Läste här i min blogg att jag för exakt ett år sen funderade på att skriva en bok.

Tanken far fram och tillbaka fortfarande ibland...

Men just nu har jag inte tid med sånt inte.

Jag har ju fastnat i läsarträsket igen och jag måste fråga mig själv varför jag gör dessa uppehåll? Idiotiskt!! Det är ju världens bästa avkoppling!!!

Har hunnit en del i Hypnotisören nu. Gillar den mer och mer för varje sida måste jag säga. Och det trodde jag inte när jag öppnade den för första gången....

Bara att ta lärdom.

"You shouldn+t judge a book by it´s cover"

Det gick över förväntan hörrni. Avled inte. Andas normalt fortfarande. Hade en hel del att göra så tiden snurra på.

Bra så, Veckan!! Fortsätt i samma stil så är jag nöjd och snart dags för fredagsmys.   

Sen skulle det och det och det göras...och hann med att mysa massor med prinsessorna framför guldrullen BJÖRNBRÖDER en stund också. Man måste ta sig tid för barnen!!!

(...och aldrig erkänna att de ledsnat på den filmen för lääääänge sen...men deras mamma tvingar dem att kolla, så HON får anledningen   )

Kom just på att imorgon måste jag hasta mig efter jobbet. Men va fän ger man till nån som har ALLT redan??

Tips mottaget GÄRNA!! 66:a blir visst lilla mamsen   

De var ett tag sen.

"Hej! Hur är det med er?"

Det har gått några "tysta" dagar härifrån. Orsak ett. Yrseln är tillbaka...  

Jävligt länge sen vi träffades och jag har INTE saknat den. Men nu har den etsat sig fast för tredje dagen på raken.   Igår morse så skulle jag bara klä på mig skorna och föll som en fura i stengolvet. Totalt svart framför ögonen. Förbannad reste jag mig igen och vingla vidare...

Det sitter i nacken och ner i ena axeln känns de som. Lägger jag mig ner, ställer mig för fort, vrider lite på huvudet antingen nedåt eller åt sidorna eller böjer mig så är karusellen igång. Usch...!!

Klockan 4 började gårdagen. Idioti!! 5 lämnade vi huset.

Jag var som en unge redan kvällen innan, som inte vill till skolan...och blir typ draaaagen ut till bilen.

Blandade känslor inför att vara "back". Ville inte börja gråta om nån nämnde Dante (hände såklart), ville inte träffa folk jag inte vill träffa (hände glädjande INTE) men ville såklart åka för att kaaaanske få den där vita rosetten som vi så gärna vill ha. Hoppas kan man ju alltid.

Med facit på hand så ångrar jag mig inte en sekund över att jag följde med husse och hund till utställningen i Ransäter. Fick ju träffa fina människor och se många fina hundar.   Visst var det i blandade känslor pga alltet...men...

Nya fina utställningstältet fick följa med. Det var uppsatt på ett kick!   

Snälla lilla Bo låg där i tältet utan bur eller fastsättning hela dagen.   Han är rätt snäll den killen.

Bosses kärlek YENNA kom!! Och hennes goa ägare!!   Det var såå kul att se Bosse och Yenna träffas igen. Det kände VERKLIGEN igen varann. Pip i nosen och gosigos i massor. Åh...hjärtat blöder för att de inte fick sina valpar... Men det är ju som bekant inte mkt som blir som man vill här i världen...

Träffade ju som ovan skrivet många människor jag saknat. Skratta var en härlig känsla. Orsakerna varierande...  Tack!!

Ja utställning var det ju. Bosse var anmäld och husse var envis med att han skulle dit och ställas också. Hade jag bestämt så hade vi inte åkt. Okej!! Erkänner att husse var den smartare av oss -  IGÅR!!   (En merit han inte kan ta med sig va???)

Dealen blev att jag åkte med, men husse fick fasen ställa själv om han nu skulle envisas med "idiotin"...  

