Dagarna går. Semestern går. Jag får i stort sett inte mycket gjort. Jag vill inte ha nån action just nu. De är ”bra” som det är.

Men jag läser ut mina böcker och sover. Precis avslutat Den Femte Årstiden. Den är verkligen jättebra!! Läs den, men först alla de andra såklart. Kallentoft är näääästan lika bra som Montanari.

Har nu gett mig in på Hypnotisören.

Solen behagar värma emellanåt också.

Det är nåt jag behöver. Även om jag får kämpa för att klara av att ligga still och njuta. Ni vet. Alla ”ska bara…”.

Lugn och skönt och tyst.

Det kommer en höst och arbete ("ett helt år") snart igen. Det kommer en vardag för oss alla.

Många som läser min blogg lägger inga kommentarer här. Förstår det och det är absolut inget man ska heller, tycker jag. Jag fungerar likadant själv. Många ger sig dock "tillkänna" på andra sätt. Jag har fått många hyllningar genom åren, vid sidan av, för att jag skriver vad jag tycker och tänker i mitt vardagsbabbel. För att jag gör denna dagbok på MITT SÄTT och säkert inte alls som andra vill att den ska vara och se ut. Eller som den säkert bör vara skriven. Det är verkligen kul att få höra. Tack!!

Vad ska jag säga om det? Sån är jag. Inte som alla andra. På gott och säkert jätteont. Absolut INTE felfri men vet vad jag tycker. Rätt envis också. Det kostar ibland. Men vad ska jag göra? Ändra på Mig? Vem är Jag då?

I grund och botten för att jag just inte har speciellt många förutfattade meningar om någon eller något. Jag vill hitta min egen väg för att komma till slutsatser. Ibland stämmer det som "alla säger". Men långt ifrån alltid.

Lyssna på skvaller kan vem som helst. Ett telefonsamtal…och OJ va man kan få höra!!! Om man vill tro, dvs. Ibland är det enkelt att lyssna på nån man tror på. Men det finns vänner som inte är riktiga vänner. Tyvärr.

Hur många vill hitta sanningen? För den kanske inte är fullt så "spännande" som man "hoppats på"? Det kan bara vara en enkel historia som går fel. Det behöver inte vara medvetet ens.

Men. Så många av oss vet och kan så jävla mycket. Ja…fast det är ju inte så såklart. Och Allvetare kommer det fler och fler av. Alla är inte proffs. Sorry to be the one to tell. Det är därför vi vanliga finns.

Som den lilla texten jag läste häromdagen någonstans:

Och den här är tänkvärd i alla lägen!

Ingen är helig. Jo, nån Birgitta sas vara det. Men bara Gud vet om ens hon verkligen var Not Guilty hela livet ut?!

På min egen bekostnad kan jag göra mycket har jag förstått. Så länge ingen annan skadas så är ju allt jag skriver bara ord rätt ut i rymden, inte sant?!

Facebook. Huga. Kan inte läsa alla inlägg som så många snälla människor skrivit. Så många känslor!!!

Men. Det finns alltid ett Men med.

Nåt som för alltid i min lilla värld kommer vara en gåta är VARFÖR måste folk skriva för vad andra kan se, och inte bara tycka/inte tycka i sin egen vrå??

Det behövs inte #pompa å ståt och serpentiner# till nån som man i verkliga livet inte alls unnar en hyllning.

Och det behövs faktiskt inte alls skrivas nåt när någons kär gått bort heller. Det gör nästan ondare än själva händelsen när man vet att det inte menas alls.

Jag har beklagligt hittat inlägg och meddelanden från folk ang. Dantes bortgång som i själva verket både spenderat timtals av BULLSHITTALKING om min hund och som aldrig haft ett gott ord att säga om hunden när han levde. Varför då bry sig nu?? För Gud ska veta att den hunden varit spekulerad... För varför fråga och få svar när man kan hitta på nåt?

Det gör ont. Jätteont. Och jag blir förbannad!!

Av ren "ojsan då" så skrev jag inte hela historien häromdagen här. Jag har liksom lärt mig av erfarenhet hur ”systemet” fungerar...

Jag har nyss uppdaterat mig i att min blogg har varit så pass intressant att den haft HUNDRATALS sidvisningar av mellan 30 och 50 unika besökare per dag, senaste veckan. Ca 40 personer har alltså läst och läst lite igen...

Ca 40 personer har nu också förtäljt hur det gick till, till ett gäng av folk som inte läser här, som velat veta eller kanske bara fått veta i förbifarten.

Ok. Nu vet "alla". Alla från de senaste dagarna kommer heller inte att kika in här nu igen. För de ”vet” ju nu.

Men. Nej. Alla vet verkligen inte. Ni vet, det finns alltid för- och eftertexter på filmer man aldrig orkar läsa.

Alla vet inte att för mindre än en månad sedan så satt jag i en veckas tid och masserade min lilla vän flera gånger per dag för att han helt plötsligt hade så ont i ryggen att han inte ville gå(!!) Alla vet heller inte att han hade en konstig hälta som kom och gick...kom och gick...ont i kroppen som kom och gick...borreliahelvete som kom och gick...att den aldrig kunde ge sig av. Förbannade skit!! Smärtstillande/antiinflammatoriskt funkade ibland. Rörelse funkade också superbt, när han ville/kunde röra sig. Det var riktigt bra dagar där emellan. Som vanligt. Allt kom och gick som gubben- i- lådan. De sista dagarna var det ett sådär. Men han var glad och åt igen.

