And the life goes on...

Med VAB sparkades den här veckan igång dårå.    Ida inte alls så pigg som vi trodde igår kväll. Suck... Gråten i halsen nu ikväll, över ett öra mitt i den eländiga förkylningen. Behövde vi INTE nu.

Det jag trodde skulle bli värst idag (att berätta om Roffe...) blev den lättaste uppgiften. Visst blev det många frågor och glansiga ögon men...

Fick hämta hem Hannah efter dagis då sambon blev kvar på jobbet 12 timmar pluss.

Och vi var väl hemma vid 16 efter den vändan.

Klockan 19:15 var vi klara med "uppgiften". Ta ut 3 stickor ur händerna på den samme.

Hon är verkligen HYSTERISKT rädd för allt vad stick, nålar och ont heter!!!

Efter en rätt opedagogisk stund, (min ork och pedagogik räcker max 2 timmar åt gången just nu, för notice, ledsamt men sant...) så var de förbannade stickorna ur världen!!

Därefter kunde jag tagit mig en 75:a sprit för att döva mig själv och mina sinnen med. Jag överdriver inte. Jag hade behövt bedövningen!    Om det hade inneburit att hälla i mig spriten eller fått flaskan slagen i skallen hade inte haft någon betydelse.

Det är bara inte kul just nu... Nån som vill byta?

Borde följt med till sandlådan med Elin. Fast det hade ju flåset inte orkat med förstås.

Kört.

Min lott i livet är väl att stanna här jag är och vara den jag är. Att låtsas nåt annat, lägga till och försköna sköts så bra på annat håll. Man får vara nöjd över att...

"Someone´s real for a change..."