Bosse vann championklassen (de va 2 men CK fick han också!!) trots att pälsen rasade "ihop" under natten. Den var dock jättefin kvällen innan. Men, men... Man får ju inte visa "gårdagens" bildbevis som underlag...ännu!!   (Jag tror den dagen kommer. Remember vart ni läste det först)

Till hanhundsklassen var de 5 st. Här står de inför placeringen. En unghund, två öppenklassare, Bosse/husse och så sist vinnande Keno, veteran.

Bosse slutade på en hedrande andra plats och eftersom vinnaren är klar med sina vita rosetter så... CACIB:et var Bosses!!   Åh så glad jag blev!!!

Keno vann sen BIR (slutade med BIG3/BIS2 veteran) och vackraste Yenna blev BIM, också hon med cacib. Gro och Kristoffers lilla stjärna Ine fick med sig ett svenskt Cert hem. Välförtjänt då hon rör sig som en Gud och är väldigt vacker ung tik. Ia´s fina Bella stod som andra bästa tik. Så mina favoriter stod där de stod kan man säga. Fasen...kanske ska bli domare iaf?!   

Här är den: Vackra Vita   Snygg va?? Me like it!!  

Tog ett snabbt stopp på Lager157 på hemvägen i Karlstad och hittade lite till tjejerna bl a. Sen så svimmade vi av allihopa vid hemkomsten... Blev en väldigt sen middag och lite firardrinkar. Lång dag blev snabbt Gonatt kan man säga.

Idag så har jag snurrat runt mest. Karusell är inget för mig. Blir illamående för ingenting. Förbannade elände, ge sig av!!! Jag ska tyvärr jobba imorgon och vill gärna kunna gå och stå rakt om inget annat.   Gud vet hur man ska komma igång där borta?? Har faktiskt förträngt ALLT av arbete ska erkännas. Och disorienterad i skallen är jag ff så...det kan hända ingenting imorgon. Sad but true. De får ta mig för vad jag är...krashad.

Barnen har nyss dragit på "föräldraledighet" och huset är storstädat. Tvättmaskinen har gått varm hela dagen. Några fönster har fått synbarhet. Alltid lika kul att kunna se ut.   Sambon nu ute och handlar lite och luftar Bo. När han kommer hem blir det lugn soffkväll (fast jag skulle behöva till Ikea om sanningen ska fram, rumsbordet har brakat) och sen tidig läggning för oss kan jag tro. Sitta och sova funkar bra. Då snurrar det inte kom jag fram till i natt.   

Fyyy...ska man behöva lyssna på den där eländiga väckarklockan imorgonbitti igen...  Min tröst i det hela är att jag får träffa Lola. Hon får rädda mig. Så räddar jag henne.   

Dagarna går. Semestern går. Jag får i stort sett inte mycket gjort. Jag vill inte ha nån action just nu. De är ”bra” som det är.

Men jag läser ut mina böcker och sover. Precis avslutat Den Femte Årstiden. Den är verkligen jättebra!! Läs den, men först alla de andra såklart. Kallentoft är näääästan lika bra som Montanari.

Har nu gett mig in på Hypnotisören.

Solen behagar värma emellanåt också.

Det är nåt jag behöver. Även om jag får kämpa för att klara av att ligga still och njuta. Ni vet. Alla ”ska bara…”.

Lugn och skönt och tyst.

Det kommer en höst och arbete ("ett helt år") snart igen. Det kommer en vardag för oss alla.

Många som läser min blogg lägger inga kommentarer här. Förstår det och det är absolut inget man ska heller, tycker jag. Jag fungerar likadant själv. Många ger sig dock "tillkänna" på andra sätt. Jag har fått många hyllningar genom åren, vid sidan av, för att jag skriver vad jag tycker och tänker i mitt vardagsbabbel. För att jag gör denna dagbok på MITT SÄTT och säkert inte alls som andra vill att den ska vara och se ut. Eller som den säkert bör vara skriven. Det är verkligen kul att få höra. Tack!!

