte varit lätt det.
Igår kändes det som lugnt. Hon vara lugn och nöjd över att ha fått bedövningsplåster som vi dyrt och heligt lovat henne skulle ta bort ALL smärta. Stora ord om förhoppning, kan man säga.

Och så åkte jag då från jobbet och hämtade upp liten blek dotter från lektionen.
Vi fick vänta utanför en stund. Allt kändes lugnt. Om än blekt om kinderna.
Så kom vi då in genom dörren.
Direkt zoomade Hannah av hela rummet för att hitta den FÖRSKRÄCKLIGA SPRUTAN.
Kan säga att då kändes det...detta blir ingen walk in the park.

Kort berättat. Hon storgrät. Skrek. Kramaktigt försökte hon slita sig loss med en enorm styrka!! Hur sjutton kan en sån liten tjej ha en gladiators styrka på 3 sekunder???
Och så föll hon totalt bort och "den där" blicken kom. Då hon låser sig totalt och kontakten är helt borta.
Gud hjälpe mig!
Medans de två "pedagogiska tanterna" pladdrade på med för mig ren jävla nonsens...så bestämde jag mig bara att NU gör vi detta! Med andra ord bad jag dem vänligt men väldigt bestämt att knipa käft och GE DEN JÄVLA SPRUTAN....NU!!
Jag fattade helt enkelt beslutet att nu håller jag i henne allt jag har så vi får detta skit bortgjort.
Det gjorde ont i magen. Sitta där och kramphålla en lugnt sagt HYSTERISKT PARALYSERAD dotter...för att ta en jävla vaccination!!!
Och i grevens tid fattade "pedagogerna" nog allvaret. Knep käft. Och så satt den då där den skulle.
HURRRRRAAAAAA!!!!!

Vet inte vem som var lyckligast av oss att det var klart.
Men nu är det gjort och jag skakade som ett asplöv i bilen hela vägen tillbaka till jobbet....

Som sagt. Nu är det över. För den här gången.
Men.
Det är faktiskt för mig en jävla gåta hur två utbildade människor INTE kan se och förstå att det lönar sig inte att sitta och klappa en totalt skräckslagen liten tjej på handen...och tala om återigen (!!!) de förbjudna orden: "-...det kommer ju göra lite ont..."... när inte ens en blind skulle missa läget!!!
Varför inte bara låta mig, som mamma, som får ta hela smällen sen, sköta rodret??
Ta sprutjäveln. Sluta prata strunt!! Ungen hör ju inte ens sitt eget namn. Hon är ju inte i sinnet kontaktbar ens. Varför sitter man då och frågar hur många nallar det finns i taket?? Gaaaaah!!!!!!!

Ja...som sagt...supermorsan har talat.
Totalt opedagogiskt lagd...med älskar min dotter mer än mitt eget liv och vet vad som funkar bäst för henne. Så är det bara! Och jag fick RÄTT!
Sprutan kändes inte, enligt Hannah. Och hon sa till systern, med en väldigt bestämd min och tonfall: "-Du SA att det skulle göra ont!! DET GJORDE DE INTE! Mamma...du hade rätt!!"
Halleluja!! Prisa Bedövningsplåster!!!!! Och envisa kärringar till morsor.

Men jävlarimej. Jag gick därifrån med en stolt tjej som nu fått hämta sin belöning hon blivit lovad i ett helt år.
Jag själv...är nu mentalt slut efter detta och kommer inte jag somna ikväll...då kommer jag aldrig lyckas med det.

Min underbara Docka!!! Jag är sååå stolt över dej! Förlåt mej om du får blåmärken på armarna...det sved i hjärtat och själen att behöva hålla så hårt...
Men jag hoppas det blev rätt...trots detta.
Jag hoppas du älskar din mamma även nu som innan idag. <3

Det var då fasligt va fort den här dagen gick över då!?
Iofs...är man 11 timmar på jobbet...+:ar på transporttiderna...då blir det inte mycket till fritid kvar på ett dygn.
Lika bra att göra tappra försök till sömn nu.

Eller planera in semestern? Den ska ju vara "klar" på fredag...

Jag bör vara på mitt mest tålmodiga och pedagogiskaste humör imorgon!!!
Gud vare med mig...
THE SHOT-DAY är bara runt hörnet!!
#andas lugnt #tänk positiva tankar

Några timmars sömn blev det även i natt. Behöver otaliga fler känner jag...

Tog tag i golv, plock, tvätt m.m på förmiddagen. Kändes okej. En stund. 

Sen blev det..."obra". I en "explosion" åkte kläder på och ut genom dörren. Redan efter 100 meter kände jag vilket stort misstag det var. Men...ibland bara går man. Fast det inte går. För att man behöver. 

Resultatet är att hemgången var oooooolidig!!   

Blåsorna är inte å leka med. 5-kronors storlek under BÅDA fötterna. Great!! 

Behöver inte få det berättat för mig. Jag är redan trött på mig själv. Och mer trött på att jag inte är "jag". 

Efter några timmars nerkylning...och försök till hemsidebygge... 

Buren och lite till åkte ur bilarna. Nu ska den få nytt hem. Grabbarna har inte förtjänat att vara kassler mera. Och nu borde ju även Doran få plats med dem där bak.

Frågan är ju bara...grindar?

Ny bil?

Suck!

Orkar inte tänka. 

Huvudsaken är väl att de kan få plats nu? 

Än så länge. Hoffa...hur mycket mer tänker du växa?   

Högre vill jag inte ha han. Det är inte vackert med bara en massa långa ben som aldrig kommer på rätt plats i helheten. Det är ju Grosservarning på sånt. Och det är en annan ras det. 

Jag har haft en Puck. Frågor på den?

Nu blir det lite kökstid med sambon. Morotskakor med grönsaksmos. Nytt och oprovat. Hoppas det är gott!