Det blev en dag idag också...?

I skallen är det ett allmänt svammel av ord och känslor. Tomt. Men fullt. Jag vet inte om jag ens borde skriva detta.

Det är säkert inte "rätt och riktigt"?

Jag orkar inte prata. Vad borde man orka egentligen? Vad är rätt?

Kanske det är ledsamheten som behöver ut, någonstans? Då är skriva ett bra tilltyg.

Kanske är detta bara nonsens för någon.

För mig är detta...nåt...jag inte kan sätta ord på...

Kanske bara ord som behöver lämnas någonstans för att jag ska få sova utan så mycket tankar?

Det kokar.

Jag är ledsen. Väldigt ledsen. Såklart, säger säkert många. Andra förstår inte. Några kan inte ens förstå.

Om det finns nån läsare här som inte har sånna känslor för "bara en hund" som jag har, så undanbedes den läsa vidare här. Dessa rader bli säkert bara nåt "blaha" för den stackaren... Och jag behöver inte få veta det.

Mina hundar är mer värda för mig än de flesta människor. De ingår i min familj, de också. De är mer "släkt och vän" än de flesta som på pappret ska vara det. Jag älskar dem väldigt, väldigt mycket. Jag har sagt det förr och kommer säkerligen skriva och säga det livet ut. De älskar en för den man är. De älskar en inte för nåt man bör vara.

Mina hundar...

Det finns inga mina hundar.

Nu finns "bara" min hund. En hund. En katt.

För mindre än ett år sen var det mina 3 hundar. 2 katter. 1 hamster.

Behöver jag ens förklara...?...

Jag orkar inte.

Jag går från sömn till gråt till blicklöst stirrande rätt ut över åkern. "Får" man skratta ens, efter...det "där"?

Så trött. Så matt.

Ska man äta? Mår illa.

Jag är tyst. Bedrövad.

Saknad. Enormt tyst här. Vill inte vara här. Vill vara här.

Jag ser att telefonen ringer. Har valt att ha den på ljudlöst. Jag orkar inte svara. Jag ser sms:n. Jag vet om att det finns väldigt många som skrivit väldigt fina ord på fb...i sms...på andra vis...

Jag vet inte ens om jag ska be om ursäkt för att jag inte orkar svara? Jag är inte ohövlig eller nonchalant. Jag är bara i ett "töcken" just nu. Behöver andas. Att få vara i fred och samla tankar.

Men de absolut rätta orden är:

Jag ORKAR inte! "Förlåt" men...jag vill/behöver vara i fred...idag...imorgon...ett tag framåt...

Varje gång jag ska säga nåt om...så stockar det sig i halsen.

Jag orkar inte med det.

Det är jobbigt som det är.

Jag gråter. Vilket är nästan hela tiden.

Jag behöver luft.

Det är jobbigt nog att behöva få frågorna från barnen. Frågorna som De måste få ur sig.:

"Mamma...?!...är du fortfarande ledsen??"

"Mamma...när kommer han hem igen?..."

"Mamma...är Bosse ledsen? Det var ju hans bästa kompis...faktiskt..."

"Mamma...jag är också ledsen..."

Kära små kloka barn...

Vet inte om de får de rätta svaren. Men jag svarar ärligt.

Jag vet inte om jag ens förstår. Hur ska de kunna förstå? Deras "familj" krymper...

Ska det vara såhär?

Jag förstår.

Jag vill inte förstå.

Jag...orkar inte helt enkelt.

När tar "vår beskärda del av ledsamheter" slut? Ska man ta mera nu, vill jag veta det Nu. Medans hjärnan iaf inte hänger med.

Imorgon flyr vi. Vi bestämde oss nu. Vi behöver nåt annat att se och tänka på. För här hemma är det jobbigt att bara se för många koppel i hallen.

Vi har sagt adjö till en kär familjemedlem. Vi tog beslutet. Vi gjorde vår plikt som hundägare.

Så ont.

Vi behöver få...leva... Barnen behöver få se nåt annat än gråtande, bedrövade föräldrar. Bosse. Ja...va tänker han? Vart är han? Han ligger mest där han och...hans bästa kompis alltid låg. Tillsammans.

Nu är han ensam.

Tänker han nåt?

Vi...som inte ens har "överlevt" att Falcon lämnade oss för mindre än ett år sen... Och nu behövde fatta ännu ett jobbigt beslut. Det är jobbigt som det är.

Orkar inte tänka nu. Orkar inte svara. Orkar inte. Orkar inte.

Orkar man vara stark hur länge som helst?

Man orkar inte svara snällt och uppfostrat. Jag orkar inte.

Låt mig vara. Det låter säkert illa men...

Vi/Jag har mist våran kompis.