Vad ska jag säga om det? Sån är jag. Inte som alla andra. På gott och säkert jätteont. Absolut INTE felfri men vet vad jag tycker. Rätt envis också. Det kostar ibland. Men vad ska jag göra? Ändra på Mig? Vem är Jag då?

I grund och botten för att jag just inte har speciellt många förutfattade meningar om någon eller något. Jag vill hitta min egen väg för att komma till slutsatser. Ibland stämmer det som "alla säger". Men långt ifrån alltid.

Lyssna på skvaller kan vem som helst. Ett telefonsamtal…och OJ va man kan få höra!!! Om man vill tro, dvs. Ibland är det enkelt att lyssna på nån man tror på. Men det finns vänner som inte är riktiga vänner. Tyvärr.

Hur många vill hitta sanningen? För den kanske inte är fullt så "spännande" som man "hoppats på"? Det kan bara vara en enkel historia som går fel. Det behöver inte vara medvetet ens.

Men. Så många av oss vet och kan så jävla mycket. Ja…fast det är ju inte så såklart. Och Allvetare kommer det fler och fler av. Alla är inte proffs. Sorry to be the one to tell. Det är därför vi vanliga finns.

Som den lilla texten jag läste häromdagen någonstans:

Och den här är tänkvärd i alla lägen!

Ingen är helig. Jo, nån Birgitta sas vara det. Men bara Gud vet om ens hon verkligen var Not Guilty hela livet ut?!

På min egen bekostnad kan jag göra mycket har jag förstått. Så länge ingen annan skadas så är ju allt jag skriver bara ord rätt ut i rymden, inte sant?!

Facebook. Huga. Kan inte läsa alla inlägg som så många snälla människor skrivit. Så många känslor!!!

Men. Det finns alltid ett Men med.

Nåt som för alltid i min lilla värld kommer vara en gåta är VARFÖR måste folk skriva för vad andra kan se, och inte bara tycka/inte tycka i sin egen vrå??

Det behövs inte #pompa å ståt och serpentiner# till nån som man i verkliga livet inte alls unnar en hyllning.

Och det behövs faktiskt inte alls skrivas nåt när någons kär gått bort heller. Det gör nästan ondare än själva händelsen när man vet att det inte menas alls.

Jag har beklagligt hittat inlägg och meddelanden från folk ang. Dantes bortgång som i själva verket både spenderat timtals av BULLSHITTALKING om min hund och som aldrig haft ett gott ord att säga om hunden när han levde. Varför då bry sig nu?? För Gud ska veta att den hunden varit spekulerad... För varför fråga och få svar när man kan hitta på nåt?

Det gör ont. Jätteont. Och jag blir förbannad!!

Av ren "ojsan då" så skrev jag inte hela historien häromdagen här. Jag har liksom lärt mig av erfarenhet hur ”systemet” fungerar...

Jag har nyss uppdaterat mig i att min blogg har varit så pass intressant att den haft HUNDRATALS sidvisningar av mellan 30 och 50 unika besökare per dag, senaste veckan. Ca 40 personer har alltså läst och läst lite igen...

Ca 40 personer har nu också förtäljt hur det gick till, till ett gäng av folk som inte läser här, som velat veta eller kanske bara fått veta i förbifarten.

Ok. Nu vet "alla". Alla från de senaste dagarna kommer heller inte att kika in här nu igen. För de ”vet” ju nu.

Men. Nej. Alla vet verkligen inte. Ni vet, det finns alltid för- och eftertexter på filmer man aldrig orkar läsa.

Alla vet inte att för mindre än en månad sedan så satt jag i en veckas tid och masserade min lilla vän flera gånger per dag för att han helt plötsligt hade så ont i ryggen att han inte ville gå(!!) Alla vet heller inte att han hade en konstig hälta som kom och gick...kom och gick...ont i kroppen som kom och gick...borreliahelvete som kom och gick...att den aldrig kunde ge sig av. Förbannade skit!! Smärtstillande/antiinflammatoriskt funkade ibland. Rörelse funkade också superbt, när han ville/kunde röra sig. Det var riktigt bra dagar där emellan. Som vanligt. Allt kom och gick som gubben- i- lådan. De sista dagarna var det ett sådär. Men han var glad och åt igen.

