Ja...de va idag då...som just gick...

Började morgonen med att försöka komma oss iväg till Polisstationen i Köping. Inte helt enkelt. Jag bara vill inte!!! stressa när det är morgon. Främst för att min kropp inte klarar av det. Hur f*n ska nästa vecka bli??? Och för inte tala om alla andra veckor fram tills nästa års semester?? Usch! Tvi!! H*ete!!

Nåja. Vi kom iväg till sist. Och fastnade på bild gjorde vi allihop. Somliga blev mer fotade än andra. Bara lite tårar. Många frågor att besvara. Föräldrar som antagligen kommer se ut som massmördare i sina pass... Men ungarna blev förbannat söta på sina!! Bra avelsmaterial!! Avkommorna blev ABSOLUT bättre än föregångarna!! Va vi kan!!   Nästan så man kan börja planera för nästa kull... 

Som "någon" dag innan...staketgöra på schemat!! Nästan så jag ville slänga mig ner på backen och ligga och blåååsa igång bränningen av betongen, pga otålighet där. Målade lite bräder i solen. Rätt behagligt. Kaaaanske, kaaanske snart....

Men hur jag än vrider och vänder på denna dag, skämtar, tänker på annat, eller vad jag nu försöker hitta på att skriva/prata/tänka på, så är och förblir denna dag för alltid dagen då mitt hjärta gick sönder, förra året. Ett år redan?!? Och jag har inte slutat gråta en endaste dag efter den hunden (de dagarna jag tillåter mig att tänka på honom). Tränger jag bort tankarna går det bra. Och ja...den 20:e juli gjorde ju inte dagarna lättare precis... Gråtklump i halsen.

Falcon.

Dante.

Falcon.

Esse.

Puck.

Basse.

Det är inte mänskligt att ha så ont i hjärtat som jag har över dessa. Ja, för de som inte förstått det/någonsin kommer förstå det, hundarna betyder mer för mig än de flesta människor. Det har en del med ärlighet att göra. Nåt inte alla förstår (heller). Alla har de såklart sina platser i tankar och känslor. Men Falcon är den som var "HAN". Antaligen för att han var så speciell. Säkert en del för att vi fick ha honom absolut längst. En del för att han lärde mig att lydnad va nåt man kunde göra storstilat. Men mest av allt just för att han var MIN. Det valet gjorde han dock själv. Husse funkade såklart men...mestadels så drev han bara med husse och de gånger han "lydde" var det för att han just där och då inte hade nåt annat för sig. Underbara hund!!! Och han bokstavligen sket i allt, andra och annat om matte fanns i närheten att se, och en tid innan, att höra.

Idag var det ett år sen...

Nej jag kan inte skriva mera här...nu...