Med detta (också) i bagaget, när olyckan nu var framme på nån sekund och förändrade allt, togs beslutet ganska ”lätt” att det räcker nu vännen. Du ska inte ha ont mera, av nån form. Du förtjänar inte det. Du är och har alltid varit, sen första tasstrampet på svensk mark, en aktiv kompis ingen dörrmatta, som nu ska behöva opereras utan garantier för bra utgång och ligga still (antagligen i bur för att göra det möjligt) en låååång tid framöver?? Vilken ägare gör sånt. Det är inte ett värdigt hundliv i min värld! Men det är i min värld, förstås.

När vi skaffade Puck fick vi ju strax därefter ta bort våran 5åriga blandis. Tror de hann leva ihop bara nån vecka. Mycket beklagligt. Tror de hade kunnat ge varann massor att tänka på. Men så fick det aldrig bli.

Dagen när det sambolivet gick åt helvete glömmer man ju aldrig. Han och jag var i skogen, precis som vilken dag som helst. Han var av en modell Pinn-och-boll-galning, som få. Jag kasta en pinne för mycket. Sen skulle vi gå hem. Han tog en snäv kurva och det bokstavligen small i höften på honom.

Och han skrek. Och jag grät och försökte bära hem denna 40 kilos hund hem. Det tog en evighet. 40 kilo är inte så mycket men just då var det som om jag skulle bära en hel karl. En hel karl som dessutom grät av smärta…

Veterinärutlåtandet var: ”…25000kr för en ny höft är det enda ni kan göra. Och eftersom den andra höften inte är en vacker syn så borde ni nog byta den också.”

Nejdu. Inte ett alternativ.

Smärta, sorg och tårar…

Men...vad vi fick höra bakvägen var att vi hade avlivat en fullt frisk hund bara för att vi hade fått nån jävla knäpp för Berners och säkert bara ville skaffa ännu en renrasig hund! Den stackars blandisen dög väl inte mera??

Allt folk är inte snällt... Dessa ord kom också från en sk vän. Och såklart, som alltid, inte direktvägen.

Och så undra nån varför jag har en smått avvaktande inställning till många folks ”Vänskapliga engagemang”?

Ja. You tell me. Va kan det bero på??

Tack, för att jag nu slipper ha detta inombords mera. Nu är det skrivet och jag hoppas det aldrig behöver nämnas eller tänkas på igen.

Det är tur att det finns genuint härliga människor runt om en. Sånna som man kan få ringa och bara gråta hos ELLER skratta så tårarna sprutar. Sånna som alltid bryr sig. Det bästa av samtal: ”Hej! Mår du bra? Härligt, då vet jag det!! Hejdå!”

Men tyvärr så hinns det inte med att folk ingår mer i ens vardag. Men oj vad Jag önskar det kunde vara möjligt. Så snälla, goa. Jag skulle vilja krama Er alla jättehårt och jag hoppas innerligt att Ni vet att Jag finns här om Ni skulle behöva mig en dag?! Kan jag inte svara när ni ringer så hör av er igen. Att jag inte svarar på ett sms, telefonsamtal eller mail just på sekunden betyder inte att jag inte tänker göra det!

Det händer även den bäste att man behöver tvätta håret, behöver handla, åka bort, arbeta eller helt enkelt (överdrivet sanningsenligt) har en unge som behöver hjälp på toaletten just där och då!

Jag vill innerligt TACKA för att Ni finns för mig/oss i svåra stunder och även glädjens underbara! Jag hoppas vi kan vara vänner länge, länge och för alltid är ännu trevligare. En bra vän är unik!! Och tacknämligt så är fler människor av det goda släktet.

Jag tänker gå vidare nu.

Jag har tagit min Timeout och insett att lugn och ro är bra grejjer. Man får tiden att tänka, gråta, sörja, svära, förbanna, komma över chocken att det är som det är nu och…faktiskt efteråt, hitta glädje i vardagen igen. Inget är som vanligt och återfallen kommer med all säkerhet men…man måste komma till en dag när det är dags att hitta skorna för att kunna gå ut. Om nån förstår hur jag tänker?

För glädjeämnen finns.

Mitt största glädjeämna idag är att vi nu äntligen hittat en bur till bilskuffen nu. Bosse kan åka säkert och lagligt. Härligt!! Vad han gillar ”fängelset” är en annan historia. Haha. Sötnöten. Ibland undrar jag om han inte är lite lik Falcon iaf!? Just i momentet ”Varför behöver Jag???”

Falcon…som tyckte att koppel var ett otyg som andra ”olydiga” kunde använda så han fick glida runt i livet utan att behöva ha dessa ”slynglar” korsandes hans väg. En kung ut i klospetsarna var han och krävde sin respekt. Storhetsvansinne kan vara ett annat ord. Men det var charmigt på alla sätt och vis. Vilket sätt han hade den gamla gubben.

Fina minnen. Fina stunder. Sköt om er!