Sinnika

25 oktober 2010 20:02

Åh vad trött jag blir. Jämt när jag skrivit färdigt till dig så trycker jag på "visa alla inlägg" istället för "skicka kommentar". Jag som skrev så mycket. Ska se om jag får till det igen.

Så ledsamt för lilldamen och hennes osynlighet hos personalen. Usch man känner riktigt hur ensam och ledsen hon måste ha kännt sig efter händelsen, fy. Krya på småflickorna och hoppas att virusen blåser bort.
Ditt torsdagsinlägg passade mig som handen i hansken. Är ju mamman som har horn i pannan och det ångrar vi. Mina halvvuxna flickor var 7 år när de fick sina hål i öronen. Tänk det gick inte lång tid förrens en flickan fastnade i kompisens tröja och hålet blev som utdraget en bit. Resultatet blev att hålet i ena örsnibben sitter lite längre. Men så var jag ganska dum själv när jag var 17 år, gjorde då ett hål i ena näsvingen (snyggt :0). Förstår inte vad jag tänkte med eftersom mitt smeknamn var "Örnie", har förträngt vad kompisarna kallade mig efter det. Hursomhelst, idag frågar gubbarna på jobbet om det kommer snor genom hålet när jag snyter mig, dumskallar. Idag är näshålet inte snyggt, det ser ut som en gammal pormaskhåla. Äckligt. Ja ja nogsnorat nu.

Vad skönt att stenen lättat, lycka till!

Malin & Kia

26 oktober 2010 14:37

Men jisses!! Stackars, stackars lilltösen!
Håller med dig... man lämnar barnen på dagis för att man måste åka och jobba och inte kan ha dem med. Då förväntar man sig att de är trygga. Igår när A hämtade lillgrynet på dagis kunde han lika gärna ha kommit, klätt och gått utan att någon märkt... för ingen fröken fanns i närheten. Där barnen befann sig var ingen vuxen... (hallå?!) Just när de skulle gå swischade en fröken förbi o hejjade sådär i förbifarten, men inte åt barnens håll?... Ja, herregud...
Hoppas dina godingar kryar på sig.
KRAM