Idag lyste inte ens solen mer än mitt hjärta.
En liten tripp...få prata och kramas med så många människor av den allra härligaste sorten...jag torkade en och annan glädjetår på vägen hem. Erkänner det.

Har liksom känt ett lugn i hela kroppen resten av dagen. Det var länge sedan.
Andats lugnt och setat och smålett för mig själv.
Mått braaaa!!!! tror jag det kallas.

Sen kan man ju inte bli mer än rörd över att man blir så älskat bortskämd med alla goda ord och...underbara, stärkande, presenter.

Kan man bli mer än STÄRKT för ett maratonlopp än jag är nu?
Tror faktiskt inte det.

Men jag är ingen sprinter.
Dessutom skulle jag bara svälja knott å mygg om jag gav mig ut nu. För mungiporna har fastnat i ett läge strax vid öronen.

Vänner. Vad vore livet utan dem i jävliga stunder? <3

Men min lilla familj. De är ju liksom bäst. Lilla skrutt är smått svullen i alla tår och uppepå foten just nu. Måste vara pga gårdagens operation. Men hon är så duktig som biter ihop mellan tårarna.
Ida har varit o badat med kompisar. Lillasyster är måttligt lycklig över att hon "har jordens sämsta sommarlov" i år...utan bad!!!!!
Sambon jobbar. Och jobbar. <3 Kämpa!!!!

Nu blir det snart sängen. Imorgon blir vi +1. Som dessutom har konstiga öron. Mot vad vi är vana vid alltså... ;-)