Den mesta hund man kan få äran att äga, springer inte i full fart över ägorna.

Ingen som brottas på gräsmattan.

De glada tjuten har tystnat.

Hoppen och skutten har stillats.

Alla skor står där de egentligen ska stå.

Farten och fläkten har bytts ut mot stillhet...och tystnad...

Du är så saknad min älskade vän. Hjärtat i tusen bitar.

"Mammas Bäbisch"

Tårarna... Varje tår är för varje glädjestund du gett oss.

Det är många, väldigt många.

Men du är inte borta.

Du finns här i hjärtat för alltid. För ALLTID!

Du finns här i luften.  Jag hör dig. Jag klev nyss över dig, av vanan, borta vid kylskåpet.

Bästa platsen...alltid "i vägen". Där skulle Du vara.

Det är så tomt. Det är så tyst.

Vem ska nu få oss att tappa andan av alla galna upptåg?

Det var ju DU. Fullt ös. Mera, mera! Jobba! Skutta! Full koll! I "tjänst" dygnet runt!

Vem ska nu...?

Du fattas oss så otroligt mycket, Dante!

Du var ju nyss här.

Jag kan inte andas...

Hur ska jag klara av detta...