Ibland är det tungt att bara vara människa i denna värld.

Man behöver inte ens va sjuk för att tycka så...

Men så kan man bli sjuk, på det. Då är det TUNGT.

Den senaste veckan har inte varit en rolig tid för mig, och ännu mindre min familj. Att ha två små barn som smått bedrövade kommer smygandes fram, kikar under lugg och tyst viskar: "Är du ff sjuk, mamma?! Det är synd om dig! Jag älskar dig, mamma..."

Det är INTE något jag vill uppleva, men lik förbannat gjort så många gånger nu att det är för ofta. Jag blir tårögd. Jag mår dåligt av bara det.

Jag är ju deras mamma. Jag ska vara där och här och överallt för DEM - inte tvärsom, som det känns som.

De bäddar ner mig, de kramar mig, stryker mig på kinden när jag legat som en "död" och hämtat allt de bara kan förmå att försöka "förbättra" mig med...

Det är mina HJÄLTAR!!     De bär varsin ryggsäck som är så tung så inte ens en vuxen ska behöva göra det. Barn ska vara barn - inte sjukpersonal!!

Jag gjorde nåt dumt igår. Jag ropade "hej". Det kändes verkligen okej hela dagen. Inte bra. Men okej.

Gårdagens senare halva slutade med tårar, huvudet i händerna, Alvedon, solglasögonen... *dunk, dunk, snurr, dunk*

Det har inte varit en rolig tid denna sjukfrånvaro!

Men jag har insett en sak och jag är stolt över mig själv som verkligen lyckats "stänga av". Jag såg nyss en hel hop med missade samtal på min jobbmobil. Det dåliga samvetet bet. Ångest. Men jag MÅSTE slår ifrån mig. Jag har inte legat hemma och ätit bonbons, målat naglarna och fått massage direkt. Jag har varit sjuk. Kräkts. Haft en hemsk huvudvärk och yrsel. Om jag jobbar när jag är sjuk...mao svarar i telefon och "jobbar hemifrån"...ja då har jag insett att då BETALAR JAG faktiskt för att jobba!!

För avdragen för sjukskriving är ju inte direkt 7:50...och betalar med min hälsa...det känner jag att jag är KLAR MED!

Jag hade tänkt komma upp i pensionsålder jag också!!

Att jag är sönderstressad. Det har jag ju insett för ett tag sen. Motvilligt erkännande på HÖG NIVÅ här och nu känner jag. För jag erkänner inte för mig själv att "jag inte kan fixa allt". Det är liksom inte jag.

Kan vi låtsas att ingen läst detta? Att jag bara skrivit för mig självs kom-ihåg? Bra!! Tack!!

Men jag är slut nu. Hela kroppen skriker STOPP!!

Jag har därför gett mig själv ett löfte från och med denna veckas upplevelser (kvitto från gången tid):

Jag ska inte stressa sönder mig mera! Det går liksom inte. Jag packar ihop då!

Det har jag varken tack eller lön för.

Och vem ska bry sig om att jag ligger sömnlös om nätterna...om inte jag själv??

Jag MÅSTE ta det lugnare på utsidan för att få läka ihop insidan. Sa en vis.

Det är iaf ett steg åt rätt håll i tanken.

Fast det GÖR ONT att erkänna sig "svag". Det är pinsamt rent utsagt. Det är inte jag...

 

Ejlart

9 januari 2013 22:27

Älskade starka goa!
Det är starkt att våga stå upp för sig själv. Det är tufft att känna sig svag. Tufft att inse att man förstört sig så man inte klarar det man vill! Du är en av de starkaste jag känner. En av de som får mig att få skinn på näsan och peppar mig till så mycket mer än jag hade gjort själv. Jag har dåligt samvete att jag inte var där och skickade hem dig tidigare. Jag har faktiskt rätt till det på min gamla position som höger hand. Men jag var på andra äventyr.. Så nu får jag bara be dig att ha mig som den goa vän jag vill vara som alltid vill krama dig och säga "ta hand om dig!" Jag är rädd om dig. Du är värld mycket mer än du kan tänka dig för fler än du kan komma på just i denna stund. Vila!
Bamse kramar

csa

10 januari 2013 22:35

Har bara ett bra svar till dig Elin:
Jag älskar dig!

 

Lindha

10 januari 2013 11:49

<3

csa

10 januari 2013 22:36

Tack Lindha

 

Maggan Wall

10 januari 2013 14:35

Tänker på dig krya på dig KRAM <3

csa

10 januari 2013 22:36

Tack goa Maggan!! Kram

 

Anneli

10 januari 2013 14:49

Ta hand om dig nu Stina! Kramar i massor <3

http://www.skansens.se

csa

10 januari 2013 22:37

Jag lovar att försöka massor, Anneli. Jag LOVAR! Många kramar till dig

 

siv

10 januari 2013 18:12

Lyssna på kroppen Stina du måste vara rädd om dig.Kram Siv.

csa

10 januari 2013 22:38

Ja...det är motigt att erkänna...men jag måste lära mig det nu. Innan det blir värre. Tack Siv

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om man bara kunde få bryta benen. Vilken befrielse. Det syns. Om man bara kunde få slippa ifrån... Alla diskbråcken i nacken. Sviterna efter cancern. Gallproblem. Magmunsbråcket. Magsår och inflammationer. Tarmfickor. Rörelseproblem...

Eller vad man ska kalla det jag gjort idag?! En del av mitt nya jobb, var det iaf. Som SKA bli bra för mig. Det smakade iaf bra. Jag hade kul, bra energi, i huvudet, för att ta 2 km fyss, nöjd-känslan infann sig ikväll. Jag fick ett nytt eget kon...

"Vilken otur du har..." Är bannemej den värsta kommentaren jag fått och får. Otur har man om man snubblar och stukar lilltån. Tappar bort en strumpa eller liknande. Det jag har är nåt annat. Förbannelse mer likt.   Jag har tappat räkningen, i...

    Den kom i år igen. Tänka sig. Fort gick det också. Bara snön ramlade ner... Men julen har varit jättebra! Förutom att H haft hög feber och varit som en trasdocka... Men har vi någonsin haft en jul när alla varit friska? Tror inte det.  ...