Ibland är det tungt att bara vara människa i denna värld.

Man behöver inte ens va sjuk för att tycka så...

Men så kan man bli sjuk, på det. Då är det TUNGT.

Den senaste veckan har inte varit en rolig tid för mig, och ännu mindre min familj. Att ha två små barn som smått bedrövade kommer smygandes fram, kikar under lugg och tyst viskar: "Är du ff sjuk, mamma?! Det är synd om dig! Jag älskar dig, mamma..."

Det är INTE något jag vill uppleva, men lik förbannat gjort så många gånger nu att det är för ofta. Jag blir tårögd. Jag mår dåligt av bara det.

Jag är ju deras mamma. Jag ska vara där och här och överallt för DEM - inte tvärsom, som det känns som.

De bäddar ner mig, de kramar mig, stryker mig på kinden när jag legat som en "död" och hämtat allt de bara kan förmå att försöka "förbättra" mig med...

Det är mina HJÄLTAR!!     De bär varsin ryggsäck som är så tung så inte ens en vuxen ska behöva göra det. Barn ska vara barn - inte sjukpersonal!!

Jag gjorde nåt dumt igår. Jag ropade "hej". Det kändes verkligen okej hela dagen. Inte bra. Men okej.

Gårdagens senare halva slutade med tårar, huvudet i händerna, Alvedon, solglasögonen... *dunk, dunk, snurr, dunk*

Det har inte varit en rolig tid denna sjukfrånvaro!

Men jag har insett en sak och jag är stolt över mig själv som verkligen lyckats "stänga av". Jag såg nyss en hel hop med missade samtal på min jobbmobil. Det dåliga samvetet bet. Ångest. Men jag MÅSTE slår ifrån mig. Jag har inte legat hemma och ätit bonbons, målat naglarna och fått massage direkt. Jag har varit sjuk. Kräkts. Haft en hemsk huvudvärk och yrsel. Om jag jobbar när jag är sjuk...mao svarar i telefon och "jobbar hemifrån"...ja då har jag insett att då BETALAR JAG faktiskt för att jobba!!

För avdragen för sjukskriving är ju inte direkt 7:50...och betalar med min hälsa...det känner jag att jag är KLAR MED!

Jag hade tänkt komma upp i pensionsålder jag också!!

Att jag är sönderstressad. Det har jag ju insett för ett tag sen. Motvilligt erkännande på HÖG NIVÅ här och nu känner jag. För jag erkänner inte för mig själv att "jag inte kan fixa allt". Det är liksom inte jag.

Kan vi låtsas att ingen läst detta? Att jag bara skrivit för mig självs kom-ihåg? Bra!! Tack!!

Men jag är slut nu. Hela kroppen skriker STOPP!!

Jag har därför gett mig själv ett löfte från och med denna veckas upplevelser (kvitto från gången tid):

Jag ska inte stressa sönder mig mera! Det går liksom inte. Jag packar ihop då!

Det har jag varken tack eller lön för.

Och vem ska bry sig om att jag ligger sömnlös om nätterna...om inte jag själv??

Jag MÅSTE ta det lugnare på utsidan för att få läka ihop insidan. Sa en vis.

Det är iaf ett steg åt rätt håll i tanken.

Fast det GÖR ONT att erkänna sig "svag". Det är pinsamt rent utsagt. Det är inte jag...