Sitter och tittar på Bröstcanser-galan.

Det är fan fördjävligt!!!

Ja, inte att sitta själv och titta på det...utan att den finns. Denna jävla sjukdom som tar mammor, systrar, vänner och sambos ifrån nära och kära..

Jag har själv inte drabbats av att någon släkting försvunnit i helvetets sjukdom. (Ursäkta mitt ordval och många fula ord, men är det något jag HATAR med riktigt stora bokstäver så är det denna sjukdom!!   )

Har ju "bara" fått släppa en hund till himlen pga detta otyg. Och för många kan tanken säkert lätt bli: -En hund??? Va är det att sakna så starkt...

Men för mig och många, många andra... Det är en familjemedlem i full skala!! Det är en kärlek. Det är en av dina bästa vänner. Tro mig. Har du haft en hund...en katt...en vandrande pinne... Då vet du att man kan tänka så tokigt som att det är en av "dina barn". Fast nu sitter ju inte mina hundar vid bordet å äter o.d

Men ja, tanken förstås nog.

Ja, har du mist en familjemedlem...är det obeskrivligt!!

Min bästa väns mamma får mig just nu att torka trillande tårar. Det är henne jag relaterar till varje år den här galan kommer... Sonja. Vilken kvinna!!! Hon var inte en som skulle drabbas!! Hon va ju alltid där, med sin humor och sitt underbara sätt.

Glömmer inte dagen vi var i stallet, som vilken dag som helst...och så ringde det...

Usch! Känner hat just nu! Förbannade sjukdom!!

Skänk en slant vettja...

Skänk en slant för någon du älskar.

För kanske mig?

Man vet aldrig.

Det är som tur är ingen som hittat facitet till vem som är den nästa som ska drabbas...

Det enda vi kan göra är att hoppas att vi inte blir den nästa...