Det är strax dags att gå ut och klippa i dimman. Glad jag inte tränar rapport   

Ensam hemma med EN hund liksom. Hela familjen försvann till farfar och sambon skulle då passa på att samtidigt träna lite mulle, så gott det går med det vita äcklet ivägen. 

Jädrar va tyst det är...från det ena till det andra... Nästan så man hör "den"?!

Är det såhär det låter när man är singel och inte har barn? Skumt. Väldigt ovant. *ryser*

Det första röntgenresultatet från Bosses avkommor dök upp i morse. Var iofs redan varse, nästan till 100%, hur det skulle bli. Inge skoj läsning. Beklagligt för ägaren, förhoppningsvis obeklagligt för hunden. Bara trist.

Kan man göra annat än hoppas för framtiden? Oegoistiskt tänkande. Unikt.

Ska inte vara gnällig här. Jag ska bara vara realist.

Jag kan höra framtiden tala. Skulle det mot all förmodan vara total fördjävlighet så vet jag redan idag vilket håll skallen kommer eka åt. Fel håll.

Men, för att backa till tidigare inlägg, jag kan...  

Och jag vet ju hur hela vägen är lagd och grusad så att säga. Det är vi nog bara två som listat ut.

Om sanningen ska fram.

Ska jag verkligen leva utan kamera i resten av mitt liv?

Ska den förbannade mobilen byggas ihop i Japan innan den kan levereras, eller!?
Måste väl vara betingat att svära över sånt iaf???
Snabbt och smidigt är ord man bara kan skriva. De händer aldrig IRL.

Och så ska vi åka och kika på nåt lurvigt, litet, långhårigt som vi gärna tar med hem...

Nyfiken? Na na nana naaa na...