Med detta (också) i bagaget, när olyckan nu var framme på nån sekund och förändrade allt, togs beslutet ganska ”lätt” att det räcker nu vännen. Du ska inte ha ont mera, av nån form. Du förtjänar inte det. Du är och har alltid varit, sen första tasstrampet på svensk mark, en aktiv kompis ingen dörrmatta, som nu ska behöva opereras utan garantier för bra utgång och ligga still (antagligen i bur för att göra det möjligt) en låååång tid framöver?? Vilken ägare gör sånt. Det är inte ett värdigt hundliv i min värld! Men det är i min värld, förstås.

När vi skaffade Puck fick vi ju strax därefter ta bort våran 5åriga blandis. Tror de hann leva ihop bara nån vecka. Mycket beklagligt. Tror de hade kunnat ge varann massor att tänka på. Men så fick det aldrig bli.

Dagen när det sambolivet gick åt helvete glömmer man ju aldrig. Han och jag var i skogen, precis som vilken dag som helst. Han var av en modell Pinn-och-boll-galning, som få. Jag kasta en pinne för mycket. Sen skulle vi gå hem. Han tog en snäv kurva och det bokstavligen small i höften på honom.

Och han skrek. Och jag grät och försökte bära hem denna 40 kilos hund hem. Det tog en evighet. 40 kilo är inte så mycket men just då var det som om jag skulle bära en hel karl. En hel karl som dessutom grät av smärta…

Veterinärutlåtandet var: ”…25000kr för en ny höft är det enda ni kan göra. Och eftersom den andra höften inte är en vacker syn så borde ni nog byta den också.”

Nejdu. Inte ett alternativ.

Smärta, sorg och tårar…

Men...vad vi fick höra bakvägen var att vi hade avlivat en fullt frisk hund bara för att vi hade fått nån jävla knäpp för Berners och säkert bara ville skaffa ännu en renrasig hund! Den stackars blandisen dög väl inte mera??

Allt folk är inte snällt... Dessa ord kom också från en sk vän. Och såklart, som alltid, inte direktvägen.

Och så undra nån varför jag har en smått avvaktande inställning till många folks ”Vänskapliga engagemang”?

Ja. You tell me. Va kan det bero på??

Tack, för att jag nu slipper ha detta inombords mera. Nu är det skrivet och jag hoppas det aldrig behöver nämnas eller tänkas på igen.

Det är tur att det finns genuint härliga människor runt om en. Sånna som man kan få ringa och bara gråta hos ELLER skratta så tårarna sprutar. Sånna som alltid bryr sig. Det bästa av samtal: ”Hej! Mår du bra? Härligt, då vet jag det!! Hejdå!”

Men tyvärr så hinns det inte med att folk ingår mer i ens vardag. Men oj vad Jag önskar det kunde vara möjligt. Så snälla, goa. Jag skulle vilja krama Er alla jättehårt och jag hoppas innerligt att Ni vet att Jag finns här om Ni skulle behöva mig en dag?! Kan jag inte svara när ni ringer så hör av er igen. Att jag inte svarar på ett sms, telefonsamtal eller mail just på sekunden betyder inte att jag inte tänker göra det!

Det händer även den bäste att man behöver tvätta håret, behöver handla, åka bort, arbeta eller helt enkelt (överdrivet sanningsenligt) har en unge som behöver hjälp på toaletten just där och då!

Jag vill innerligt TACKA för att Ni finns för mig/oss i svåra stunder och även glädjens underbara! Jag hoppas vi kan vara vänner länge, länge och för alltid är ännu trevligare. En bra vän är unik!! Och tacknämligt så är fler människor av det goda släktet.

Jag tänker gå vidare nu.

