Jaaa. Kära värld. Det är inte lätt att leva alla dagar.

Senil blir man tydligen också av att vara i mina skor. För blogga glömmer jag bort...verkar det som.

Dagarna är ju inte direkt som man skulle vilja.

Allt de innehåller skapar andra runt om mig.

Älskade vänner som skickat blommor!!!

Ord överflödiga...  

Somliga har njutit massor av sol. Jag har försökt. Det har gått sådär...

Stygnen/klamrarna försvann i tisdags. En känsla av...aldrig göra om, tack!

19 STYCKEN!!!!! Alltså...jo...det ärret är coolt långt.

Sen hände något.

Hux flux på kvällen så galopperade tempen på mig. Toppade 39,5!!! Inte bra!!! Inte alls bra!! Men...jag minns inte så mycket av de dagarna som försvann i feberyran. Sambon vakade och skötte mig som om jag var det bästa han har.

Och det gjorde han bra. För febern försvann sen i sakta mak.

Tanken slog mig om infektion. Men...då tycker jag det borde fortsätta vara feber?? För pillrena har jag slutat med när det känns bra. Bara sprutorna som återstår. Och jag hatar dem!!!!

En liten varg har hittat hit igen. Och ett rådjur snodde den med sig.

Hm...

Hoppas den fattade att det var sista sittningen på den menyn. De får gärna städa i naturen. Men städa på våra tomter...nä. Det gör vi rätt bra själva här. Om de dock mot all förmodan är jättehungriga kan de dock ta några högre upp på vägen. #iwillneverforget #iwillneverforgive

Sambon har jobbat fram en översikt!!!

Kan ju som fattat BEHÖVAS här. Så vi vet när vi måste kasta oss 40 meter ur vägen!!!!  

Jag...hyser fortfarande ett hat mot det jag inte klarar mig utan. Dessa ovan. Men jag har bestämt mig för att köpa dem. Faktiskt. Av två anledningar.

I det här huset går vi på kryckor en gång om året. Nån av oss. Har jag märkt. Insparad tid och pengar att glömma lämna tillbaka dem i tid sen. För den delen...undra när man kommer klara sig utan dem den här gången? #suckardjupt

Andra anledningen. När jag köper saker behöver jag dem sällan igen. Så funkade det med dyra regnkläder ett år. Kom inte en droppe vatten från ovan.

Idag är det lördag (?) och sambon har varit med barnen och jobbat till kassan. Jag har...luktat på blommorna.

Såå vackra. Älskar dem, Gro!!!!

Nu blir det till en middag i köket.

Solen skiner.

Bosses dotter Tara har tagit cert och övriga barn har inget heller att skämmas för. Exc4 i ukl, debut för Doremis Xindy Lobo. Om jag inte sett i kors så tror jag det fanns en norsk Filippa med i gamet också. Exc2 i ökl med ck om jag inte var blind?!

Hur som. Jag är lycklig för de Bosse barnen även om de inte var med idag, någonsin kommer deltaga i nån ring, vinna SM i lydnad eller bara jagar änder. Är ägarna glada och nöjda med sina vänner är jag det samma.

På återskrift. Soon. I hope.

On camping. Better.

Hej världen!

Jag lever! Nu har jag opererat bort (förhoppingsvis) all canser.

Vilken jävla rad att skriva!!!!!  Men så förbannat tufft att få knäcka något så jobbigt.

Har insett att bloggandet uteblev när jag huxflux blev efterlyst för inskrivining och operation den 13:e. Vart kallelsen från Linköping hamnat undrar vi fortfarande... För här har vi då inget brev fått. Än. Men det är ju tur att telefon finns och att jag lyfte på luren trots "hemligt nummer".

Just nu. Här.

Tänkte blogga tillbaka i tiden sen jag "försvann". Men inte just nu. Det är lite svårt att sitta upp längre stunder så det får bli lite pö om pö under dagen. Att få ner både bilder och text från denna tid är viktigt för mig. En dag ska jag ju sitta här och läsa om skiten och skratta den rätt upp i sitt fula fejs! Sååå viktigt!!!

Kidsen har nyss åkt till badet med sin pappa. Det är medelhavshetta idag så jag hoppas de bli avsvalkande och nöjda. Sambon högg med sig en bok så han kommer väl ha det fint under sin parasoll.

Dags att kämpa sig upp på övervåningen. Det enklaste tar lite tid i mitt liv just nu. Sett Zootropolis-Flash? Flash...är mitt namn för tillfället.

Skriver mer sen... Kram så länge!

Tuffa dagar.

Varmt och skönt. Kryckhoppandet är drygt!!! Älskade barn och familj. Mat. Men dålig smak och sår i hela munnen av alla mediciner. Vila. Ro. Sambon fick semester.

Att få åka tillbaka till Vås och ta bort katetern (drogs ut ut sitt ingångshål i magen...smått fastväxt efter en veckas placering... En känsla jag inte önskar något!!!!!!) Men självklart skönt att av med skiten. Har inget minne av att varit så nära att svimma någonsin...

Några stordåd utför jag såklart inte. Men jag är hemma och kan krama på min familj hur mycket jag vill. Och när jag vill.

Kidsen har ju varit på sitt Outdoorläger hela veckan och varit med om massa skoj. Eloge för en gångs skull till Kommun.

Sommaren har kommit med sitt finaste väder.

