Det blev en dag idag också...?

I skallen är det ett allmänt svammel av ord och känslor. Tomt. Men fullt. Jag vet inte om jag ens borde skriva detta.

Det är säkert inte "rätt och riktigt"?

Jag orkar inte prata. Vad borde man orka egentligen? Vad är rätt?

Kanske det är ledsamheten som behöver ut, någonstans? Då är skriva ett bra tilltyg.

Kanske är detta bara nonsens för någon.

För mig är detta...nåt...jag inte kan sätta ord på...

Kanske bara ord som behöver lämnas någonstans för att jag ska få sova utan så mycket tankar?

Det kokar.

Jag är ledsen. Väldigt ledsen. Såklart, säger säkert många. Andra förstår inte. Några kan inte ens förstå.

Om det finns nån läsare här som inte har sånna känslor för "bara en hund" som jag har, så undanbedes den läsa vidare här. Dessa rader bli säkert bara nåt "blaha" för den stackaren... Och jag behöver inte få veta det.

Mina hundar är mer värda för mig än de flesta människor. De ingår i min familj, de också. De är mer "släkt och vän" än de flesta som på pappret ska vara det. Jag älskar dem väldigt, väldigt mycket. Jag har sagt det förr och kommer säkerligen skriva och säga det livet ut. De älskar en för den man är. De älskar en inte för nåt man bör vara.

Mina hundar...

Det finns inga mina hundar.

Nu finns "bara" min hund. En hund. En katt.

För mindre än ett år sen var det mina 3 hundar. 2 katter. 1 hamster.

Behöver jag ens förklara...?...

Jag orkar inte.

Jag går från sömn till gråt till blicklöst stirrande rätt ut över åkern. "Får" man skratta ens, efter...det "där"?

Så trött. Så matt.

Ska man äta? Mår illa.

Jag är tyst. Bedrövad.

Saknad. Enormt tyst här. Vill inte vara här. Vill vara här.

Jag ser att telefonen ringer. Har valt att ha den på ljudlöst. Jag orkar inte svara. Jag ser sms:n. Jag vet om att det finns väldigt många som skrivit väldigt fina ord på fb...i sms...på andra vis...

Jag vet inte ens om jag ska be om ursäkt för att jag inte orkar svara? Jag är inte ohövlig eller nonchalant. Jag är bara i ett "töcken" just nu. Behöver andas. Att få vara i fred och samla tankar.

Men de absolut rätta orden är:

Jag ORKAR inte! "Förlåt" men...jag vill/behöver vara i fred...idag...imorgon...ett tag framåt...

Varje gång jag ska säga nåt om...så stockar det sig i halsen.

Jag orkar inte med det.

Det är jobbigt som det är.

Jag gråter. Vilket är nästan hela tiden.

Jag behöver luft.

Det är jobbigt nog att behöva få frågorna från barnen. Frågorna som De måste få ur sig.:

"Mamma...?!...är du fortfarande ledsen??"

"Mamma...när kommer han hem igen?..."

"Mamma...är Bosse ledsen? Det var ju hans bästa kompis...faktiskt..."

"Mamma...jag är också ledsen..."

Kära små kloka barn...

Vet inte om de får de rätta svaren. Men jag svarar ärligt.

Jag vet inte om jag ens förstår. Hur ska de kunna förstå? Deras "familj" krymper...

Ska det vara såhär?

Jag förstår.

Jag vill inte förstå.

Jag...orkar inte helt enkelt.

När tar "vår beskärda del av ledsamheter" slut? Ska man ta mera nu, vill jag veta det Nu. Medans hjärnan iaf inte hänger med.

Imorgon flyr vi. Vi bestämde oss nu. Vi behöver nåt annat att se och tänka på. För här hemma är det jobbigt att bara se för många koppel i hallen.

Vi har sagt adjö till en kär familjemedlem. Vi tog beslutet. Vi gjorde vår plikt som hundägare.

Så ont.

Vi behöver få...leva... Barnen behöver få se nåt annat än gråtande, bedrövade föräldrar. Bosse. Ja...va tänker han? Vart är han? Han ligger mest där han och...hans bästa kompis alltid låg. Tillsammans.

Nu är han ensam.

Tänker han nåt?

Vi...som inte ens har "överlevt" att Falcon lämnade oss för mindre än ett år sen... Och nu behövde fatta ännu ett jobbigt beslut. Det är jobbigt som det är.

Orkar inte tänka nu. Orkar inte svara. Orkar inte. Orkar inte.

Orkar man vara stark hur länge som helst?

Man orkar inte svara snällt och uppfostrat. Jag orkar inte.

Låt mig vara. Det låter säkert illa men...

Vi/Jag har mist våran kompis.

Vi skulle tävla i sommar. Vi skulle fan göra det!!! Han och Matte. Vilket team.

Det är säkert inte det rätta att göra nu, tänka så. Men hur ska man tänka? Hur ska man tycka? Hur ska man orka?

Jag orkar inte nu...

Det var skit. Det är värre nu.

Jag orkar inte sova eller vara vaken. Jag orkar inte skriva mera.

Kanske nån förstår? Kanske inte.

Timeout. 

"Förlåt att jag inte svarar, men..."