Jag har tagit min Timeout och insett att lugn och ro är bra grejjer. Man får tiden att tänka, gråta, sörja, svära, förbanna, komma över chocken att det är som det är nu och…faktiskt efteråt, hitta glädje i vardagen igen. Inget är som vanligt och återfallen kommer med all säkerhet men…man måste komma till en dag när det är dags att hitta skorna för att kunna gå ut. Om nån förstår hur jag tänker?

För glädjeämnen finns.

Mitt största glädjeämna idag är att vi nu äntligen hittat en bur till bilskuffen nu. Bosse kan åka säkert och lagligt. Härligt!! Vad han gillar ”fängelset” är en annan historia. Haha. Sötnöten. Ibland undrar jag om han inte är lite lik Falcon iaf!? Just i momentet ”Varför behöver Jag???”

Falcon…som tyckte att koppel var ett otyg som andra ”olydiga” kunde använda så han fick glida runt i livet utan att behöva ha dessa ”slynglar” korsandes hans väg. En kung ut i klospetsarna var han och krävde sin respekt. Storhetsvansinne kan vara ett annat ord. Men det var charmigt på alla sätt och vis. Vilket sätt han hade den gamla gubben.

Fina minnen. Fina stunder. Sköt om er!

Tack för alla fina inlägg här. Det värmer, verkligen!! Det är ju tyvärr inte alla som förstår hur mkt en hund kan ge. Och än mindre hur mkt de kan saknas när de inte finns mera.  

Som skrivet...ännu en dag har gått. Det går. Inte som vanligt. Men det går.

Jag sover...och sover...jag tror jag funkar så när jag blir riktigt ledsen.

Saknaden behöver man jag ju inte beskriva...och tårarna kommer...och går...och kommer...

Många som undrar. Ibland vill man svara som dig, Ingrid. Förstår precis.

Det som kort hände var att vi kom hem. Möttes av två glada hundar som vanligt. Grabbarna kom i full kareta...och så tog Dante en trapp i ett skutt, som vanligt...och så landade han med ett SKRIK!!

Sen hängde ett ben. Akut till veterinären. Fallet löst omedelbart. Korsbandet rakt av. Åkte hem med två "val" från veterinärerna. Trots smärtstillande...trots försöken att hålla honom lugn, vilket var och har alltid har varit, en omöjlighet, så GRÄT han. Dante har aldrig i hela sitt liv gråtit över nåt. Han var liksom gjord av sten. Men tydligen hade även Dante en svag länk som inte höll.

De som kände Dante VET att han levde i fullt ös. Allt skedde i glada (hjärtstillade) hopp och jubel. Mest en tass i backen. Dante var en hund du inte kunde hålla still. Det var inte ett ord (lugn) som fanns i hans natur. Inte ens en enkel utfodring gick att utföra utan dubbla volter på en meter. Sån var han. Sån kommer vi minnas honom. "Galen" och busig.

Och ja Lisa. Nu är han med fina kompisar. Och Ninisen behåller han nog alldeles för sig själv   

Efter många funderingar och lidande av att se och höra honom, så gav magkänslan oss beslutet. Det enda rätta för våran vän.

Bosse då...ja...lillemannen... "Ensambarnet". Vad han tänker kan man bara gissa. Han är sååå lugn. Syns inte. Märks knappt. Men gosar så gärna och det kan man inte få nog av. En tröst av den bästa sorten för en ledsen ägare.

Vi har honom. Lyckan i allt det jobbiga.

Just nu är vi hundvakt till en BC. Vi tänkte att det kan ju kanske också vara "bra" att en kompis kommer ett par dagar och lättar upp?

Kan bara sammanfatta: "En kompis väljer jag själv!!", sa Bosse. BC:n kontrar med tron om att Bosse ska äta upp honom (han är ju såå STOOOR!!!!  ), så... Grabbarna går här och bara ser på varann och så händer inte mkt mera.

Och så gick ännu en dag. Imorgon kommer nog också. Har nästan glömt bort att jag faktiskt har semester den här veckan också. Mycket som "faller bort" när hjärnan stannar...