Livet kan bara bli bättre nu.

Jag har rätt många ord om dagarna i Vås.

Det är inte många fina dock. Min journal är nog fylld med tolkningar som inte är mina.

Men på onsdagen packade jag och åkte hem.

Inte utskriven direkt. Men jävligt ledsen, arg och hade hävt ur mig alla mina rättigheter.

En påse med urinpåsar, förband och påsvis med mediciner och sprutor följde med.

Om jag mådde bra? Nä.

Men att få komma hem gjorde ingenting värre.

Och det kan ingen läkare veta känslan på hur långa studier de än påstås ha genomgått.

Följande dagarna i Linköping har jag inte så mycket minne av.

Åt, sov, provtagningar och rätt konstigt mående. Dålig syresättning och massor av vätska i kroppen.

Underbara sköterskor och läkare gjorde verkligen sitt allt för att få ordning på mig.

Utlåtandet från läkarn var mycket hopp och ett erkännande om missöde. En nerv råkade klippas av...som hör till vänster ben..

På lördagen kom min lilla familj på besök och förgyllde en sliten mammas dag. Tyvärr kom ett bakslag under kvällen och natten mot söndag (troligen mediciner som slog ut magen totalt) så jag mådde verkligen risigt.

Men på söndagseftermiddagen kom sjuktransport och hämtade mig för att få åka till Västerås Lasarett. Skönt att få komma närmare hemmet....kan man tycka... Jag har en annan historia efter visdom.

Ett pluss ska väl vara att jag fick ett rum med utsikt om något....

Blev väckt tidigt för att hinna duscha och andas. Jag skulle in som nummer 2. Andrahands?   

Efter att såå många ggr arbetat med dessa...så föredrar jag verkligen att arbeta med dem och inte behöva använda. Fy fan. Jag har sedan dess behövt smörja in mig med olja för att försöka få tillbaka någon elasticitet i huden.

Allra helst. Aldrig mer använda i håret. Fast just där och då var jag ju tvungen men...

As ready as I´ll ever be...to Fuck Canser up!

Trött, under nerdrogning och månader (år??) av psykiskt och fysiskt jobbigt looks like this....

Operationsmodet.

Mmm...läckert...

Klockan 10 satt det en nål i ryggen på mig. Minns inte så mycket mer efter dess ska jag nog erkänna.

Vid 17 har jag för mig att någon väckte mig med att fippla med en slang i näsan på mig.

Vid 18 rullade jag in på mitt rum.

Senare än så hade jag en vy av...

Läskigt effektiv liten handväska det där...

Jag har inte något klockslag på när jag väl sa gonatt eller messade familjen å så...

Men piggare har jag nog varit. Och måendet just på bilden kan väl knappast misstolkas?

Såhär i efterhand (25/7) kan jag bara konstaterat att jag är sjukt nöjd med at få berätta detta i efterhand. Det betyder att resan är gjord. Det betyder att målet är närmre.

Hur som.

Dagen började som de flesta. Frukost, kids vakna, jag i telefon, planerade att gå ut i skogen med Ida och doggarna och leta lite svamp...

Då ringer mobilen och en söt liten sköterska frågade om jag hade glömt bort vilken dag det var?!

Eh?? Onsdag!! En vecka kvar till operation!??

Inte.

Efter några lätt konstiga frågor fick vi ihop våra historier om att min kallelse måste hemnat mellan alla brevlådor och  att vi nu bara var tvungna att fixa detta fattade man ju.

Ringa sambon. Snabbt försöka fatta vad denna dagen skulle bjuda på OCH försöka planera för när/hur resan till Linköping skulle kunna ske. Eftersom kl redan var 12 var jag redan en timme försenad till min inskrivning liksom. Och till Linköping tar det väl iaf ett par timmar.

Dusch, packande, hejdåkramande med barnen (stora tårar trillade av både nervositet och att behöva lämna dem...för hur länge???) och så for vi. En rätt tyst, funderande resa...

Skrevs iaf in vid 18tiden, kramade sambon adjö, fick lite kvällsfika, dusch och ombyte, provtagningar och kanylerad.

Vilken jävla dag!!!!!

Godnattsvy.

Det var då dagen med alla sommarens väderlekar på en och samma dag.

Blixtrar och Dunder. Och hinkvis med vatten.

Då vädret liksom blev chef för dagen så var det bara att rätta in sig i ledet. Tanken på att rycka ogräs uteblev liksom.

Man hann bara ut och tro att det gått över när det började om. Gav upp.

Lite såhär. Hela dagen. En kvart sol och en kvart skyfall MT.

När sambon kom hem fick hundarna sin motion. Cykling idag. T o m våran gäst fick sin debut avklarad på den fronten. När han hade gett upp hoppet om att äta framhjulet så hade det gått bra!!! De andra är ju proffs på detta så de behöver inte refereras i ämnet.   

Sen fick långörat även ta ännu ett steg på The Bucketlist över saker en Lundbacken Prospect måste göra - trampolinen såklart.

2 minuter tog det för Mr Nyfiken att skutta upp där. Med en leksak och allt i munnen.

Tessi var ju tvungen att lägga sig i.

Han är ju under övervakning 24-7. Enligt henne har han inte befogenhet utan.   

Tror gästen kommer sova gott i natt. Och halva morgondagen...

Nattnatt!