Vi skulle tävla i sommar. Vi skulle fan göra det!!! Han och Matte. Vilket team.

Det är säkert inte det rätta att göra nu, tänka så. Men hur ska man tänka? Hur ska man tycka? Hur ska man orka?

Jag orkar inte nu...

Det var skit. Det är värre nu.

Jag orkar inte sova eller vara vaken. Jag orkar inte skriva mera.

Kanske nån förstår? Kanske inte.

Timeout. 

"Förlåt att jag inte svarar, men..."

 

Sanna

22 juli 2012 00:03

Det är klart att du inte behöver be om ursäkt för att du inte orkar svara, Stina!! <3 Du vet att vi är många som förstår och som (tyvärr) vet hur det känns och vad ni går igenom just nu! Vi (jag är säker på att jag kan prata för många av oss) skriver på FB och här för att vi bryr oss och vi förväntar oss inga svar!! <3 Men vi finns här när/om ni kan, vill och orkar och behöver en vän att prata med!!! <3 <3 Kramar!!

http://www.bernergrabbarna.se

 

siv

22 juli 2012 07:09

Förstår hur du känner och genom din blogg så känns det som man känner dina hundar.Vet att det gör fruktansvärt ont att mista en familjemedlem och kompis,tårarna rinner även på migtrots att jag aldrig har träffat honom.Kram på er alla.

 

Ingrid

22 juli 2012 13:02

Snälla goa Stina.
Alla vi som tagit oss an hundar i våra familjer på samma sätt som du, VET vad du/ni går igenom och precis som Sanna skriver så förväntar vi oss inga svar. Vi vet hur ont det göra att ens tänka på kompisen man mist och än värre att behöva prata om det. Vi vet hur svårt det är att ens säga kompisens namn. Tårar, tårar och åter tårar.
Och har man även barn i familjen så måste den lilla orken, som knappt finns, gå till att trösta och försöka förklara på frågor som man egentligen bara vill slå "dövörat" till på. Det gör ju så ont så man håller på att gå sönder.

Det jobbigaste som finns är alla frågor som "vad hände"? Till slut blev jag otrevlig (när det hände oss med Barnabas i Maj), att jag bara röt till som svar att "han dog för fan". Inte det bästa sättet att bemöta folk på men när man fått frågan gång på gång och tårarna bara rinner varje gång nån för det på tal, ja då brister man till slut.
När och om den dagen kommer att man kan och vill prata om det, ja då gör man det, OM man vill och orkar. Om folk ändå kunde förstå det och lämna ifred tills dess!!

Kram på dig Stina, ta väl hand om dig och din familj.

http://jaxon.bloggplatsen.se

 

Lisa

24 juli 2012 19:19

Det finns inga ord till tröst! Det finns inget man kan göra för att allt "ska vara som vanligt" igen. Det finns bara en sak att göra och det är att sörja tills det lättar. Vi som har våra hundar som våra familjemedlemmar och vänner har ett helvete att gå genom såna här gånger och varje gång svär man att ALDRIG MER utsätta sej för det här. Men samtidigt...vi får ju så mycket, vi blir så rika den tid vi har dom, vi njuter varje dag av deras närvaro så varför avstå nåt så underbart? TROTS allt det vedervärdiga att mista dom?
Dante har många vänner där han är nu, Ninisen väntade säkert ;)

Kära vänner...en stor kram från oss

 

Shanie

24 juli 2012 23:39

Jag vet fortfarande inte vad som hände men jag förstår din sorg , den är så djup så hjärtat brister och för många helt obegriplig men låt den vara det, det här är eran sorg inte deras.

Ursh vad livet är orättvist :((((

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om man bara kunde få bryta benen. Vilken befrielse. Det syns. Om man bara kunde få slippa ifrån... Alla diskbråcken i nacken. Sviterna efter cancern. Gallproblem. Magmunsbråcket. Magsår och inflammationer. Tarmfickor. Rörelseproblem...

Eller vad man ska kalla det jag gjort idag?! En del av mitt nya jobb, var det iaf. Som SKA bli bra för mig. Det smakade iaf bra. Jag hade kul, bra energi, i huvudet, för att ta 2 km fyss, nöjd-känslan infann sig ikväll. Jag fick ett nytt eget kon...

"Vilken otur du har..." Är bannemej den värsta kommentaren jag fått och får. Otur har man om man snubblar och stukar lilltån. Tappar bort en strumpa eller liknande. Det jag har är nåt annat. Förbannelse mer likt.   Jag har tappat räkningen, i...

    Den kom i år igen. Tänka sig. Fort gick det också. Bara snön ramlade ner... Men julen har varit jättebra! Förutom att H haft hög feber och varit som en trasdocka... Men har vi någonsin haft en jul när alla varit friska? Tror inte det.  ...