Det blev en dag idag också...?

I skallen är det ett allmänt svammel av ord och känslor. Tomt. Men fullt. Jag vet inte om jag ens borde skriva detta.

Det är säkert inte "rätt och riktigt"?

Jag orkar inte prata. Vad borde man orka egentligen? Vad är rätt?

Kanske det är ledsamheten som behöver ut, någonstans? Då är skriva ett bra tilltyg.

Kanske är detta bara nonsens för någon.

För mig är detta...nåt...jag inte kan sätta ord på...

Kanske bara ord som behöver lämnas någonstans för att jag ska få sova utan så mycket tankar?

Det kokar.

Jag är ledsen. Väldigt ledsen. Såklart, säger säkert många. Andra förstår inte. Några kan inte ens förstå.

Om det finns nån läsare här som inte har sånna känslor för "bara en hund" som jag har, så undanbedes den läsa vidare här. Dessa rader bli säkert bara nåt "blaha" för den stackaren... Och jag behöver inte få veta det.

Mina hundar är mer värda för mig än de flesta människor. De ingår i min familj, de också. De är mer "släkt och vän" än de flesta som på pappret ska vara det. Jag älskar dem väldigt, väldigt mycket. Jag har sagt det förr och kommer säkerligen skriva och säga det livet ut. De älskar en för den man är. De älskar en inte för nåt man bör vara.

Mina hundar...

Det finns inga mina hundar.

Nu finns "bara" min hund. En hund. En katt.

För mindre än ett år sen var det mina 3 hundar. 2 katter. 1 hamster.

Behöver jag ens förklara...?...

Jag orkar inte.

Jag går från sömn till gråt till blicklöst stirrande rätt ut över åkern. "Får" man skratta ens, efter...det "där"?

Så trött. Så matt.

Ska man äta? Mår illa.

Jag är tyst. Bedrövad.

Saknad. Enormt tyst här. Vill inte vara här. Vill vara här.

Jag ser att telefonen ringer. Har valt att ha den på ljudlöst. Jag orkar inte svara. Jag ser sms:n. Jag vet om att det finns väldigt många som skrivit väldigt fina ord på fb...i sms...på andra vis...

Jag vet inte ens om jag ska be om ursäkt för att jag inte orkar svara? Jag är inte ohövlig eller nonchalant. Jag är bara i ett "töcken" just nu. Behöver andas. Att få vara i fred och samla tankar.

Men de absolut rätta orden är:

Jag ORKAR inte! "Förlåt" men...jag vill/behöver vara i fred...idag...imorgon...ett tag framåt...

Varje gång jag ska säga nåt om...så stockar det sig i halsen.

Jag orkar inte med det.

Det är jobbigt som det är.

Jag gråter. Vilket är nästan hela tiden.

Jag behöver luft.

Det är jobbigt nog att behöva få frågorna från barnen. Frågorna som De måste få ur sig.:

"Mamma...?!...är du fortfarande ledsen??"

"Mamma...när kommer han hem igen?..."

"Mamma...är Bosse ledsen? Det var ju hans bästa kompis...faktiskt..."

"Mamma...jag är också ledsen..."

Kära små kloka barn...

Vet inte om de får de rätta svaren. Men jag svarar ärligt.

Jag vet inte om jag ens förstår. Hur ska de kunna förstå? Deras "familj" krymper...

Ska det vara såhär?

Jag förstår.

Jag vill inte förstå.

Jag...orkar inte helt enkelt.

När tar "vår beskärda del av ledsamheter" slut? Ska man ta mera nu, vill jag veta det Nu. Medans hjärnan iaf inte hänger med.

Imorgon flyr vi. Vi bestämde oss nu. Vi behöver nåt annat att se och tänka på. För här hemma är det jobbigt att bara se för många koppel i hallen.

Vi har sagt adjö till en kär familjemedlem. Vi tog beslutet. Vi gjorde vår plikt som hundägare.

Så ont.

Vi behöver få...leva... Barnen behöver få se nåt annat än gråtande, bedrövade föräldrar. Bosse. Ja...va tänker han? Vart är han? Han ligger mest där han och...hans bästa kompis alltid låg. Tillsammans.

Nu är han ensam.

Tänker han nåt?

Vi...som inte ens har "överlevt" att Falcon lämnade oss för mindre än ett år sen... Och nu behövde fatta ännu ett jobbigt beslut. Det är jobbigt som det är.

Orkar inte tänka nu. Orkar inte svara. Orkar inte. Orkar inte.

Orkar man vara stark hur länge som helst?

Man orkar inte svara snällt och uppfostrat. Jag orkar inte.

Låt mig vara. Det låter säkert illa men...

Vi/Jag har mist våran kompis.

Vi skulle tävla i sommar. Vi skulle fan göra det!!! Han och Matte. Vilket team.

Det är säkert inte det rätta att göra nu, tänka så. Men hur ska man tänka? Hur ska man tycka? Hur ska man orka?

Jag orkar inte nu...

Det var skit. Det är värre nu.

Jag orkar inte sova eller vara vaken. Jag orkar inte skriva mera.

Kanske nån förstår? Kanske inte.

Timeout. 

"Förlåt att jag inte svarar, men..."

Den mesta hund man kan få äran att äga, springer inte i full fart över ägorna.

Ingen som brottas på gräsmattan.

De glada tjuten har tystnat.

Hoppen och skutten har stillats.

Alla skor står där de egentligen ska stå.

Farten och fläkten har bytts ut mot stillhet...och tystnad...

Du är så saknad min älskade vän. Hjärtat i tusen bitar.

"Mammas Bäbisch"

Tårarna... Varje tår är för varje glädjestund du gett oss.

Det är många, väldigt många.

Men du är inte borta.

Du finns här i hjärtat för alltid. För ALLTID!

Du finns här i luften.  Jag hör dig. Jag klev nyss över dig, av vanan, borta vid kylskåpet.

Bästa platsen...alltid "i vägen". Där skulle Du vara.

Det är så tomt. Det är så tyst.

Vem ska nu få oss att tappa andan av alla galna upptåg?

Det var ju DU. Fullt ös. Mera, mera! Jobba! Skutta! Full koll! I "tjänst" dygnet runt!

Vem ska nu...?

Du fattas oss så otroligt mycket, Dante!

Du var ju nyss här.

Jag kan inte andas...

Hur ska jag klara av detta...

VILKEN GULDRULLE!   

Leta reda på närmsta unge (om du inte "törs" kolla den själv) och åk och se den!!!

Det är ju sällan eller aldrig en uppföljare är bättre än den/de filmerna innan. Men den HÄR är nog det!

Skrattade en hel del.

Våran "Popcorn-Pia" gillade såklart sina snacks också...

Helt makalöst galen i popcorn är hon.

Ja en rolig kväll hade vi sanneligen! Och Nya Filmstaden i stan är verkligen jättefräsch. Har aldrig varit där tidigare. Tjejerna såklart lyriska över både discobollarna i taket och det glittriga golvet. Haha... Tjejer!!   

Tidigare på dagen var det regn men jag bara suckade och hämtade målarhinken och pensel. Hade dock sånt tur så det stänkte faktiskt inte in på altanen så det funkade. Och när jag hade kladdat klart så blev det solgass och värme igen. Imorgon får jag kika på helheten. Om jag hinner. 

Haft en liten slöstund i bokens värld också såklart. Lugnt och skönt. Vila.

Tjejerna trotsade regnets alla makter och hoppade studsmatta i spöregn så det stänkte om det. Men OJ va de skrattade och hade skoj. De lever på hoppet just nu, kan man ironiskt säga.

Avslutade kvällen med skogspromisar med grabbarna. Är nog dags för tvättning och nytt medel på det för nu är det fästingplockande igen... *suckar djupt*.